Redan i början på sommaren gjorde jag ett långt inlägg om höstens utgivning och vilka böcker som jag är mest peppad på. En av de böcker jag längtar efter mest är John Ajvide Lindqvists nya, Himmelstrand. Nu har tydligen framsidan blivit klar! Inte blir man sugen på husvagnssemester i alla fall… 😉
Det har varit paus från bokcirkeln över sommaren, men nu är vi igång igen och till nästa gång läser vi Spår, som jag i och för sig redan har läst. Jag kan nog behöva bläddra igenom den för att fräscha upp minnet. Det ska bli kul att bokcirkla igen. För min del har det blivit en extra lång paus eftersom jag missade förra träffen. Just Spår känns som en bra bokcirkelbok eftersom det finns mycket att diskutera kring den (gissar jag). Dessutom är det en bra bok! Spår är ett reportage om reportaget (!) kring egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, som utvisades till tortyr 2001. I mycket kändes boken som en deckare: spännande och engagerande. Samtidigt som man alltså fick stanna upp ibland och påminna sig om det som står i den har hänt på riktigt…
Tidigare i år lyssnade jag på den över 20 h långa ljudboksversionen av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg, där han ger liv åt människor som på olika sätt upplevde Första världskriget.
I en lång intervju i gårdagens DN berättar Englund att boken har gått bra utomlands och att han har utökat boken lite nu och då, bland annat för att bredda persongalleriet i nya länder där boken släppts.
Nu ska hela den utökade versionen, med 40, istället för 19, huvudpersoner, komma ut. Jag förmodar att sidantalet svällt till en bra bit över 1000 med den omarbetningen, så det känns lite som en lättnad att den kommer släppas i fem band, som kommer ut de närmsta åren. 😉
Hur som helst, Första världskriget är ett högaktuellt ämne i dagarna, då det i år är 100 år sedan det bröt ut. I ett Europa där konflikter och främlingsfientlighet brer ut sig kanske det är extra viktigt att påminnas om vår historia.
Imorgon stänger Stadsbiblioteket här i Umeå igen för att kunna slå upp portarna i det nya kulturhuset (Väven) i november. De har uppmanat besökare att hjälpa till med flytten genom att låna så mycket som möjligt och lämna tillbaka i november. Härligt med långlån! Här sitter ju en som har några böcker som lånats om sedan 2010, men de har jag i och för sig lånat på universitetsbiblioteket som har öppna omlån.
Jag var på Stadsbiblioteket här om veckan och letade efter några guideböcker om New York (ja, jag ska dit i höst), men de hade någon redan lånat, så nu får jag gå till universitetsbiblioteket i alla fall. Det är där jag oftast lånar mina böcker, faktiskt. Dels för att jag bor några hundra meter därifrån och dels för det där med omlånen… Just nu väntar jag bara på att alla studenter ska komma tillbaka, så att universitetsbiblioteket återgår till sina normala öppettider. De här veckorna har de bara öppet på dagtid på vardagarna och då är jag på jobbet.
Vad gäller det nya biblioteket i Väven så har jag inte några förutfattade meningar. Många har rasat över flytten eftersom lokalerna kommer att bli mindre (?) och eftersom hyrorna lär bli avsevärt mycket högre. Det har heller inte varit något fel med de gamla lokalerna, vad jag har upplevt, så många har väl inte sett nödvändigheten i att flytta ut ur de äldre lokalerna, som ligger prick mitt i stan vid busstationen för stadsbussarna, för att istället öppna upp i lokaler nere vid älven. Nåja. Jag tror det kan bli riktigt fint och fräscht. Om det kommer leda till fler lån för min del? Nja. Jag håller mig till universitetet. Boknördar, som är så långt nere i träsket som jag, kräver inte mer inspirerande lokaler än gamla magasin.
För ett tag sedan skrev jag om Brombergs fina, guldiga utgåva av Pär Lagerkvists samlade dikter. Tydligen var det en del i en serie nyutgåvor. Senast på tur är Dvärgen. Alla är verkligen kanonfina! Jag har helt missat Pär Lagerkvist, men de här gör mig helt klart mer sugen på dessa klassiker!
Tänkte bara tipsa om att Modernista just nu är så generösa att de skänker bort e-boken Matrosen & stjärnan. Kampanjen tar nog slut när som helst, men just nu kostar alltså e-boken 0 kr i deras webbutik. Igår bjöd de på Miss Jean Brodies bästa år. Jag ser fram emot att läsa båda! 🙂
Här om dagen skrev Techradar om e-bokläsarens framtid. En bokförlag-VD menar att konsumenter inte pratar om e-bläck och ansträngda ögon längre, utan vill ha multifunktionella prylar (d.v.s. surfplattor och sådant, får man förmoda). E-bokläsaren beskrivs som en pryl som utvecklats för att ge en mjuk övergång från pappersböcker till surfplattor och som nu inte behövs, då alla nu har vant sig vid surfplattan och dess fördelar.
Jag tycker det där lite dumförklarande och knäppt. I min värld är det troligare att en pryltokig tekniknörd skaffar en läsplatta än att en tekniskt inkompetent litteraturintresserad gör det. Plattor är nämligen bökigare och knökigare att använda än vilken surfplatta som helst och så har det alltid varit. Vem som helst som har försökt köpa ett gäng e-böcker från de stora nätbokhandlarna i Sverige bör veta vad jag talar om. Jag har kritiserat webbutiker för e-böcker i flera tidigare inlägg (1, 2).
Så nej, läsplattan är inte en ”mjuk övergång” i min värld. Det är en specialiserad pryl för den som är teknikintresserad och som också är en rejält nördig boknörd. Det kanske är argument i sig själv för att läsplattan inte har en framtid. Men i någon mening vill jag hellre se det som att läsplattan har en framtid. Plattorna har bara inte blivit upptäckta ännu.
Jag har även en iPad mini (och min kille har en iPad 2, för all del) samt 2 iPhones. Jag skulle inte komma på tanken att seriöst sitta och läsa en bok på någon av dessa enheter någon längre stund. Telefonen kan jag läsa på några få minuter när det uppstår en lucka (t.ex. kö på Konsum). Paddan är en superfin pryl som jag petar på varje dag, men jag orkar inte ligga och läsa på den. Den är mini, men väger minst 3 ggr mer än min läsplatta. Och ja, jag är väl som en gammal kärring, men mina ögon gillar faktiskt läsplatta eller papper mer än en ljusstark skärm… (obs, jag är 27 år).
För min egen skull 😉 önskar jag att fler upptäcker läsplattan och dess fördelar snart. Jag tror man kan behöva öva på en surfplatta först 😉 men när man väl har vant sig vid tekniken så kommer den som testar en läsplatta upptäcka att det är både bekvämt och praktiskt att läsa på dem.
Om fler läste på läsplatta kanske webbutikerna skulle bli bättre… Och då kanske det skulle bli ännu smidigare och roligare att läsa på läsplatta. Hoppas!
Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.
Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!
Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.
Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
Bra och spännande deckare! Men lite för lång.
Några andra som skrivit om Björndansen är Ylva kort och gott och Skånskan. Du kan köpa den från t.ex. Adlibris eller Bokus.
