Det känns lite som att Kjell Westö har varit nominerad till typ alla priser som finns, inklusive Augustpriset, det senaste året. Trägen vinner. 😉 Eller vad man ska säga! För nu har han faktiskt belönats med ett pris, Samfundet De Nios stora pris, med motiveringen:
”För ett episkt författarskap av stor bredd och hög intensitet, i vilket ett tragiskt förflutet ger en grundton åt ett svårtytt nu”
Jag borde nog läsa Hägring 38 snart, för övrigt.
Spår är som vilken välskriven och engagerande deckare som helst. Det är bara det att det inte är en deckare, utan ett reportage, som beskriver händelserna kring utvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery. 2001 greps de de av polis och leddes försedda med handbojor, fotbojor och huvor in i ett chartrat amerikanskt plan, som tog dem till Egypten, där de omedelbart utsattes för grym tortyr.
Det här är alltså en grundlig genomgång över de mörkade uppgifter som Kalla fakta-reportrarna Fredrik Laurin, Joakim Dyfvermark och Sven Bergman kämpade för att kasta ljus över. Man får följa dem i arbetet och lära känna både utredarna och egyptierna som allt kretsar kring.
Det är intressant och upplysande och känns som ett väldigt gediget reportage. Eller ett reportage om reportaget, som det ju i någon mening är. Men utöver att berätta om egyptier-avvisningen, de inblandade personerna och alla kontroversiella, och på många sätt anmärkningsvärda, delar av händelserna så blir känslan ändå att det är lite som en deckare. Det är nog Sundströms val att skildra utredarnas arbete och privatliv som gör det. Det gör boken till en sann bladvändare samtidigt som boken också känns ännu lite närmare och verklig eftersom man verkligen får följa grävarbetet i med- och motgång. Tycker det här var en riktigt bra bok!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och hyllan.
Jag har ju ett antal gånger efterfrågat något nytt av Marisha Pessl, författare till Fördjupade studier i katastroffysik, som jag ju tyckte så himla mycket om. För ett tag sedan kom Night Film ut på engelska och nu har den visst redan översatts och kommit ut på svenska. Jippi! Det här är en av de böcker som jag längtar mest efter att läsa!
Baksidestext:
”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.”
Boken lär för övrigt också komma med en app med extramaterial som aktiveras när man hittar igen en viss symbol i bokens illustrationer. Appen finns i och för sig inte på svenska, men när jag läser boken kommer jag absolut kolla in appen också.
Gaah. Jag är så peppad på att läsa! Så mycket böcker, så lite tid…!
För ganska länge sen läste jag Odjuret av Roslund och Hellström. Bra deckare! Även en intressant berättelse eftersom den handlar om att söka hämnd och vilja ta lagen i egna händer.
Roslund har tydligen börjat skriva med en ny författarkollega, såg jag. Nyligen kom deckaren Björndansen ut och den har Anders Roslund skrivit tillsammans med Stefan Thunberg, som tidigare skrivit manus (t.ex. till Jägarna 2). Lite lustigt att Roslund fortsätter att skriva i par, men med en ny kompanjon. Undrar vad Hellström gör?
Visste ni att Sju jävligt långa dagar håller på att filmatiseras? Jag läste om det idag. Kul! Jag tycker Tropper upprepar sig något oerhört, men någon enstaka bok är kul att läsa ibland. Han har ett bra flyt i språket och de dråpliga och humoristiska situationerna i hans böcker tror jag verkligen kommer att funka som komedifilm. Hoppas den kommer till Sverige. I USA har den premiär i september.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
Några andra som skrivit om Kanada är Aftonbladet, En trave böcker och Dagensbok.com. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Några andra som skrivit om Brinnande livet är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Lyrans noblesser och Bokfetischist.
MemoRandom skulle jag beskriva som en typisk grabb-deckare. Jag hatar sådana där könade genres, men lite grann kan det lysa igenom att vissa böcker riktar sig till ett visst kön (chick lit t.ex… Vilken snubbe läser chick lit?). Här är det ”grabbar” och ”kärror” och killar som skriker ”man down!”. Den får mig lite att tänka på Jens Lapidus Stockholm noir-trilogi, med tanke på ”grabbigheten” alltså, fast snäppet sämre. I fallet med Stockholm noir skildras en undre värld där folk tydligen pratar med en viss jargong. Här känns det mer sökt.
Handlingen kretsar kring en man som vaknar upp efter en stroke. Han har varit med om en olycka, kanske, och har nu tappat minnet. Det framkommer att han har jobbat som polis och ansvarat för informatörer, eller är det infiltratörer? En av hans informatörer, kallad Janus, är dock helt borta ur minnet samtidigt som det är ytterst viktigt att han får tag på honom. Fler är ute efter Janus och vem kan man egentligen lita på?
Det är spännande, men stundvis väldigt klyschigt på ett tråkigt sätt. Jag tror det är språket jag hakar upp mig på. Eller bara situationerna och karaktärerna, t.ex. en framgångsrik man som gör sig ovän med sin älskarinna i en scen i bokens början. Det känns som något man läst (och framför allt sett på TV) tusen gånger förut. Man förstår att ett glas kommer flyga. Man fattar att den sexiga tjejen såklart är trasig och inte kommer att palla trycket. Förmodligen var hon bara med i berättelsen för att vara sexig och ha långa ben.
Nåja. Det här kändes inte som en höjdare, men visst har jag blivit underhållen och tyckt att berättelsen varit spännande och fängslande. Många deckare är ju inte så mycket mer än just spännande och det här är långt ifrån det sämsta jag läst i genren, trots allt.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bokboxen, Deckarhuset och Sydsvenskan.
