Jag läser inte så mycket fantasy, men nu har jag faktiskt shoppat en finfin pocket, som jag har rätt höga förväntningar på. Boken är första delen i trilogin Mörkrets ring och på baksidan kan man läsa:
”Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda.”
Det är för övrigt inte var dag jag läser en ryss, så det här har ju verkligen chansen att bli en bok som ger mig lite nya vyer.
Jag måste också säga att jag verkligen är förtjust över framsidan som går i mörka toner och guld. Jag brukar inte fastna för mörka och murriga omslag, men i det här fallet känns det elegant och snyggt! Det är dock inte helt enkelt att lyckas återge elegansen på bild, men ändå.
Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.
Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.
Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.
Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.
Såhär i den hetaste sommaren känns hösten minst sagt avlägsen, men den 15/9 känns trots allt som ett datum att se fram emot, för då kommer ett nytt seriealbum av Liv Strömquist. Albumet kommer bland annat att innehålla mens-serien som hennes sommarprat baserades på. Det är för övrigt ett av de bättre program jag hört!
Förlaget skriver också:
”Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt handlar om det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, bordelineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?
I en brokig mosaik bestående av gamla greker, stenålderskvinnor, Sigmund Freud, Magnus Uggla, prinsessan Törnrosa, hinduistiska gudinnor, Dogge Doggelito, biologiböcker och Stig Larsson försöker Liv Strömquist knåpa ihop en bild av det organ som Gustave Coubert kallade Världens ursprung.”
Jag tror nog att det kommer bli både tänkvärt, underhållande och provocerande… Precis som man kan vänta sig av Strömquist. 🙂
Boken har knappt gått till tryck ännu, så jag har faktiskt inte hittat någon bild på framsidan eller så. Istället postar jag en bild på en av mina favoriter från Strömquist, Prins Charles känsla. Riktigt bra (och provocerande) bok om kärlek. Jag håller inte med om allt, men tycker ändå att den är briljant!
I lördags såg jag filmen Capote, som kretsar kring tiden när den amerikanske författaren Truman Capote skriver på sin sista bok, Med kallt blod. Med kallt blod är baserad på en verklig händelse: ett fruktansvärt fyrdubbelt mord, utfört av två mördare utan något direkt motiv. De kom sedan att dömas till döden. Boken är verkligen detaljrik och intressant, men när jag läste den först visste jag faktiskt inte att den har dokumentära drag. Jag trodde det var en deckare!
I filmen görs det väldigt tydligt vilken möda Capote la ned när han skrev boken. Dokumentära romaner var då något helt nytt. Författaren följde fallet väldigt nära och lärde också känna en av mördarna.
Jag gillade filmen! Den kanske var lite långsam, men den var ändå bra och intressant. Philip Seymour Hoffman gör en väldigt fin skådespelarprestation som den excentriske Capote. Capote slits mellan det oetiska i att tjäna pengar på andras olycka, det känslomässigt svåra i att lära känna en dödsdömd människa och skuldkänslor över att egentligen inte orka med.
Den här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre böcker om vänskap.
Jag läste en riktig höjdare i genren här om dagen: Grand final i skojarbranschen är en riktigt rolig bok, med många blinkningar till författarens, Kerstin Ekmans, författarskap, men framför allt är den en riktigt fin bok om vänskapen mellan en känd författare och hennes spökskrivare….
Vänskapsskildringen i fantasyserien Engelsforstrilogin tycker jag också är en riktig höjdare. Boken kretsar kring tonåringar med helt olika bakgrunder och status i klassrummet. När de inser att de är häxor inser de att de också måste samarbeta med varandra, trots att de i en normal situation knappast hade sett åt varandra. Spännande vinkling!
Som tredje bok väljer jag Drömhjärta. Boken kretsar kring två barndomsvänner på Kuba. Den ena flyttar med sin familj till USA och den andra blir kvar. Deras vägar kommer dock att korsas igen. Fin och intressant bok om Kuba. Faktiskt så bra skriven att man kan ha lite överseende med allt kärlekstrams och all överdriven beskrivning av USA som de ultimata och mest framstående landet i världen, på alla fronter…
Jag var och hälsade på en kompis i helgen och då fick jag en liten novell, som han redan hade läst. Kul! Jag tycker att Novellix noveller är så himla fina, allihop. Det här är min fjärde i samlingen, tror jag, men jag har inte läst en enda. Knasigt! Jag har åtminstone lyssnat på några i ljudboksformat och de har jag gillat allihop, särskilt Stamtavla och Heder. Jag hade tänkt läsa min nya på hemresan, men den hamnade i en resväska som sedan blev lite bökig att ta fram igen. Hm. Men det kommer nog fler tillfällen att läsa. 🙂
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
Jag har nästan missat att en ny säsong av Min bokhylla i P4 har börjat sändas. Jag har lätt för att missa radioprogram som inte finns som podcast i iTunes. Min bokhylla finns alltså inte i Podcastappen i iPhone, men går fortfarande att lyssna på när man vill, men bara via hemsidan eller SR:s egna app. Min bokhylla är bra! I programmet besöker Mark Levengood och Jenny Lindh (bl.a. känd från bibliotekarien svarar i DN – en spalt som ensamt kan motivera varför man bör prenumerera på DN ;)) kändisar och deras bokhyllor. 🙂 Rekommenderas!
Fast… ärligt talat svämmar min telefon över av olyssnade podcasts just nu! Jag prenumererar bl.a. på Sommar i P1 och där kommer det ju nya avsnitt varje dag. Samt att jag har semester och podcasts är egentligen något jag mest lyssnar på när jag är hemma och grejar, alternativt jobbar med något där man inte blir störd av pratprogram. Inget jobbande och inget hemmafixande leder till att jag inte lyssnar och vips är telefonen typ full.
Men. Känner jag den här världen rätt så är hösten snart här och ordningen återställd.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda,