Jag uppmärksammande för ett tag sedan att Storytel, som sedan länge erbjuder ett ”Spotify för ljudböcker”, också har börjat erbjuda e-böcker. Jag tyckte att det var en trevlig bonus, men konstaterade att jag inte skulle betala extra för att få tillgång till dem. Jag läser helt enkelt inte tillräckligt många e-böcker på telefonen för att det ska kännas meningsfullt och dessutom skulle jag lika gärna kunna låna e-böckerna på biblioteket.
Ett annat företag som erbjuder ungefär samma sak är Readly, som erbjuder en tjänst för att läsa tidningar på surfplatta. Även de erbjuder sedan en tid tillbaka e-böcker. Jag har dock inte testat denna tjänst själv.
På gång att lanseras i Sverige är nu den danska e-boktjänsten Mofibo, som inlett ett samarbete med förlaget Norstedts. Här verkar det vara just e-böckerna som är i fokus och såvitt jag kan förstå finns varken ljudböcker eller tidningar med i utbudet. Jag vet inte vad priset kommer att landa på i Sverige, men i Danmark kostar Mofibo 99 danska kronor per månad (typ 120 svenska kronor). Inte helt gratis alltså.
Musik, film, serier och tidningar är en sak. Det är produkter man snabbt kollar igenom eller lyssnar på och där man sedan vill ha nytt i en sådan omfattning att det kan kännas värt att skaffa abonnemang av olika slag. Böcker är, vilket jag har skrivit om i typ tusen inlägg, inte riktigt samma sak… I min värld är det inte det i alla fall. Jag ser e-böcker som ett komplement till pappersböcker och även om jag är en bokslukare så blir det inte speciellt många e-böcker per månad.
Nu för tiden, om jag har förstått det rätt, dröjer det månader innan nyutkomna e-böcker blir tillgängliga via biblioteken, så det sådana här tjänster möjligen skulle kunna erbjuda, som inte biblioteken redan ger helt gratis, är i så fall möjligheten att läsa sådant som är helt nytt. Men hur viktigt är det då? I princip helt oviktigt för mig i alla fall…
Desto viktigare är det att böckerna är i ett sådant format att man inte måste och sitta och läsa på en oergonomisk, ljusstark skärm. Seriösa e-bokläsare, som jag, har ju en dedikerad läsplatta, ej att förväxla med surfplatta, att läsa på 😉 Såväl Storytel som Readly och Mofibo är tjänster som enbart är tillgängliga via telefon och surfplatta (kanske även dator, uppkopplad mot nätet?). Att kunna ladda ned till sin läsplatta är bara att glömma… Denna viktiga möjlighet, att kunna läsa på e-bokläsare, är fortfarande något som bara biblioteken erbjuder. Ja, och så kan man naturligtvis köpa böcker att läsa på sin läsplatta. En nyutkommen bok kan kosta ca 140-200 kr. De e-böcker jag har köpt har varit äldre titlar och jag har knappast gett mer än 50 kr per bok.
Ja, nej, man kan säkert läsa e-böcker på lite olika sätt, men för min del är det helt klart att sådana här e-bokstjänster inte passar för mig.
I min värld är biblioteken fortfarande vassast. De nätbokhandlare som säljer e-böcker är, vilket jag har konstaterat flera gånger, riktigt kassa, och sådana här prenumerationstjänster är väl förvisso praktiska och snygga, men där känns e-böckerna mest som en rolig bonus, som sagt.
Vad tycker du? Hiss eller diss för abonnemang på e-böcker?
I veckan har vi träffats i jobbets bokklubb och pratat böcker. En av förra omgångens böcker var De obotliga optimisternas klubb, som två bokklubbare tyckte var riktigt usel och extremt tråkig. Själv tyckte jag att den var bra; inte en sådan där bok man bär med sig resten av livet, men bra! Jag blev faktiskt lite ställd, för jag fick frågan ”men vad tyckte du var bra med den?????” upprepade gånger och jag minns inte ens riktigt. För mig finns det verkligen ingenting som sticker ut som irriterande eller tråkigt eller ointressant i den här boken. Kanske inget som sticker ut och gör den översvallande bra heller. Jag tyckte helt enkelt att det var en intressant och avkopplande bok. Jag är fortfarande lite förbryllad över hur den kunde väcka så mycket negativa känslor. Känner mig nästan lite dum…
Har du läst boken? Skriv gärna vad du tyckte, så att jag inte känner mig så ensam.. :p
Till nästa gång var det många som ville läsa Americanah, som ju jag köpte för inte så länge sedan, och Donna Tartts tegelsten Steglitsan. Americanah är inte så tunn den heller… Jag är ärligt talat less på tegelstenar nu… Men jag ska göra ett försök med båda, så fort jag läst ut allt annat påbörjat och allt annat som står på tur… Det verkar ta sin tid…
Tematrio fortsätter att testa grammatikkunskaperna… 😉 Den här veckan är uppmaningen att berätta om tre bra böcker med personliga pronomen i titlarna.
Jag heter inte Miriam. Jag tjatar om den här i typ varje Tematrio, men boken är bra, aktuell och viktig, så jag fortsätter att ta upp den. Boken handlar om Miriam, som på sin 85 års-dag avslöjar något hon dolt i alla år: att hon är rom. Gripande berättelse om att överleva förintelsen.
Jag ringer mina bröder. Fantastisk och enorm bok på ca 100 sidor… Boken kretsar kring rasism och att bli misstänkliggjord bara genom att vara. Skriven av en sann ordkonstnär (Jonas Hassen Khemiri)!
Jag nämnde för ett tag sedan att jag inte gillar när böcker får framsidor med motiv från filmatiseringar. Det känns som ett tråkigt och billigt trick för att sälja något som borde kunna stå på egna ben och inte behöva draghjälp från en film. Nu såg jag också att Boktjuven har fått en ny framsida med filmatiseringsmotiv… Så tråkigt! Ja, jag tycker verkligen det! Särskilt eftersom filmen är ganska kass. Den är extremt sentimental och så springer alla skådespelare omkring och pratar engelska med tysk brytning(?!) av någon obegriplig anledning… Filmen gör inte alls boken rättvisa, tycker jag.
Och, som sagt, jag vet vilken framsida jag föredrar… 😉 Vilken tycker du är bäst?
Det är valtider. Jag hoppas att alla har gått och röstat: i förtid eller IDAG.
Jag har faktiskt svårt att se några ursäkter till att inte rösta. Att inte vara tillräckligt insatt är inte en ursäkt. Att inte ha tid är inte en ursäkt. Att vara ointresserad är ingen ursäkt. Att vara allvarligt, livshotande sjuk eller att vara i djup sorg är en ursäkt i min värld, men nästan ingenting annat.
Det här är ingen politisk blogg, även om det inte är en hemlighet att jag röstar på Miljöpartiet. Det sipprar väl ut lite nu och då när jag läser böcker om klimat eller allmänt skriver något om klassfrågan och utanförskap; ämnen som är vanliga i böcker jag läser.
En politisk fråga med bokanknytning är ju annars den om momsen på e-böcker… Jag kan notera att ALLA partier utom Sverigedemokraterna vill sänka momsen på e-böcker till 6 %, alltså samma nivå som pappersböcker.
Och nej, det förvånar mig inte att SD skiter i e-böcker. Vilken SD:are läser böcker liksom? 😉
Ibland undrar jag vilka de är, alla de där rasisterna som finns i samhället, men jag tror faktiskt inte att de finns i min närhet, i min samhällsklass. Knappt i min kommun över huvud taget. Min kommun är den med lägst antal SD-sympatisörer, om jag har förstått det rätt. När SD:s partiledare, Jimmie Åkesson, var i Dorotea inför valet fick några valarbetare be några människor att sitta framför scenen en stund, för det var INGEN publik som var där frivilligt. Och det kan man ju skratta gott åt.
Samtidigt inser jag att jag är en mycket privilegierad människa. Skillnaden i medellivslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är 18 år, enligt SVT. Nu bor inte jag i Danderyd, men bara faktumet att jag har en lång utbildning bakom mig gör mig privilegierad redan i det att jag troligast kan se fram emot ett lite längre och friskare liv… Det är också mitt privilegium att kunna köpa enbart ekologiska varor, bekymra mig om att köpa LED-lampor, att lägga extra pengar på att ta tåget istället för flyget och att spendera tid på att lära mig mer om källsortering… Det är ett privilegium att jag kan prenumerera på morgontidningar, lyssna på podcasts om politik i min iPhone. Det är mitt privilegium att kunna gå på opera, lyssna på symfoniorkester, dansa klassisk balett, läsa böcker.
Inget unikt för mig, men något som är min självklarhet och inte är allas självklarhet.
Jag vill inte låta förmäten, men det är en lätt sak för mig att följa valdebatter, tolka politikers prat, följa med i min omvärld. Det är en akademikers privilegium, i mångt och mycket. I Språket i P1 hörde jag att 1 av 5 inte vet vad ordet reform betyder. 1 av 4 kan inte förklara vad utanförskap är för något. 4 av 10 vet inte vad jobbskatteavdrag är.
Jag tror inte att SD:are är de som läser morgontidningen, lyssnar på en valduell, breddar sin värld genom att konsumera (fin)kultur. De läser kanske inte ens böcker… Eller?
Det gör mig frustrerad och ledsen.
Jag känner mig så tacksam över att kunna leva i en så privilegierad värld som jag gör. Att jag kan välja bort SD. Att jag förstår vad SD är för något och därför kan säga ”NEJ”.
Och jag känner mig oändligt ledsen över att så otroligt många inte kan göra samma sak.
I veckan har vi bokcirklat Spår, som jag läste redan i våras. Jag hade tänkt skumma igenom/snabbläsa om boken, men prioriterade bort det. Det går himla trögt med läsningen just nu och jag känner verkligen att jag vill ta mig igenom alla påbörjade som ligger här hemma…
Jag kom inte ihåg jättemycket detaljer från Spår, men det jag har tagit med mig mest av allt är att det är en speciell bok eftersom den handlar om ett reportage, snarare än om den skandal som reportaget handlar om (det vill säga utvisningen av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, som utvisades till tortyr 2001). Det tyckte jag var ett spännande grepp. Jag läste nästan boken som en deckare och fick då och då påminna mig om att händelserna faktiskt har hänt på riktigt…
Jag var nog den som tyckte bäst om boken, men hur som helst fanns det mycket att diskutera, så det var en bra bokcirkelbok.
Till nästa gång läser vi Projekt Rosie. En feelgood. Hoppas den inte är som en av mina senaste feelgoodupplevelser, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, för den… var lite mindre bra. 😉
Tematrio fortsätter med ordklasser och den här veckan handlar det om att berätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna! Jag kan erkänna att det var så länge sedan jag gick i skolan, och därmed behövde bekymra mig om grammatik ;), att jag har glömt det mesta. Jag hade redan förra veckan svårt att komma ihåg vad som är verb och adverb… Och adjektiv och adverb är väl egentligen snäppet lättare att förväxla… Jag tar alltså inget ansvar för grammatiska felaktigheter i min trio den här veckan… 😉
Tre nyligt utlästa böcker med adjektiv (hoppas jag) i titlarna:
De obotliga optimisternas klubb. En riktig tegelsten som utspelar sig i Paris under 50- och 60-talet. Boken hinner beröra familjekriser, kriget i Algeriet med mycket mera, men det jag tar med mig mest är hur till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser här i livet.
Delhis vackraste händer. Härlig feel good om en Göran; medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. En resa till Indien kommer att förändra hans liv. Till det bättre…
Brinnande livet. Mästerlig novellsamling av nobelprisbelönade Alice Munro, som ju skriver så fantastiskt. Jag vet ingen som skriver noveller som hon: man vet aldrig vilken vändning hennes berättelser kommer att ta!
I år är det 100 år sedan journlasiten och deckarförfattaren Stieg Trenter föddes och då är det kanske extra passande att läsa en av hans klassiska detektivböcker. Det här är min första bekantskap med Trenters böcker.
Boken handlar om fotografen Harry Friberg, som hamnar mitt i en mordgåta när han är på Sturebadet. En död man faller genom taket och det visar sig vara Erik Karman, delägare till ett stort bokförlag.
Det är pussligt och småspännande, men jag slås av att berättelsen känns väldigt.. gammal. Det är ju en bok med över 50 år på nacken, så det är kanske inte så konstigt i och för sig, men såhär är inte dagens deckare. Jag har lite problem redan med faktumet att Friberg inte ens är polis, utan helt enkelt är en vanlig privatspanare, som ändå får alla möjliga människor att ställa upp på förhör. Även om jag bortser från detta, som redan det är lite orimligt i min värld, så känns storyn ganska orealistisk.
Det jag tycker bäst om är egentligen miljöbeskrivningarna. Det är fina skildringar av Stockholm och ingående beskrivningar av middagar och besök på Sturebadet. Det känns faktiskt exotiskt. Handdukspojkar och badhusmästare… jag gissar att det är yrkestitlar som försvunnit med åren.
Jag tyckte helt klart att det var kul att läsa en Harry Friberg-deckare, men jag inser också att tiden många gånger far ovarsamt fram och att behållningen i det här fallet kanske inte är själva spänningen och deckarintrigen i sig.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boken går för övrigt just nu som serie, tecknad av Jakob Nilsson, i DN och kan även läsas på deras webbsida.
Det är sällan särskilt viktigt att läsa alla böcker i en deckarserie i ordning, har jag märkt, men i fallet med Odödlig, som är den tredje boken om polisen Lacey Flint, så känner jag verkligen att jag saknar backstory. Inte ens när boken var utläst så kände jag att jag hade full koll på alla människor och deras relationer sinsemellan. Med den lilla varningen kan jag säga att den här boken, trots allt, är en av årets bästa deckare. Det här är verkligen spännande!
Lacey Flint är egentligen sjukskriven och ska inte jobba med utredningar, men hon kommer ändå att bli involverad när pojkar börjar försvinna i London; pojkar som sedan hittas tömda på blod. Händelserna skakar hela London och det startas en Facebookgrupp där det spekuleras hej vilt kring fallet. Många unga, bland annat Laceys granne, elvaåriga Barney, är inne där och läser och skrämmer upp sig. Särskilt skrämmande blir det för Barney när han börjar koppla ihop händelserna med sin pappa. De här försvinnandena inträffar bara på tisdagar och torsdagar; de dagar då pappan ”jobbar över” och aldrig är hemma. Fler och fler tecken visar sig och Barney börjar mer och mer inse hur det hänger ihop.
Det är inte helt förutsägbart hur det ska gå och författaren lyckas hålla ihop berättelsen och hålla spänningen uppe fram till slutet. Jag tycker också att den är ovanligt välskriven för att vara en deckare (förlåt, men det finns faktiskt många kassa böcker i genren!). Det är blodigt, utan att vara alltför äckligt, och originellt. Bra bok! Jag är sugen på att läsa fler av Boltons Lacey Flint-deckare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
