Jag har shoppat lite böcker igen. Jag ska till New York i höst och tyckte att det kunde vara kul att ha en guidebok. Egentligen är jag lite skeptisk till guideböcker, för det känns som att innehållet allt som oftast är köpt… Eller som att det helt enkelt är för självklara tips, så att det inte känns speciellt meningsfullt att läsa dem. Det man egentligen vill ha är ju personliga och bra tips och sådant kanske man med fördel kan hitta på bloggar och forum på nätet.
Min senaste nöjesresa var när jag och en kompis åkte till Berlin för några år sedan. Då passade jag på att läsa några essäer av Carl-Johan Vallgren och så läste jag Folke Schimanskis otroligt ambitiösa historiebok Berlin: en stads historia. Bra böcker, båda två! Jag tyckte särskilt mycket om Berlin: en stads historia, även om jag inte hann med att läsa den innan resan. Ingen av böckerna läste jag som en guidebok, men det var fina böcker för att få lite känsla för staden. För länge sedan var jag och mamma i Paris och då var det kul att ha läst Anna-Lena Brundinsbok om Montmartre innan. Jag gillar personliga böcker som inte är renodlade guideböcker!
Men nu ska jag alltså testa det här med riktiga guider. Jag har hört lite här och där att Lonely Planets guider är bra, så jag hoppas på det. Det här är en helt ny utgåva, så jag hoppas den känns aktuell. Jag tänkte också låna böckerna Ett annat New York och Ett annat Manhattan, som är skrivna av personerna bakom bloggen Ett annat New York.
Någon av mina läsare kanske också har lite New York-tips att dela med sig av? =)
Utöver guideboken klickade jag hem några pocket också. Ser särskilt fram emot att läsa Americanah!
Det är kanske lite sorgligt att sommaren är slut (här i Umeå är hösten definitivt en realitet nu!), men utöver höstens nyheter kan man ju alltid glädjas åt att SVT:s litteraturprogram, Babel, har dragit igång igen! I söndagens säsongspremiär pratade t.ex. John Ajvide Lindqvist om sin nya skräckroman, som jag ju är hemskt peppad på att läsa! Ajvide Lindqvist hör ju till mina favoriter… 🙂 Den här säsongen är det också små ”Hemma hos”-reportage, vilket är ett kul inslag. Se på SVT Play om du inte kollat redan! 🙂
I lördagens DN fanns det mycket läsning för oss litteraturintresserade, för hela tidningen hade tema läsning. Väldigt intressant! En hel del av artiklarna finns på nätet, för den som missade papperstidningen. Jag tyckte det var särskilt intressant att läsa om ungas kreativa sms- och chattspråk. Jag tycker artikeln så fint för fram hur stilsäkra unga är idag: hur de växlar mellan de olika språken och uttrycken beroende på tillfälle. Det som kanske uppfattas som slarvigt språk finns i kommunikationen med jämnåriga medan det ”grammatiskt korrekta” kommer fram i skolarbeten m.m. Jag har alltid haft svårt för språkpoliser och jag hör till de som verkligen älskar att språket ägs av de som använder det och att språket därmed är under konstant förändring. 🙂 Den här artikeln tycker jag sätter fingret på det på ett bra sätt. Den påminde mig också om hur gammal jag själv är… 😉 För mig känns det helt orimligt att hitta på egna förkortningar, t.ex. Och inte har jag Kik-appen heller. Jag är old school och skulle helst använda MSN messenger för chatt. Om den chatten fortfarande hade funnits… 😉
Det finns mycket annan trevlig läsning i tidningen också. Inte minst blev jag nyfiken på poeten Sara Paborns nya poesiprojekt Poesi på g (inte lanserat ännu), där hon har låtit kändisar läsa upp hennes dikter och sedan samtala om dem. Jag har alltid haft svårt för poesi. Jag vet faktiskt inte hur man ska närma sig poesin eller hur man bör läsa poesi.. I DN förklarar Sara Paborn:
”Idén är att göra poesin lika direkt och tillgänglig som popmusik och sociala medier, och den föddes under en biblioteksuppläsning. Det kom fyra personer.
– Och två av dem, två tonårstjejer, hade kommit av misstag. Men det var med dem jag hade det bästa samtalet. Efteråt kände jag att nu får det vara nog med de här dunkla rummen. Även om jag älskar bibliotek. Poesin måste ut!”
Tror jag behöver lyssna på inläsningarna i den där appen…
Här om dagen skrev jag om några teaterföreställningar jag vill se hemma i Umeå i höst. Idag tipsar jag om en teater som jag tycker att alla i Stockholmsområdet borde kolla upp! Jonas Hassen Khemiri har nämligen skrivit nytt: [ungefär lika med].
”Hur mycket tjänar du? Vem tjänar du? I Jonas Hassen Khemiris nyskrivna pjäs möter vi ett myller av människor som är på kollisionskurs med marknaden.
Martina drömmer om att odla sig fri från det ekonomiska systemet, Mani vill krossa det. Andrej söker jobb, Freja söker hämnd. De investerar pengar i porto och pinjenötter, fejkbubblor och parfymer, barnvagnar och utopier. Alla tycks invaderade av siffror. Hur påverkas vi, våra blickar, våra ord, våra kroppar av det ekonomiska system som omger oss?”
Premiären är 23/10 på Dramaten. Hoppas den kommer på turné…
Och ännu mer hoppas jag att Jonas Hassen Khemiri skriver en ny roman snart..! 😮
Den här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre snyftböcker.
En riktigt sorglig bok som jag läst i år är den Den osynliga bron, som utspelar sig under Andra världskriget. Det säger sig självt att det hinner bli väldigt sorgligt, när handlingen nu kretsar kring ungerska judar.. I slutet av boken finns en dikt av Wislawa Szymborska citerad och jag måste erkänna att jag fällde tårar när jag läste den, för den summerade boken så himla bra och berörde verkligen.
En annan bok, som berörde mig starkt, trots att jag egentligen inte vet varför, för jag hör inte till målgruppen som borde känna igen sig, är Anna och Mats bor inte här längre. Det är väl för att Helena von Zweigbergk skriver så insiktsfullt och bra om människor och relationer. Man kan inte värja sig, utan känner bara med dem. Starkt. Boken kretsar kring Anna och Mats och deras separation.
Jag grät också av Häxringarna, som jag läste tidigare i år. Framför allt grät jag till det sista kapitlet, som handlar om en kvinna som tar farväl av sin döende mamma. Boken handlar om några kvinnor runt förra sekelskiftet och deras slit och ofta väldigt tuffa tillvaro, Den är oväntat rolig, men också sorglig och gripande. Man känner verkligen med de här tjejerna, som boken kretsar kring. De har det fan inte lätt alla gånger. Och Kerstin Ekman har sådan värme när hon skriver om dem. Fantastisk bok!
Jag är en stor kulturkonsument och därför är 2014 som 365 dagars julafton för mig eftersom Umeå är kulturhuvudstad i år. Det händer faktiskt extra mycket kul på kulturfronten och jag har faktiskt svårt att hinna med att se allt som jag är nyfiken på! Det enda med litteraturanknytning som jag har hunnit med hittills är Umeås egen bokmässa, Littfest, men i höst har jag sett att det finns två teaterföreställningar med viss bokanknytning. Dels kommer Torsten Flinck och hans version av Doktor Glas till stan och det råkar ju vara en av mina favoritböcker. Dels har Liv Strömquist och Sara Granér skrivit manus till en föreställning: Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare… vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta. Det kan väl inte bli så mycket annat än bra?! Strömquist är briljant och jag vet ingen som är bättre på att servera aktuell samhällssatir.
I veckan har jag sett filmatiseringen av Hans Koppels bok Medicinen. Jag har faktiskt inte läst den, men boken handlar alltså om en medelålders kvinna som har svårt att få det att gå ihop med jobb och livet som ensamstående mamma. För att finansiera en utlandssemester anmäler hon sig som försöksperson till att testa ett nytt läkemedel, som ger oanade effekter. Jag tyckte filmen var förvånansvärt bra och rolig och det tyckte min kille med, trots att filmen är en rätt typisk tjejfilm (jag avskyr uttrycket ”tjejfilm”, men tyvärr riskerar allt som handlar om kvinnor och relationer att hamna i ett tjejfack, medan innehållslöst actiontrams marknadsförs stenhårt mot män, som ni säkert redan vet…).
Medicinen är en varm och rolig film och skådespelarprestationerna är riktigt bra. En stor del av filmen utspelar sig på en tidningsredaktion för ett livsstilsmagasin och man kan verkligen känna igen karaktärerna från sin egen omgivning: den osäkra vända-kappan-efter-vinden-personen, den som skojar på andras bekostnad, den självsäkra och dryga nykomlingen… Det är ju en komedi och rätt stereotypt, men skådespelarna fyller faktiskt karaktärerna med innehåll och gör det mycket bra. Skönt också med en film som med råge fixar Bechdeltestet (d.v.s. att det ska finnas minst två namngivna, kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om någonting annat än män). I Medicinen ges det gott om utrymme åt kvinnor, som dessutom är 40+ och roliga. Det är tyvärr ovanligt på film..! Det finns många roliga citat i filmen, för övrigt, och det tror jag är citat som är direkt hämtade ur boken. T.ex. de inledande meningarna, som sätter tonen:
”Det spelar ingen roll hur länge jag duschar, spegeln immar aldrig igen. Jag drar bort draperiet och möts av mig själv i helfigur. Komage, gäddhäng, taxöron – rena Kolmården. Med Munsår…”
Av Koppel har jag annars läst Vi i villa och jag hade ganska blandade åsikter om den. Såhär i backspegeln gillar jag den nog mer än vad jag faktiskt gjorde när den nyss var utläst.. 😉 Boken är i alla fall en skruvad historia om en man som har fastnat i Svenssonlivet och är otroligt less. Den är roligt och snärtigt skriven, men när jag läste den tyckte jag att berättelsen var lite för mycket… Lite för skruvad.
En tredje Koppel har jag oläst i bokhyllan. Kungens födelsedag heter den och handlar enligt baksidestexten om en kung som dagdrömmer om att göra skillnad. Framsidorna är extremt snygga! Det gäller alla tre. Jag har sett att det går att köpa alla tre som e-böcker till ett lågt paketpris, men då missar man faktiskt framsidorna.
Det är inte lätt att göra något nyskapande av deckaren. Det ges ut så mycket i genren att det mesta redan är gjort. Både brott, utredningar och, inte minst, utredare, förövare, brottsoffer och deras personliga problem har snurrat runt så många varv att upprepningar nästan är mer regel än undantag. Det gäller dock inte Gone girl, som hinner bjuda på så många dramatiska vändningar att jag på riktigt blev förvånad över utvecklingen.
När Nick kommer hem möts han en dag av en försvunnen fru och en lägenhet som är vänd upp och ner. Frun anmäls försvunnen och en utredning startar. Det står tidigt klart att Nick är den huvudmisstänkta. Faktiskt så framstår han inte som särskilt sympatisk och det visar sig finnas både en älskarinna och ekonomiska bekymmer i bilden. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren också ta del av den försvunna fruns, Amys, dagbok. Men är Nick skyldig? En klaustrofobisk känsla infinner sig när man som läsare börjar tvivla på att Nick har med försvinnandet att göra. Han är väldigt insyltad i fallet och det framstår som omöjligt för honom att ta sig ur anklagelserna.
Ska jag skriva mer om handlingen så måste jag lämna en rejäl spoilervarning, för här är det överraskningseffekten som är det viktiga. Jag nöjer mig dock med att säga att det hinner bli ordentligt skruvat och vid flera tillfällen, när författaren leder in en på en ny bana, så svänger berättelsen helt om. Nu menar jag inte att det är en pusseldeckare. Det är själva förutsättningarna för berättelsen som vänds upp och ner, gång på gång.
Det här är helt klart en annorlunda och speciell bok och den är både spännande och sträckläsningsvänlig, trots tjockleken (ljudboken, som jag lyssnade på, är ca 21 h lång). Jag kan inte påstå att boken är trovärdig eller att den saknar logiska luckor, men jag, som normalt sett är otroligt känslig för sådant, köper det ändå, för jag gillar att den är så knäpp som den är. Visst, jag hade gärna önskat mig ett annat slut och jag hade gärna sett att författaren hade utvecklat mer hur det kan vara att bli falskt anklagad för något, men det är okej. Det här är en av årets bästa deckare, i mitt tycke. Välskrivet och annorlunda! Extra plus också för att en av mina favorituppläsare, Anna Maria Käll, har läst in boken på ett bra sätt.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och Bokhora.
Jag hör till de som köpte CD fram tills för bara några år sedan, trots att det var otroligt länge sedan jag faktiskt lyssnade på skivor (nu lyssnar jag nästan uteslutande på strömmad musik). Jag har inte ens haft tillgång till någon CD-spelare sedan jag flyttade hemifrån för typ 10 år sedan (annat än i datorn och en gammal portabel historia som utkonkurrerades av mp3-spelaren redan när jag gick på högstadiet). Jag köpte alltså CD och la in låtarna i datorn, så att jag kunde lyssna därifrån och på mp3-spelare och så vidare. Till slut insåg även jag att CD:n är död. Det var så mycket krångel när man egentligen kunde lyssna på samma musik via Spotify eller köpa albumen som nedladdningsbara filer. Ibland tittar jag på mina CD och saknar den tiden då man faktiskt köpte en fysisk produkt och hade ett texthäfte att bläddra i. Det var nog texthäftet som faktiskt fick mig att ”hålla ut” så länge och köpa de där skivorna.
En och annan artist släpper idag böcker som kanske är tänkta att ersätta de där texthäftena, som idag hör till en svunnen tid. Det tycker jag är fint! Det är inte samma sak, men kanske ett visst substitut.
Säkert är en av de artister som alldeles snart är aktuell med en bok med samlade låttexter. Den kommer också ut i samband med hennes senaste album. Två saker att se fram emot de kommande veckorna alltså! Just hennes texter är dessutom sådana som sitter väldigt bra och känns genomarbetade som poesi. Som i Vi kommer att dö samtidigt:
”Dansade bredvid dig.
Ville gå hem vid fyra,
men jag stannade till sju
utan att våga säga mer än hej.
Du är rätt ung, jag är äldre än du,
men du röker, så jag skulle säga att vi är plus minus noll.”
Kanske låter det lite banalt och fånigt såhär utan musiken, men jag tycker verkligen om Säkerts texter. Hon är sällsynt duktig på att förmedla känslor i text och att få till en igenkänningsfaktor.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
