December är här! Så mysigt! Vi har pyntet uppe sedan några veckor tillbaka. Med vissa modifieringar från tidigare år: alla ömtåliga julgransprydnader hänger i gardinstången och nedre delen av granen är dekorerad med mjuka julpynt (däribland en lussekatt som får 1,5-åringen att glatt sjunga ”Akta dig, akta dig!”, helt övertygad om att det är ”lilla snigel”). Det där kanske inte var helt sant, i och för sig: i praktiken är mjuka julpynt strösslade över hela övervåningen och julgranen är till stor del tom, men vad gör väl det! Det är så mysigt att uppleva julen tillsammans med sitt barn, som inte har något minne av förra julen och som häpnar och gläds åt allt juligt. Vi sjunger ”tipp, tapp, tipp, tapp” och ”hejsan, hoppsan” (Mössens julafton), knackar på den lilla Nisse-dörren och tittar på alla tomtar med deras ”hattar” och skägg. Orden bara bubblar ur vår lilla pratkvarn här hemma. Det är så skojigt.
Nu gäller det att försöka ta tillvara på den här underbara tiden och inte stressa för mycket. Det är tyvärr bedrövligt mycket att göra på jobbet, inte minst eftersom saker har lagts på hög medan jag har VAB:at ca en tredjedel av hösten. Sedan är det inte bara jobb. Kalendern är fullproppad av roliga grejer, och det är jag ju tacksam över, naturligtvis, men som sagt: det gäller att inte stressa. Innan jul ska jag hinna med julfest/julbord med jobbet, takbar med en kompis (vi skulle ha gått ut i november men fick inte bord förrän nu), disputationsfest, besök av en barndomskompis, som råkar ha vägarna förbi Umeå med jobbet (otippat, må jag säga; det är inte ofta någon har vägarna förbi Västerbotten när man normalt sett håller hus i Mellansverige!) och en massa dans, i vanlig ordning.
Är det något som kommer att behöva stå tillbaka är det läsningen och som rutinerade bokcirklare har vi sedan en tid tillbaka bestämt oss för att skippa bokcirkeln i december. Det är inte bara jag som har svårt att hinna med. I januari blir det dock bokcirkel om novellsamlingen Blod säljer av Stephen King. ”Novell”-samling innebär i det här fallet fyra kortromaner i en volym (långa är de i alla fall!). Blod säljer blir med andra ord decembers läsning. Sedan får vi se vad som hinns med. Jag brukar fokusera på just noveller i december och jag har en plan att plöja noveller även i år, men jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer att hinna 1 novell/dag, jag får spara till efter jul, det som blir över. Här är mina 24 utvalda noveller i vart fall:
Vellumbarnet av Johanna Koljonen
Drömmare av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
De blå skorna av Linda Skugge
Livets stråle av Michail Bulgakov
Syndafloden över Norderey av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
Funkislampa av Jerker Virdborg
Ett dockhem av August Strindberg
Fästmön av Anton Tjechov
Spökhanden av Selma Lagerlöf
Ulricehamn: Ben i Audin av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Tiden av Maria Küchen
Mammalia av Ulrika Kärnborg
Kyrkogårdsdamen av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Jordingen av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Med strömmen av Hjalmar Söderberg
Snigeln & flickan av Agnes von Krusenstjerna
Pauls flicka av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Frukost i det gröna av Guy de Maupassant (ur Kyrkogårdsdamen)
Diomedes hästar av Agatha Christie
De runda ruinerna av Stina Stoor (ur Bli som folk)
Överums gamla kyrka av Jerker Virdborg (ur Skyddsrummet Luxgatan)
Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson
En supé i Helsingör av Karen Blixen (ur Gotiska berättelser)
En dåres anteckningar av Nikolaj Gogol
Novellerna i Blod säljer är diskade på grund av sidantalet. 🙂 Om någon undrar: den här listan måste jag naturligtvis skriva ner här i bloggen, för annars kommer jag aldrig att komma ihåg vad jag har planerat och heller inte vad jag redan har läst när jag sedan sitter där nästa november och plockar bland mina noveller…
Pengar, av Victoria Benedictsson, är en klassiker som väcker både tankar och känslor. Tänk att det bara har gått cirka 100 år sedan det tydligen var helt ok med barnäktenskap.
Pengar är en klassisk, feministisk roman av Victoria Benedictsson. Huvudpersonen är Selma, en ung flicka, som 16 år gammal blir presenterad för ett lämpligt parti – en oerhört rik brukspatron som fattat tycke för henne. Selma är moderlös och pappan har skickat henne till sin bror, som tagit henne under sina vingar och ser äktenskapet som Selmas stora möjlighet att ta sig någonstans i livet. Selma är inte övertygad. Mannen är betydligt äldre än hon själv och hon känner ingen attraktion över huvud taget. Med lite lock och pock, om hur patronens rikedom kommer att ge henne möjlighet till frihet och lycka, går hon ändå med på att förlova sig och snart står bröllopet. Boken följer sedan Selma några år fram i tiden. Hela tiden finns vännen Richard någonstans i bakgrunden. Som läsare ser man hur livet hade kunnat gå i en helt annan riktning om Selma hade tillåtits fatta ett eget, vuxet beslut kring äktenskapet, istället för att ge sig in i det förhållande hon naivt går in i utan att ha en aning om vad som väntar.
Den frihet som skulle komma, den kommer inte. Selma är omyndig, har inte några egna pengar och har heller ingen makt. Benedictssons roman är en intressant skildring av hur kvinnors situation kunde se ut vid 1800-talets slut. Över hundra år har passerat, men är det så lång tid, egentligen? Ja, när jag läser den här romanen känns det verkligen avlägset, alltihop. Att läsa om barnbröllopet är rent provocerande, känner jag. Hur i helvete kunde man tycka att det var en bra idé att låta barn gifta sig? Med äldre gubbar som då kunde förgripa sig på dem sexuellt? Herregud, vilket sjukt samhälle! Sedan tänker jag lite till och inser att Sverige långt in i modern tid har haft (kanske i viss mån fortfarande har!) en pinsam acceptans för barnäktenskap ingångna i andra länder.
Att läsa Pengar är att bli påmind om och att bli tacksam över hur mycket som har förändrats sedan den här tiden (i Sverige). Det blir en intressant historielektion om en tid långt från dagens allmänna rösträtt, föräldraförsäkring med mera, med mera.
Samtidigt som det är en stark och känsloväckande läsning kan jag erkänna att jag aldrig helt fastnade i berättelsen. Jag får känslan av att författaren månat så mycket om att få ut sitt budskap att själva storyn och persongalleriet hamnar lite i andra hand. Det är också en spretig bok. Den inleds med några kapitel som skildrar vänskapen med en ung man, som också saknar makt (och pengar) för att låta livet gå i den riktning kan själv skulle vilja. Plötsligt tappas hela den karaktären bort och den potentiellt intressanta historien berörs inte mer. Det kommer en och annan liknande inflikning som illustrerar något författaren vill ta upp, men det blir aldrig en riktigt bra helhet. Oavsett tycker jag att det här är en viktig och intressant bok, en klassiker väl värd att läsa.
I Gun-Britt Sundströms För Lydia återberättas Hjalmar Söderbergs kärleksklassiker, Den allvarsamma leken, från Lydias perspektiv.
För Lydia är Gun-Britt Sundströms tolkning av Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken. Söderbergs roman inleds vid förra sekelskiftets Stockholm, där Lydia och Arvid har en romans, som av ekonomiska skäl aldrig leder till något äktenskap. Istället tar deras liv helt olika riktningar och först långt senare träffas de två igen och inleder en affär. Det är en bok som berör förälskelsens, passionens och kärlekens många sidor samtidigt som den berättar om Stockholm och Sverige vid den här tiden. Jag håller boken för en av mina favoritromaner, mycket på grund av Söderbergs precisa och fina språk. Söderberg berättar från Arvids perspektiv, men i För Lydia låter Sundström Lydia stå i centrum. Författaren har också flyttat berättelsen omkring 50 år framåt i tiden.
Boken inleds, precis som i Söderbergs version, i skärgården. Lydia och Arvid har en avståndsromans. Det ligger i luften att det ska bli något mer, men det händer inte. Hösten kommer och Lydia väntar och väntar, men Arvid hör aldrig av sig. Vid några tillfällen korsas deras vägar, men ingenting förändras. Plötsligt förolyckas Lydias pappa och rycks oväntat bort. En vän till familjen blir en stadig klippa att luta sig mot i sorgen och trots en ordentlig åldersskillnad ingår de två så småningom äktenskap. Paret lämnar stan och blir föräldrar till en dotter. Lydia går omkring i ett stort, lantligt hus och känner sig ensam och uttråkad. En vän från stan livar upp emellanåt, hälsar på och för med sig ungdom och liv i det som annars är en rätt sömnig tillvaro långt från Stockholm. Det blir även resor till Stockholm och där träffar Lydia så småningom en man. Det är inte Arvid, men det är en älskare. Hon får veta att Arvid har gift sig och att äktenskapet verkar tråkigt och olyckligt. Åren går. Med tiden träffar hon Arvid på nytt. De inleder en affär och Lydia och maken går så småningom skilda vägar. Lydia flyttar tillbaka till stan, överger hemmafrulivet till förmån för studier. Hon blommar ut. Hon träffar Arvid. Arvid är dock fortfarande gift och Lydia och han träffas i skymundan.
Jag har läst Maken av Gun-Britt Sundström och det är en roman jag sorterar in bland mina favoriter. Kanske hade jag för höga förväntningar av den anledningen. Även Maken är en roman om ett av-och-på-förhållande som pågår år efter år, men För Lydia känns inte alls lika vass. Det mesta känns svårt att köpa, särskilt eftersom boken har flyttats till en tid då jag någonstans förväntar mig att kvinnor kunde vara mer fria och bestämma mer över sina egna liv. När jag läser blir jag inte alls övertygad om varför Arvid är en sådan djup förälskelse. En flirt en sommar? Jag får inga ledtrådar till varför Lydia år efter år fortsätter att fantisera om Arvid (eller varför han gör samma sak). Varför gifter hon sig? Vid separationen överger hon i princip sin dotter. Jag har själv en dotter. För mig är det helt sinnessjukt att överge sitt barn. För vad? I Lydias fall fimpas dottern till förmån för några meningslösa strökurser på universitetet och en romans. Jag vet inte om Söderberg beskriver det bättre, egentligen, men när jag läste hans roman (för många år sedan) stördes jag inte på samma sätt som när jag nu har läst För Lydia.
Nej, det här berörde inte och det fördjupade inte heller Söderbergs klassiker. Det här var i stort sett ingenting för mig, ärligt talat.
För Lydia
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014). ISBN: 9789100132958.
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare.
Granna granen av Maria Flinck är en kulturhistorisk julpysselbok som väcker längtan till en jul som är lite mindre konsumtion och lite mer mys.
Granna granen av Maria Flinck är en bok om julgranens historia och om historiskt julpyssel. Den börjar med ett kapitel där författaren berättar om julgranens föregångare och hur julgranen gjorde sig en plats i våra hem. Därefter kommer avsnitt med instruktioner för att göra allt från blomdekorationer till girlanger att hänga i granen. Författaren har gjort ett riktigt grävjobb för att hitta material till boken. Hon har plöjt gamla tidskrifter, letat i dagböcker och rotat i museernas arkiv efter ledtrådar till hur man valde att klä sina julgranar 1870–1930. Det är mycket som inte har bevarats i några samlingar. Vem sparar på gammalt pappersjulpynt? Tyvärr inte så många!
När jag först hade boken i min hand och bläddrade igenom den undrade jag för mig själv vem som någonsin skulle vilja göra några av dessa julprydnader. Vill man ha vaddtomtar eller pappersmorötter i sin gran? Svaret är: JA. Flincks korta historik över julgranen var tillräckligt härlig och nördig för att 1) få mig att önska att jag också forskade om något som gav mig anledning att studera julgransprydnader på museum och 2) fascineras över gångna tiders engagemang över julpynt. Så som Flinck beskriver det var själva tillverkningen en stor del av grejen och granarna kläddes inte sällan efter ett visst tema och i vissa färger. Det fanns ett viktigt överraskningsmoment och julgransplundringen var något större och viktigare än idag.
Jag blev så glad av att läsa om gamla tiders julfirande och julgranstraditioner. Jag älskar julen och har samlat på julgransprydnader i åratal. Jag älskar att klä min gran i kulor och krimskrams. Det är plast och glitter och knasigheter i en enda röra. Och så kommer det att förbli. Men det hindrar mig inte från att också längta efter Maria Flincks granar: granar som är klädda i omsorgsfullt utklippta och hopfogade små strutar och överösta med hundratals glittrande stjärnor. Eller granar enbart klädda i underbara pappersblommor, något som tydligen totalt har gått ur tiden, för jag har då aldrig sett någon gran klädd med blommor! Granarna i den här boken känns brutalt annorlunda mot dagens plastiga Disneygranar. När jag läser den här boken påminns jag om hur mycket av julen som är kidnappad av konsumtionssamhället. Dagens jul är så mycket… pengar och plast. Den här bokens historiska granar är fyllda av… tid – ofta tid som lagts ned av borgerliga fruar som känt kravet att sitta och handarbeta för att skapa lite extra jultrevnad. Det är kanske inte ett ideal att sikta mot det heller, men det behöver såklart inte vara antingen eller.
Efter att ha läst den här mysiga och härliga boken är jag verkligen sugen på att, någon gång, komplettera granen med lite mer pyssel och lite mer kulturhistoriskt roliga pynt. Nog har jag gjort smällkarameller i mina dagar, men några sådana finns inte beskrivna i den här boken. Här har jag lärt mig en himla massa annat. En del är så avancerat att jag är 100% säker på att jag aldrig kommer att ha tålamod att göra någon av dem. Men annat skulle även jag kunna göra. Vissa pynt är markerade som särskilt lämpliga att göra tillsammans med barn, så nog finns det även pynt som de flesta kan klara av.
Låna gärna den här boken på biblioteket, bläddra i den och få en dos annorlunda julstämning. Att faktiskt tillverka granens julpynt känns främmande idag. Det är så härligt att någon har sett till att dessa traditioner har blivit nedtecknade och möjliga för oss att till delar ta upp igen!
Granna granen
Granna granen av Maria Flinck
Förlag: Bonnier (1998). ISBN: 9134520252.
Maria Flinck
Maria Flinck (född 1957) är en svensk konsthistoriker, etnolog och författare.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.
Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.
Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.
Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.
De e kroniskt
Förlag: Natur och kultur (2022). ISBN: 9789127169005.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.
Snöstorm och kanelhjärtan är en varm och fin novellsamling med fyra berättelser om unga, ensamma personer vars liv tar en ny riktning i juletid.
Snöstorm och kanelhjärtan är en novellsamling där titeln utlovar fyra juliga berättelser. Vill man avnjuta en julroman (julnovellsamling?) och läsa en berättelse varje söndag i advent kan den här boken vara passande. Boken utspelar sig kring julaftonen i ett snöigt Dalarna, där det anordnas en julkonsert i småstadens stationshus, som numera fungerar som ett mysigt café. I övrigt är det inte våldsamt mycket vältrande i jul och julmys, vilket jag ärligt talat tycker är rätt skönt.
Boken innehåller som sagt fyra noveller, som därtill är skrivna av fyra olika författare, men boken och berättelserna hålls ihop genom att de utspelar sig på samma ställe och kring samma tid. Det är ett kul grepp, faktiskt. Fler borde skriva novellsamlingar med en tydlig röd tråd.
I den första novellen, Balklänningen av Camilla Lagerqvist, görs en del blinkningar mot Askungen, vilket känns skojigt och lite extra juligt. Berättelsens unga huvudperson ska gå på bal, där hon hoppas på att få nya vänner, och allra helst träffa en kille hon har spanat in. Det kräver dock en balklänning som just nu ligger hos ett postombud en bra bit bort när ett snöoväder drar in. I bokens andra novell, Den här hålan, av Pernilla Gesén, längtar huvudpersonen bort från den småstad han hamnat i sedan hans föräldrar separerat och modern styrt kosan mot Dalarna. Han bestämmer sig för att låna sin mammas bil och åka tillbaka till Stockholm, men det blir inte riktigt som han hade tänkt. I Endast Tomara är vaken, av Jesper Tillberg, är huvudpersonen en ung kille som känner sig utanför i sin egen familj. Varje jul åker hela familjen iväg så att systern ska kunna delta i en bandycup. Den här julen måste hela familjen oplanerat göra ett stopp på vägen och huvudpersonen gör en oväntat bekantskap. I den sista novellen, Julängel, av Karina Berg Johansson, är huvudpersonen en mobbad tjej som till slut har fått nog och ger sig iväg, men någon stannar henne och förändrar hennes liv.
Jag tror att boken främst räknas som en ungdomsbok, men den passar lika bra för mer vuxna läsare. För mig var den en riktigt trevlig läsning. Jag tycker om var och en av novellerna, som så fint handlar om ensamma tonåringar och hur livet kan ta en ny vändning. Särskilt Julängeln tyckte jag var berörande. Jag kan varmt rekommendera den här boken för den som vill läsa något värmande inför jul.
Snöstorm och kanelhjärtan
Snöstorm och kanelhjärtan
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (2018). ISBN: 9789132207716.
En liten bok om konst är en liten och lättläst bok om konsthistoria.
En liten bok om konst är precis vad det låter som: en liten bok om konst. Den är rent fysiskt liten: ca 10 cm × 10 cm. På knappa 80 sidor ges en kort introduktion till konst genom historien – från stenålderns grottmålningar till samtida och nutida konst. Varje kapitel ges ett uppslag med text och bild. Det är självklart väldigt kortfattat och förenklat. De exempel som ges på konstnärer inom varje område är så få att det inte ens skrapar på ytan. Och det kan man ju heller inte förvänta sig av en bok som främst riktar in sig på att vara liten och väcka nyfikenhet.
Jag misstänker att boken främst riktar sig till unga. Själv hittade jag den bland bibliotekets gallrade böcker och trots att jag förmodligen inte är rätt målgrupp har jag läst med glädje. Jag är väldigt förtjust i konst, men har ändå ganska dålig koll på konsthistoria. Impressionism, kubism, dadaism… Det är många ”ismer” att försöka hålla isär. Med den här boken har jag fått bättre koll med en liten insats. En trevlig liten bok!
Redan november! November är ju en ganska deppig månad, om man tänker på temperaturen och mörkret, men jag tycker trots allt att det inte är så farligt. Om man tjuvstartar med julmys finns det potential att bli riktigt trevligt. Förra året var vi så nyinflyttade i radhuset att det där med julbelysning inte hanns med innan jul (i januari åkte dock våra ledupplysta renar upp), men i år ska vi försöka få till lite mer ljus kring huset. Det kommer nog liva upp.
Vad som också kommer att liva upp är allt kul jag har planerat in. Jag ska på dansföreställning med några av mina kompisar från dansen och jag ska på konsert på operan med en av mina operaintresserade vänner. Vi har inte bokat något datum ännu, men någon kväll framöver ska jag och en kompis testa Umeås nya skybar. Vidare kommer Ruts, vår dotters, mormor och morfar och hälsar på någon helg. Och första advent blir det julmys hos Ruts farmor. Om det går att peta in det i kalendern (alltid lika svårt att få till när det blir många kalendrar att försöka synka ihop…) blir det spelkväll någon kväll också. Ja, och så blir det bokcirkel en söndag framöver. Hos mig, till och med.
Fullt upp med roligheter! Och fullt upp med jobb, kommer det också bli. Jag har en ordentlig arbetstopp nu i november, faktiskt. Vi får se hur det går med det, nu när vi har ett förskolebarn… Själv har jag hostat i stort sett hela oktober…
Vad blir det för böcker då? Jo, jag lär läsa ut För Lydia, av Gun-Britt Sundström, vilket råkar vara den bok jag valde till bokcirkeln den här gången. Boken berättar Hjalmar SöderbergsDen allvarsamma leken ur Lydias perspektiv. Det kändes ju intressant och kul. Men jag vet inte jag… Får se vad mina bokcirkelkompisar tycker.
Jag ska också läsa ut De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Precis som jag förutspådde kom en hel hög med biblioteksbeställningar på en gång. När det gäller sådana här nya och köade böcker har man inte så våldsamt mycket tid på sig att läsa ut heller, så jag har plöjt ovanligt många böcker i oktober. November får nog bli lite lugnare när det gäller läsningen, men De e kroniskt och För Lydia bör jag som sagt ta mig igenom.
Kommer det ut några nya intressanta böcker i november då? Ja, det gör det! Här är de två jag är mest nyfiken på:
Det sitter i väggarna: Historien om ditt hus och hur du vårdar det av Erika Åberg. Jag älskar Det sitter i väggarna på SVT och jag tyckte hemskt mycket om Erika Åbergs tidigare bok, Byggnadsvård. Förlaget skriver ”I den här boken vill byggnadsantikvarien Erika Åberg ta oss i handen och berätta om hur vi kan hitta historien om våra hus, och hur vi bäst tar tillvara olika byggnader och deras årsringar. Det gör hon genom att berätta inspirerande historier, guida till olika arkiv och visa hur man bäst tolkar en byggnad, exteriört och interiört. Det blir gott om fördjupade exempel från tv-programmet med samma namn, men det är en bok som står på egna ben, med handfasta råd om byggnadsstilar genom tiderna, byggnadsvård och restaureringstips.”. Fint! Själv bor jag i ett radhus från -63, med tveksamt spännande historia och inte speciellt upphetsande originaldetaljer att bevara. Jag kommer ändå läsa Åbergs bok. 🙂
Tone tur och retur av Tone Schunnesson. Schunnesson är en intressant författare. När jag läste Tripprapporter kände jag helt klart att jag läste något helt nytt och annorlunda, en annorlunda röst. Tone tur och retur är ingen roman utan mer en samling krönikor, om jag har fattat rätt, men jag är säker på att den är både vass och underhållande.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om relation som tagit slut och ett desperat sökande efter ett namn: berättarjaget har glömt namnet på hon som en gång var en så stor del av hans liv.
Hon, av Viktor Andersson, är en roman om olycklig kärlek. Huvudpersonen, en Viktor (Andersson, tror jag bestämt?), är tjugonågonting och försöker förtvivlat att minnas namnet på hon, hans (första?) stora kärlek, som nu har försvunnit ur hans liv. Boken rör sig genom en uppväxt i en småstad, en flytt till Stockholm, stora planer och förhoppningar (från hennes sida – hon drömmer om att bli antagen till musikhögskola) och sedan ett avslut.
Det är på sätt och vis en träffande bok. De flesta av oss har väl haft relationer i unga år, relationer som nästan oundvikligen spricker eftersom så mycket i livet inte är färdigt eller bestämt i den åldern. Livet kan ta så många vägar när man är kring 20. Känslor kan ta så många vägar. Det är alltså ett fint ämne att ta sig an i en roman och det finns delar som får mig att minas hur det kunde vara att vara att vara i den där åldern när man är på väg att bli vuxen och forma sitt eget liv.
Det finns även en intressant spänning i romanen. Mycket är ovisst. Vem är egentligen Viktor? Vad har han och hon haft för relation? Jag anade, hoppades ärligt talat, att författaren skulle överraska på riktigt, göra något mer av den kraften, men för mig pyste det bara ihop.
Tyvärr räckte det inte hela vägen för min del. Hela premissen känns krystad – varför skulle någon glömma en kärleks namn? Även om jag inser att det mest ska förmedla en känsla, vara en metafor, så blir det ändå ganska platt, bland annat för att namn bara är ett namn. Jag skulle vilja veta mer om personen och relationen, men på den punkten känns boken märkligt tom. Dessutom tycker jag att boken är stolpigt skriven på något sätt. Det flyter inte.
Nu blev det ett gnälligt inlägg, vilket känns trist. Det här är en debutroman. Här finns mycket potential som jag hoppas att författaren hunnit utveckla i senare romaner (Hon utkom 2014).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
