Några av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.
Jackie Ferm är ungefär i min ålder, men trots att hon inte ens har fyllt 30 så har hon verkligen hunnit genomleva en hel del omskakande upplevelser. Det där med den unga åldern gör för övrigt också att en hel del av de referenser hon gör till populärkultur verkligen är sådant jag själv känner igen. Det är också det enda jag känner igen mig i dårå, men det är inte oviktigt, för det är så sällan biografier och uppväxtskildringar faktiskt utspelar sig på 90-talet och tidigt 00-tal att jag alltid blir lite glad när jag kommer över dem.
Men nu är det alltså inte i första hand en nostalgibok det här är, utan egentligen en bitvis mycket sorglig berättelse om en ung tjej som tar för mycket ansvar för sina småbröder och som knappt har någon fast punkt i tillvaron. Pappan sitter mestadels inne och beskrivs som en charmerande psykopat. Han kan bli kompis med vem som helst, men är aldrig att lita på. Mamman blir misshandlad och när hon till slut bryter med Jackie Ferms pappa så drabbas hon av en hjärnblödning och därefter börjar hon sällskapa med en man som liksom hon hamnar i missbruksproblem. Då splittras hela familjen. Jackie Ferms bröder hamnar i olika fosterhem och själv blir hon placerad på behandlingshem. I lite yngre ålder bor hon på ett hem som beskrivs som ett fängelse med en liten finare fasad och där de boende tjejerna utsätts för psykisk misshandel. Senare kommer hon att bo på ett annat behandlingshem, där de andra boende lider av ätstörningar, självskadebeteende och/eller missbruksproblem. Det är ingen bra miljö, egentligen, för den som är vilsen i tillvaron och egentligen skulle behöva lite normalitet… Under hela tiden brevväxlar hon med sin pappa och hon är beredd att försvara honom och stå upp för honom, trots att han ständigt beter sig illa. När hennes bror går bort i en bilolycka får hon t.ex. ensam, 16 år gammal, arrangera allt runt begravningen, och när stunden är kommen och hon vill att de nära ska ta ett värdigt avsked av hennes bror så kommer pappan med en kvällstidning i släptåg. När det är dags att sprida askan kommer varken mamman eller pappan. Det är verkligen en stor ensamhet och rotlöshet som Jackie Ferm berättar om.
Ja, vilket liv! Det är fascinerande att få höra Jackie Ferms berättelse. Det kanske inte är ett bländande litterärt mästerverk, men en intressant livshistoria. Boken är inte skriven av Jackie Ferm ensam, men det känns ändå ganska ”opolerat” eller vad man ska säga, lite som jag gissar att Jackie Ferm uttrycker sig med egna ord. Det finns heller inget filter för lite mer privata grejer, utan Jackie Ferm berättar väldigt mycket om sitt sexliv, vilket ju kanske känns lite sådär att läsa om, ärligt talat. Hon skriver också rakt ut om andra saker, t.ex. vänner som snyltar och flyttar in i hennes lägenhet och hur hon då själv tycker sig ha rätt att sno grejer från dem. Eller en vän som hon blir sur på och därför tycker sig ha rätt att sno hennes löshår. Eller bara de där skorna som stod på hennes praktikplats och som hon tyckte att hon kunde ”låna” eftersom ingen annan använde dem. Det är som att det finns en egen logik i den här världen där alla är lite småtrasiga och nästan ingen vet hur man ska bete sig utanför en institution… Läsaren får också följa med bakom kulisserna på Paradise hotel och tiden efter, då Jackie flänger runt på krogar och umgås med kändisar. Ett liv som inte direkt leder till något konstruktivt i längden.
Det är svårt att recensera en biografi egentligen, för man kan ju inte uttala sig om någon annans livsberättelse och det här är som sagt ingen avancerad litteratur. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag läste den här boken, för jag kände ju just inte till något om Jackie Ferm sedan tidigare och har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel heller. Men faktum är att jag gillade Jackie Ferms biografi, förmodligen för att den berättar om ett liv som är så himla långt från mitt eget. Tänk hur det kan vara, livet! Så himla märkligt det är att vi alla är så olika och har olika grejer i bagaget. Det finns mycket elände i världen: fattigdom och utanförskap, och även i Sverige finns det helt klart människor som får väldigt otrygga uppväxter. Kanske är det lockande att se ner på dokusåpakändisar. Själv ser jag ner på produktionsbolag som tänker att det är en kul grej att tjäna pengar på att hänga ut trasiga människor i TV… Eller kvällstidningar som profiterar på en familj i sorg.
Det är mycket sommar på bloggen nu… Men jag såg att det har kommit en bok om sommarplågor. Den verkar rolig! Framsidan är gissningsvis medvetet ful, för ful är den…. :p
Måste dock säga att jag de senaste åren har blivit så dålig på att ”hänga med” (nej, jag är inte 80 år!) att jag inte har den blekaste vilka låtar som varit sommarplågor de senaste åren. Någon har sagt mig att man skaffar sig sin musiksmak i tonåren och sedan kan man inte ta till sig något nytt. Det verkar stämma för mig… När jag var tonåring så älskade jag musik och hade en rejäl CD-samling. Jag var alltid ute efter något nytt. Nu orkar jag aldrig lyssna på annat än ”det vanliga”. Jag lyssnar heller aldrig på radio annat än P2 (och podcasts), så jag blir inte påtvingad några nya hits heller.
Sommarplågor jag kan dra mig till minnes är t.ex. Ketchupsången, Hej hej Monika!, Markoolios Sommar och sol-låt och Ingen vill veta var du köpt din tröja. Allt därefter är bortglömt! Vilka låtar blir årets plågor egentligen?
Jag har ju haft lite sommar de senaste dagarna, så nu börjar det faktiskt kännas att sommaren är här på riktigt. Prat om sommarläsning och frågan ”vad ska du läsa i sommar?” poppar också upp lite här och där på bloggar nu för tiden. Ja, det där är ju en bra fråga. Det är så lustigt det där, för trots att man kanske har lite mer tid för läsning på sommaren, så känns det som allt annat än en bra tid att pressa in ambitiösa listor. På sommaren tar man väl dagen som den kommer? Jag tänker i alla fall inte planera så himla mycket.
Det är paus från bokcirkeln över sommaren, så nu finns det verkligen ingen ”måste”-läsning här borta. Just nu läser jag den extremt töntiga boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Skönt att den är slut snart… Funderar på att hugga tänderna i en Oates härnäst…
I övrigt tror jag att jag ska låna något från min mammas bokhylla i sommar (i påskas lånade jag den sjukt bra Häxringarna! Hoppas det finns en fortsättning… Dessutom har mamma Jag heter inte Miriam, som jag vill läsa).
Nationaldagen är ingenting jag vet hur man ska fira, så för mig passerar den som en extra ledig dag bara. Och det är ju kul, för nu har jag lekt sommarlov i tre dagar. Känns bra! Eller ja. Nu är ju lovet slut dårå, så nu är det lite mindre roligt.
Lovet har spenderats med ihopsydd katt som är ledsen och vill gå ut och klättra i träd och sådant. Dräkten är alltså en modern ”tratt” eftersom katter kryper ur trattar. Stackarn. 🙁
Jag tog enbart med läsplattan den här gången, för tro det eller ej, men jag har betat av min hög med påbörjade böcker och har faktiskt bara en bok i plattan på gång (förutom bok i mobilen och ljudbok). Det känns ovant och lite skönt, för jag har annars haft en hel hög med påbörjade böcker och i perioder har det känts som att jag inte läser ut någonting. Jag kan dock tänka mig att den dag jag upptäcker att jag läser något segt och trist så kommer fler böcker att åka fram… Och när bokcirkeln drar igång igen så brakar det väl loss igen med högar med påbörjade böcker…
Nu längtar jag efter semester del II. Hoppas på att vädret håller i sig, för det har varit helt otroligt hittills alltså!
När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Boken kretsar kring Göran: medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. På något sätt går han med på att följa med vännen och reseledaren Erik på en gruppresa till Indien. Helt oväntat kommer han också att stanna kvar i landet mycket längre än vad han kanske hade tänkt från början.
Jag tyckte att den här boken var både rolig och avkopplande. Den är inte speciellt utmanande, men det är ju inte alltid det är just det man söker i en bok heller. Som sagt, för mig är det här absolut en bok som är minst lika bra som Hundraåringen… Faktiskt ganska mycket bättre..! Här finns en tempo som den mer populära feel good-boken saknar och en spännande miljö som är kul att läsa om. Dock med en viss varning över att det kanske är klyschigt i överkant i skildringen av den indiska kulturen. Jag har aldrig varit i Indien, men gissar att det är lite onyanserat att beskriva indier som människor som är så många att de har hittepåjobb (t.ex. en dörrvakt som absolut inte behövs till en butik som säljer underkläder och där det också jobbar ett antal personer med att knappa in saker i kassan, slå in varorna, hjälpa kunderna etc… Eller som den som jobbar med att smutsa ner skor, så att kompanjonen kan ta betalt för att putsa dem… o.s.v.). Nåväl. Det här är ändå en varm och fin bok, tycker jag. Göran får verkligen möjlighet att blomma ut i Indien och komma ur sitt bittra skal och gubbighet. Gillar att läsa om sådant!
Kataloger över höstens böcker börjar trilla in. Nu har ju sommaren inte ens dragit igång ännu… Men ändå!
Det finns särskilt ett släpp som verkligen får mig att toklängta och det är den novellsamling, av Richard Yates, som släpps i november. Yates skriver ju så otroligt bländande! Jag är verkligen glad att hans böcker återutges den ena efter den andra. En annan bok jag vill läsa så snart som möjligt är en ny av Joyce Carol Oates (otroligt produktiv, otroligt bra…). Den nya beskrivs som ett fängslande familjedrama och kretsar kring en ung kvinnas försvinnande.
Norstedts släpper också en uppföljare till Arkan AsaadsStjärnlösa nätter, en bok som jag blev helt tagen av för att det verkligen var en aha-upplevelse att inse hur hårt hela familjer drabbas av hederskulturer. Något att se fram emot att läsa i september.
Det finns såklart fler böcker som känns lite lockande och som jag nog kommer att läsa, tids nog.
Modernista ger t.ex. ut flera deckare att längta efter. Nytt från både Belinda Bauer (gillade Mörk jord!) och Gillian Flynn (som skrivit Mörka platser, som ju är så himla bra)! De släpper också en hel del klassiker i fina utgåvor. En klassiker jag länge velat läsa är Eget rum av Virginia Woolf. Kanske är det här året då jag faktiskt tar och läser denna bok!
Hos Piratförlaget har jag sett att en och annan lite lättsammare bok (gissar jag) är på gång. Bland annat en ny av Morgan Larsson (tyckte faktiskt att hans uppväxtskildring, Radhusdisco, var ganska kul!) och nytt av Sara Kadefors.
I höst kommer också en ny av Marie Hermanson. Jag tycker hon är lite ojämn… Men jag hoppas på hennes nya, Skymningslandet, som Albert Bonniers förlag ger ut i september. Samma förlag ger också ut en barndomsskildring av Tove Jansson. Vill läsa mer Jansson! Sommarboken var ju så bra… Vad de också ger ut är en bok av Klunganmedlemmarna Olof Wretling (missa inte hans Sommar– och Vinterprat, för de hör till mina favoriter!) och Sven Björklund. Jag såg min första Klunganföreställning tidigare i år och tyckte den var mycket bra. Deras bok handlar om en resa genom mitt eget landskap, Västerbotten.
På Ordfront kommer John Ajvide Lindqvists nya, som ju är väldigt efterlängtad, såklart. Han skriver väldigt vasst (fast lite för läskigt för mig, egentligen).
Bromberg ger ut nytt av Linda Olsson, som ju skrivit Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Det goda inom dig tidigare. Den nya heter I skymningen sjunger koltrasten. Det kommer också nytt av Richard Ford, Kan jag vara Frank med dig?, om jag nu vill ge honom en till chans efter Kanada, som jag bara gillade bitvis… Ison Glasgow, som verkligen berörde mig i sitt sommarprat där han bl.a. berättade om när han och hans mamma levde som hemlösa, kommer med en biografi, När jag inte hade något, som jag är sugen på att läsa.
Jag är mycket förtjust i Sommar i P1, så jag hör till de som helst hade velat följa presskonferensen igår för att så snabbt som möjligt få reda på vilka som är årets värdar (jag kunde dock inte detta p.g.a. jobb). Här är årets värdar, hur som helst. En av de som jag ser fram emot mest att lyssna på är Fredrik Wikingsson, mest för att Fredrik & Filip gjorde en sådan stor grej i sin podcast över att Filip ensam fick sommarprata förra sommaren… 🙂
Vad är en essä? När jag började läsa den här essä-samlingen hade jag verkligen ingen aning, men efter en runda på Wikipedia lärde jag mig att det är en populärvetenskaplig, kort uppsats om något ämne. Här är det många ämnen och personer det handlar om (konstnären Lars Jonsson, slangord för kvinnans könsorgan, essäkonsten… Ja, det är väldigt brett!). En del essäer hinner också beröra ganska många ämnen innan författaren syr ihop säcken. Som i den inledande texten, där författaren hinner avverka fakta om en grotta i Tyskland, en känd leksakstillverkare, Andra världskriget och förgasare innan texten är klar. Jag imponeras över hur författaren håller den röda tråden, samtidigt som det faktiskt känns som att han verkligen kan mycket om det han berättar. Känslan är att han gör korta nedslag i något han hade kunnat prata om i timmar. Ja, kunnig är han väl inte inom precis alla områden han vågar sig på att uttala sig om, i och för sig. Man skäms ju t.ex. å Sjöbergs vägar när han viftar bort klimatfrågan som en ickefråga och som något som saknar koppling till mänskliga aktiviteter.
Vem är då Fredrik Sjöberg? Det hade jag inte heller någon aning om innan jag började läsa den här boken. Författare, kulturskribent, biolog och översättare har jag dock läst mig till. Biologbakgrunden poppar faktiskt upp lite här och där i texterna, för det lyser verkligen igenom att författaren har ett stort intresse för biologi, särskilt insekter.
Jag tycker om den här boken (minus klimatförnekelsen, som är enbart pinsam). Sjöberg skriver bra och lättsamt och texterna bubblar av fakta som han vill dela med sig av. Man blir både underhållen och får sin nyfikenhet väckt.
Lite undrar jag dock hur ett förlag kommer på att ge ut en sådan här bok. Inte så att jag misstycker och absolut inte menat som kritik, men det är ju varken en djupgående faktabok inom ett specifikt ämne (här är det snarare bredden som är fascinerande) eller ett skönlitterärt verk. Jag vet inte exakt vem som läser en sådan här bok, förutom jag då, uppenbarligen. Jag tycker hur som helst att det är kul att det ges plats för sådana här böcker i utgivningen.
För fem år sedan läste jag Köp inte den här boken, som handlar om Ann-Christin Grammings år med köpstopp. Boken är i princip hennes blogg i bokform. Gramming var nog lite före sin tid när hon redan 2007 utmanade sig själv till att ta ett år utan klädshopping, uteluncher, fika på stan och all annan shopping som inte var absolut nödvändig. Sedan dess har jag sett flera böcker som tar upp ungefär samma sak, t.ex. Modemanifestet, som handlar om ett år utan klädinköp, och nu senast: Shopstop, där kulturjournalisten Gunilla Brodrej skriver om hennes år utan annan shopping än mat, drivmedel, resor och underhållning. Jag hörde henne berätta i någon intervju att det t.ex. ledde till att hon plockade upp folks tappade vantar och tog hem…
Jag bryr mig oerhört mycket om miljö- och klimatfrågan och för mig känns det viktigt och bra att människor lyfter frågan om konsumtion och hållbar utveckling. Det är de rikas privilegium att köpa för mycket och samla på sig för mycket prylar. Det är nästan stötande att det ges ut böcker som berättar om hur utmanande och svårt det är att inte shoppa. Med tanke på hur många som knappast ens kan få mat för dagen! Men hur man än vrider och vänder på det så behövs sådana här reportage. Konsumtion har blivit en religion och jordens resurser räcker liksom inte till för att folk ska använda shopping som ett sätt att skapa identitet och hitta lyckan. Jag tycker också att Fredrik Lindström pratade väldigt fint om det i sitt vinterprat i Vinter i P1 från juldagen.
Viktiga frågor om sagt! Jag vet inte om jag kommer att komma mig för att läsa Brodrejs bok egentligen, men jag är glad att den har kommit ut och jag tror det vore bra om fler utmanade sig till köpstopp, om inte ett helt års köpstopp, så åtminstone en kortare period. Det kan nog behövas för att inse hur mycket vi i vår del av världen faktiskt köper på oss… Inte för att jag är något gott exempel själv, men… Jag försöker faktiskt att tänka till.
I bokbloggsvärlden så brukar för övrigt köpstopp poppa upp lite nu och då, men då syftas det specifikt på att undvika att köpa fler böcker. Och då finns det ändå bibliotek! 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Några av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.
