Tänk att halva året redan har passerat! Wow! Så fort tiden går..! Har jag läst några böcker då? Ja, ovanligt många, faktiskt, men det gömmer sig en hel del noveller i statistiken samt att jag har börjat lyssna på extra mycket ljudböcker sedan jag började lyssna strömmat i mobilen. Den faktiska tiden jag sitter ned och läser är nog ungefär som vanligt, skulle jag tro.
Här är lite statistik i alla fall! Återkommer med mina halvtidsfavoriter imorgon.
Jag har läst ovanligt många böcker, som sagt. Jag brukar inte läsa just mer än maximalt en bok i veckan, men jag får se vad det landar på i år. Hittills har jag läst 45 böcker. Nu på senare tid har det mest blivit e-böcker, tydligen.
Jag trodde det skulle vara ganska exakt 50/50 vad gäller författarens kön, men det verkar just nu som att jag har läst lite fler kvinnor. Munro är en av de jag har läst mycket av, hela 3 titlar.
Genremässigt har det blivit en frisk blandning. Jag tycker genrer är rätt luddigt, alltså. En del passar ju liksom inte in i något särskilt fack och en del lämpar sig kanske bäst i flera olika. Jag gjorde i alla fall ett tappert försök att dela in de utlästa böckerna och såhär blev det:
Jag har också antecknat sidantal. Och som synes har jag inte plöjt så många tegelstenar. De tar ju sådan tid..! Men Nyckeln och Den osynliga bron har jag läst i alla fall och de var rätt omfattande båda två.
Ja, och så ursprungsländerna då. Jag har ju en stark förkärlek för svensk litteratur, vilket kanske syns. Men jag roas mest av att Kanada, som brukar vara rätt nollad i min statistik ett vanligt år, har varit så poppis för mig 2014.
Officiellt slutade jag betygssätta böcker för flera år sedan, men visst har jag läst böcker som är mer eller mindre bra… Jag har faktiskt en femgradig betygsskala som jag använder på Boktipset.se och sådant. Ska jag sammanfatta årets betyg hittills så blir det såhär:
Ingen riktigt usel bok i alla fall! Men alldeles för många dåliga, om ni frågar mig!
Ja, det om det. Nu ska jag klura på favoriter!
Och ja, jag vet att jag kanske är lite överdriven med mina diagram, men det är ett personlighetsdrag jag har och statistik & figurer råkar förresten även ingå i mitt jobb, så det är verkligen något jag sysslar med ofta och råkar tycka är hemskt kul. Jag fyller i mina böcker löpande i ett Excelark och det är inte jobbigare/konstigare än att föra läsdagbok på annat sätt. Så är det med det! 😉
Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”
Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.
Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.
Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.
Bokcirkeln har lite paus över sommaren, men vi träffades ändå över en fika här om veckan. Mycket trevligt! Anna, med bloggen Med näsan i en bok, har, liksom jag, läst Läsarna i Broken Wheel rekommenderar helt nyligt, så vi hade i och för sig en minicirkel om den. 😉 Vi tyckte helt olika om boken! Och så kan det ju vara… Varje bok har sitt tillfälle, som vi kunde konstatera. Själv bläddrade jag mig ju tacksamt igenom Da Vinci-koden efter en seg höst med tråkböcker. Hade jag läst den idag så hade jag nog blivit otålig och tyckt att den var ointressant… Nu har jag mest läst deckare och lättsamma böcker ett tag, känns det som, så nu känner jag mig redo att sätta tänderna i något mer avancerat. Får se vad det blir!
Den senaste tiden har det kommit ut några nya poddar med bokanknytning. En av dem är Text+1, där författare intervjuas och texten får stå i fokus. Det tycker jag är en intressant vinkel, faktiskt! Det känns självklart att prata om texten i författarintervjuer, men faktum är att jag sällan tycker att det perspektivet kommer fram i liknande intervjuer/podcasts, för det är oftast närmare till hands att främst prata om själva berättelsen/handlingen. I premiäravsnittet intervjuas, Stefan Lindberg, författare till Du vet väl om att du är värdefull. Jag har inte läst den, men kommer verkligen spetsa öronen intresserat om någon författare jag faktiskt läst kommer till Text+1-studion.
I sommar kör Sofie Sarenbrandt och Emelie Schepp en deckarpodcast med namnet Deckarpodden. Jag har inte läst vare sig Schepp eller Sarenbrandt och kommer troligast inte göra det heller(!). Det är en kul podd, för det är två roliga personer att lyssna på, men redan i första avsnittet gör de en stor grej av att de är ”fulförfattare”. Jag har ju i ett inlägg tagit upp att jag tycker att deckargenren har för låga ambitioner och den här podden bevisar lite att det är precis så också… Vare sig Schepp eller Sarenbrandt har någon intresse av att skriva något annat än underhållning. Inget fel i sig. Men de gör verkligen en grej av att deckare inte är seriös eller ”riktig” litteratur. De får det till och med att låta som att den som läser deckare inte har förmåga att ta in ”avancerad” litteratur… Jag blev lite smått uppretad, men det är ok. 😉 Tycker faktiskt att det är en rätt kul podcast, som sagt, men den avskräcker närmast till att läsa deckare… 😉
Som direkt motpol till den här ”fulkultur”-podden kan jag säga att jag hittade Kritiken i P1 här om veckan och tänkte börja lyssna på den som podcast (de har dock haft säsongsavslutning nyligt). Jag lyssnade på ett avsnitt när de diskuterade filmatiseringen av Hundraåringen… och Lapidus senaste. Det var tamejfan det roligaste jag lyssnat på på länge. Helt ofrivilligt. De medverkande i programmet slog knut på sig själva i sin iver att ta avstånd från Hundraåringen… och att förkasta den som Åsa Nisse-aktig skräpunderhållning. Jag började nästan gapskratta. Det var som att lyssna på en parodi; som att lyssna på en skruvad sketch där man gör sig lustig över ”kultureliten”. Alla var så sjukt obekväma i att behöva prata om något så ”fulkulturellt” som en svensk bestseller och en underhållande filmatisering… De saknade typ ord för att vräka ut sin avsky och samtidigt vara extremt PK. Håhåjaja. Jag kommer knappast lyssna på Kritiken igen. Okej att jag är en stor kulturknarkare och av många säkert framstår som lite finkulturell, men sådär jävla insnöat intellektuellt kulturkunnig vill jag fan inte bli. (Fast jag gillade inte heller Hundraåringen..! Inte som bok i alla fall…).
Den här veckan handlar Tematrio om sommarläsningsplaner. Jag har ju redan kommenterat det här med sommarläsning i ett tidigare inlägg. Jag är nämligen lite kluven. Visst har man kanske tid till mer läsning på sommaren, men det är samtidigt en tid då det är skönt att verkligen vara ledig på alla fronter och ta dagen som den kommer, inklusive läsningen.
Men med det sagt kan jag ju säga att jag redan har bestämt mig för att läsa Jag heter inte Miriam, som jag ska låna av mamma när jag väl får semester. Jag har höga förväntningar på denna kritikerrosade roman om en romsk kvinna som överlevt Andra världskriget.
Jag kommer också försöka läsa tegelstenen De obotliga optimisternas klubb eftersom vi läser den i jobbets bokklubb. Den är dock så otymplig att jag är tveksam till hur det blir med det där… Man ska ju orka ta med sig boken också. Jag vet nästan ingenting om boken, men hoppas att den är bra.
Som tredje bok får jag väl säga svartsjukedramat Sfinx av Christine Falkenland eftersom jag läser den just nu. Den lär jag ju rimligen hinna läsa ut i sommar, menar jag. Den är bara på 200 sidor ungefär och har dessutom stor text. Jag läste ut en dryg fjärdedel på en dag, så det är lovande…
Skymningens barfotabarn är den femtonde (!) boken i Anna Janssons serie om polisen Maria Wern, men det är faktiskt den första jag läser. Naturligtvis är det grejer jag inte riktigt hänger med på när det gäller relationer och karaktärer som väl har hängt med ett tag, men berättelsen som sådan är väldigt enkel och lätt att följa, så det är inget problem i sig att hoppa rakt in i serien. Däremot känns det att det är en del i en serie på så sätt att boken känns ganska kort. Jag misstänker att en författare som inte valt att portionera ut sin berättelse i 15+ böcker kanske hade lagt mer omsorg i sina personporträtt och lagt mer krut på texten över huvud taget.
Nåja. Det är en mycket lättläst deckare och den fyller sin funktion som underhållning. Handlingen kretsar kring mordet på en 90-årig man och en ung flickas försvinnande från ett kollo. Samtidigt planerar Maria Wern och hennes blivande man sitt bröllop. Familjehemligheter blir lite av ett tema för boken, som också hinner flika in en del mörk historia från Andra världskriget.
Jag valde att lyssna på boken i ljudboksversion och tyckte väldigt mycket om uppläsningen av Marie Richardson.
Elaine Eksvärd är retorikkonsult och har också skrivit flera böcker i ämnet. I den här reviderade utgåvan av Härskarteknik utgår hon från den retoriska vinkeln till hur man kan förhålla sig till härskarteknik. Hon har valt bort att ta upp genusvinkeln som finns i Berit Ås’ ursprungliga beskrivning av härskarteknikerna, men i övrigt känns teknikerna igen.
För de som inte har stött på begreppet härskarteknik tidigare så är det alltså metoder som människor använder, medvetet eller omedvetet, för att trycka ned andra och behålla sin sociala status. Det kan t.ex. ske genom att ignorera, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa eller få någon att skämmas. Jag tror vi alla har stött på de här grejerna, inte minst i arbetslivet, och därför är det väldigt nyttigt att känna till dem, känna igen dem när de sker och att ha verktyg för att hantera dem.
Eksvärds bok förutsätter i någon mening att man som läsare är förtrogen med begreppet, för hon har inte direkt några definitioner i sin bok, utan hon kör pang på med case (verkliga case från läsare, tror jag), en analys av vilken härskarteknik hon tycker de inblandade personerna har gjort sig skyldig till och en rekommendation för hur situationen hade kunnat undvikas och/eller avvärjts. Det är väldigt konkret, vilket är bra.
Jag tycker faktiskt att det här är en mycket nyttig bok. Man ska aldrig acceptera att någon trycker ned en och det här är en lättläst bok som kan påminna om det här fenomenet så att man som läsare kanske är lite mer beredd när man utsätts för det. Och även att man kanske blir medveten om fenomenet så att man känner igen när man själv är på väg att utsätta någon för det! Samtidigt är det en ganska pladdrig bok och jag läste den som e-bok, vilket kanske också förstärker det lite röriga intrycket. Det här är ju ingen skönlitterär bok som man läser från pärm till pärm, så jag hade gärna velat ha en bättre överblick över bokens innehåll än vad jag tycker att jag fick.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
Det är verkligen himla kul att bokcirkla! I mina bokcirklar pratar vi oftast fritt om de böcker vi läst, men någon gång har vi också pratat kring några allmänna bokfrågor. Nu har jag sett att förlaget Sekwa har lagt till bokcirkelfrågor i sina nya pocketugåvor. Så himla smart! Och särskilt kul att en av de pocketaktuella titlarna är Mãn av Kim Thúy. Vi bokcirklade Ru, av samma författare, tidigare i år och det är en av årets bästa böcker, i mitt tycke. Så ja, jag är bra sugen på att läsa Mãn. Jag kanske borde föreslå denna när det är min tur att föreslå bokcirkelböcker nästa gång! 🙂
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
