Bokcirkeln har lite paus över sommaren, men vi träffades ändå över en fika här om veckan. Mycket trevligt! Anna, med bloggen Med näsan i en bok, har, liksom jag, läst Läsarna i Broken Wheel rekommenderar helt nyligt, så vi hade i och för sig en minicirkel om den. 😉 Vi tyckte helt olika om boken! Och så kan det ju vara… Varje bok har sitt tillfälle, som vi kunde konstatera. Själv bläddrade jag mig ju tacksamt igenom Da Vinci-koden efter en seg höst med tråkböcker. Hade jag läst den idag så hade jag nog blivit otålig och tyckt att den var ointressant… Nu har jag mest läst deckare och lättsamma böcker ett tag, känns det som, så nu känner jag mig redo att sätta tänderna i något mer avancerat. Får se vad det blir!
Den senaste tiden har det kommit ut några nya poddar med bokanknytning. En av dem är Text+1, där författare intervjuas och texten får stå i fokus. Det tycker jag är en intressant vinkel, faktiskt! Det känns självklart att prata om texten i författarintervjuer, men faktum är att jag sällan tycker att det perspektivet kommer fram i liknande intervjuer/podcasts, för det är oftast närmare till hands att främst prata om själva berättelsen/handlingen. I premiäravsnittet intervjuas, Stefan Lindberg, författare till Du vet väl om att du är värdefull. Jag har inte läst den, men kommer verkligen spetsa öronen intresserat om någon författare jag faktiskt läst kommer till Text+1-studion.
I sommar kör Sofie Sarenbrandt och Emelie Schepp en deckarpodcast med namnet Deckarpodden. Jag har inte läst vare sig Schepp eller Sarenbrandt och kommer troligast inte göra det heller(!). Det är en kul podd, för det är två roliga personer att lyssna på, men redan i första avsnittet gör de en stor grej av att de är ”fulförfattare”. Jag har ju i ett inlägg tagit upp att jag tycker att deckargenren har för låga ambitioner och den här podden bevisar lite att det är precis så också… Vare sig Schepp eller Sarenbrandt har någon intresse av att skriva något annat än underhållning. Inget fel i sig. Men de gör verkligen en grej av att deckare inte är seriös eller ”riktig” litteratur. De får det till och med att låta som att den som läser deckare inte har förmåga att ta in ”avancerad” litteratur… Jag blev lite smått uppretad, men det är ok. 😉 Tycker faktiskt att det är en rätt kul podcast, som sagt, men den avskräcker närmast till att läsa deckare… 😉
Som direkt motpol till den här ”fulkultur”-podden kan jag säga att jag hittade Kritiken i P1 här om veckan och tänkte börja lyssna på den som podcast (de har dock haft säsongsavslutning nyligt). Jag lyssnade på ett avsnitt när de diskuterade filmatiseringen av Hundraåringen… och Lapidus senaste. Det var tamejfan det roligaste jag lyssnat på på länge. Helt ofrivilligt. De medverkande i programmet slog knut på sig själva i sin iver att ta avstånd från Hundraåringen… och att förkasta den som Åsa Nisse-aktig skräpunderhållning. Jag började nästan gapskratta. Det var som att lyssna på en parodi; som att lyssna på en skruvad sketch där man gör sig lustig över ”kultureliten”. Alla var så sjukt obekväma i att behöva prata om något så ”fulkulturellt” som en svensk bestseller och en underhållande filmatisering… De saknade typ ord för att vräka ut sin avsky och samtidigt vara extremt PK. Håhåjaja. Jag kommer knappast lyssna på Kritiken igen. Okej att jag är en stor kulturknarkare och av många säkert framstår som lite finkulturell, men sådär jävla insnöat intellektuellt kulturkunnig vill jag fan inte bli. (Fast jag gillade inte heller Hundraåringen..! Inte som bok i alla fall…).
Den här veckan handlar Tematrio om sommarläsningsplaner. Jag har ju redan kommenterat det här med sommarläsning i ett tidigare inlägg. Jag är nämligen lite kluven. Visst har man kanske tid till mer läsning på sommaren, men det är samtidigt en tid då det är skönt att verkligen vara ledig på alla fronter och ta dagen som den kommer, inklusive läsningen.
Men med det sagt kan jag ju säga att jag redan har bestämt mig för att läsa Jag heter inte Miriam, som jag ska låna av mamma när jag väl får semester. Jag har höga förväntningar på denna kritikerrosade roman om en romsk kvinna som överlevt Andra världskriget.
Jag kommer också försöka läsa tegelstenen De obotliga optimisternas klubb eftersom vi läser den i jobbets bokklubb. Den är dock så otymplig att jag är tveksam till hur det blir med det där… Man ska ju orka ta med sig boken också. Jag vet nästan ingenting om boken, men hoppas att den är bra.
Som tredje bok får jag väl säga svartsjukedramat Sfinx av Christine Falkenland eftersom jag läser den just nu. Den lär jag ju rimligen hinna läsa ut i sommar, menar jag. Den är bara på 200 sidor ungefär och har dessutom stor text. Jag läste ut en dryg fjärdedel på en dag, så det är lovande…
Skymningens barfotabarn är den femtonde (!) boken i Anna Janssons serie om polisen Maria Wern, men det är faktiskt den första jag läser. Naturligtvis är det grejer jag inte riktigt hänger med på när det gäller relationer och karaktärer som väl har hängt med ett tag, men berättelsen som sådan är väldigt enkel och lätt att följa, så det är inget problem i sig att hoppa rakt in i serien. Däremot känns det att det är en del i en serie på så sätt att boken känns ganska kort. Jag misstänker att en författare som inte valt att portionera ut sin berättelse i 15+ böcker kanske hade lagt mer omsorg i sina personporträtt och lagt mer krut på texten över huvud taget.
Nåja. Det är en mycket lättläst deckare och den fyller sin funktion som underhållning. Handlingen kretsar kring mordet på en 90-årig man och en ung flickas försvinnande från ett kollo. Samtidigt planerar Maria Wern och hennes blivande man sitt bröllop. Familjehemligheter blir lite av ett tema för boken, som också hinner flika in en del mörk historia från Andra världskriget.
Jag valde att lyssna på boken i ljudboksversion och tyckte väldigt mycket om uppläsningen av Marie Richardson.
Elaine Eksvärd är retorikkonsult och har också skrivit flera böcker i ämnet. I den här reviderade utgåvan av Härskarteknik utgår hon från den retoriska vinkeln till hur man kan förhålla sig till härskarteknik. Hon har valt bort att ta upp genusvinkeln som finns i Berit Ås’ ursprungliga beskrivning av härskarteknikerna, men i övrigt känns teknikerna igen.
För de som inte har stött på begreppet härskarteknik tidigare så är det alltså metoder som människor använder, medvetet eller omedvetet, för att trycka ned andra och behålla sin sociala status. Det kan t.ex. ske genom att ignorera, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa eller få någon att skämmas. Jag tror vi alla har stött på de här grejerna, inte minst i arbetslivet, och därför är det väldigt nyttigt att känna till dem, känna igen dem när de sker och att ha verktyg för att hantera dem.
Eksvärds bok förutsätter i någon mening att man som läsare är förtrogen med begreppet, för hon har inte direkt några definitioner i sin bok, utan hon kör pang på med case (verkliga case från läsare, tror jag), en analys av vilken härskarteknik hon tycker de inblandade personerna har gjort sig skyldig till och en rekommendation för hur situationen hade kunnat undvikas och/eller avvärjts. Det är väldigt konkret, vilket är bra.
Jag tycker faktiskt att det här är en mycket nyttig bok. Man ska aldrig acceptera att någon trycker ned en och det här är en lättläst bok som kan påminna om det här fenomenet så att man som läsare kanske är lite mer beredd när man utsätts för det. Och även att man kanske blir medveten om fenomenet så att man känner igen när man själv är på väg att utsätta någon för det! Samtidigt är det en ganska pladdrig bok och jag läste den som e-bok, vilket kanske också förstärker det lite röriga intrycket. Det här är ju ingen skönlitterär bok som man läser från pärm till pärm, så jag hade gärna velat ha en bättre överblick över bokens innehåll än vad jag tycker att jag fick.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
Det är verkligen himla kul att bokcirkla! I mina bokcirklar pratar vi oftast fritt om de böcker vi läst, men någon gång har vi också pratat kring några allmänna bokfrågor. Nu har jag sett att förlaget Sekwa har lagt till bokcirkelfrågor i sina nya pocketugåvor. Så himla smart! Och särskilt kul att en av de pocketaktuella titlarna är Mãn av Kim Thúy. Vi bokcirklade Ru, av samma författare, tidigare i år och det är en av årets bästa böcker, i mitt tycke. Så ja, jag är bra sugen på att läsa Mãn. Jag kanske borde föreslå denna när det är min tur att föreslå bokcirkelböcker nästa gång! 🙂
En sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!
Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.
Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).
Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt.
Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet.
Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!).
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.
Nomineringarna till Stora ljudbokspriset har avslöjats! I år har min ljudbokskonsumtion verkligen exploderat, men jag har ändå inte lyckats lyssna på något av de nominerade. Jag brukar inte vara så snabb med att läsa/lyssna på nya böcker…
De nominerade är i alla fall:
438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson, uppläsare: Martin Schibbye och Martin Wallström.
Låt vargarna komma av Carola Rifka Brunt, uppläsare Hanna Schmitz.
Stoner av John Williams, uppläsare Björn Granath.
De länkade titlarna har jag läst, men en ljudboks kvalitet avgörs också mycket av uppläsaren, tycker jag, så jag vet inte alls hur någon av böckerna är som ljudbok. Anna Maria Käll är en av uppläsarna som talat in en nominerad ljudbok. Jag upptäckte henne tidigare i år när jag lyssnade på Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag tyckte hon var riktigt, riktigt bra!
Stoner har jag för övrigt velat lyssna på flera gånger, men har bara hittat den på engelska.. Hm. Får göra ett nytt försök nästa gång det blir dags att välja ny ljudbok…!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
