När jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.
Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.
Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.
Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.
I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.
Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?
Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.
Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.
Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.
Sekwa är ett litet förlag som intresserar mig. De ger nämligen ut franskspråkig litteratur i översättning och jag har en liten förkärlek för franska grejer i allmänhet. Tyvärr har jag inte hunnit med att läsa speciellt många böcker ännu, men det kan man ju ändra på! I veckan fick jag den här fina:
Det är det första som ges ut på svenska av Véronique Olmi. Det är en relationsroman som har fått fina recensioner vad jag kan se. Framsidan är en fullträff också. Ser verkligen fram emot att läsa! 🙂
Det var länge sedan jag läste något av Theodor Kallifatides, men jag kan lugnt säga att den här snygga framsidan väcker läslust! Gillar det orientaliska mönstret och de små ikonliknande bilderna. Undrar om den är lite guldig i verkligheten? Hoppas!
Så har Svenska Akademien meddelat vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Årets pristagare är, som ni säkert redan vet, Patrick Modiano. Det är en författare som jag aldrig har hört talas om förut. Ska bli kul att läsa! Han verkar bl.a. ha skrivit några kortromaner och jag älskar verkligen tighta, korta berättelser.
Jag är glad att tillkännagivandet var idag och inte exempelvis nästa vecka, eftersom jag troligast inte hade haft möjlighet att se livesändningen annars. Idag kunde jag ta en paus i mitt arbete och kolla. Jag har aldrig läst en Nobelpristagare i förväg, men ändå rycks jag alltid med av spänningen och tycker det är sjukt kul att se tillkännagivandet utanför Börssalen!
Tematrio fortsätter att testa grammatikkunskaperna. 😉 Den här veckan är uppmaningen Berätta om tre bra böcker med prepositioner i titlarna!
Som första bok väljer jag Helena von Zweigbergks fina och insiktsfulla relationsdrama Anna och Mats bor inte här längre. Jag fällde faktiskt en tår när jag läste den; tycker von Zweigbergk verkligen skriver fint om ett förhållande som tar slut.
Som andra bok tar jag Vägen mot Bålberget, Therése Söderlinds tegelsten om en kvinna som anklagas för att vara häxa. Boken rör sig också i nutid och följer en kvinna som börjar släktforska och undra vilka de här kvinnorna var, de som brändes på bål för 10 generationer sedan.
Min tredje bok i den här trion får bli en lättsam sådan: Fånge i hundpalatset av Martina Haag. Älskar hennes tokroliga böcker. Just den här handlar bl.a. om livet med en hund som är en korsning mellan världens mest högljudda hundraser…
Sent omsider har jag sett filmatiseringen av Jens LapidusSnabba cash som kom 2010 (filmen alltså, boken kom ut 2006). Jag har läst de två första böckerna i Stockholm noir-trilogin (Snabba cash och Aldrig fucka upp), men filmerna har jag alltså missat fram till nu.
Jag kan förstå de som verkligen ogillar Lapidus’s trilogi, som är skriven med korta, lite styltiga meningar och mycket slang, men själv tycker jag att det är det som gör det. Utöver en framgångsrik författarkarriär är Lapidus även advokat och träffar alltså en hel del kriminella. Jag har hört att han i vissa fall har lånat uttryckssätt och meningar rakt av från sina klienter. Dialogerna i böckern känns faktiskt autentiska och det är den där trovärdigheten som i mitt tycke är den extra krydda som gör att Lapidus böcker höjer sig snäppet över det mesta som ges ut i deckargenren idag.
Filmen då? Jo, jag tyckte den var bra (i sin genre). Även här känns det faktiskt trovärdigt och äkta. Karaktärerna är inte bara kriminella idioter utan har också fler lager än så. Det gäller framför allt Mrado, som, utöver att vara grovt kriminell, också försöker att få vårdnaden över sin älskade lilla dotter, något som naturligtvis är hopplöst när man har en tillvaro där skjutningar och droger är lite av vardag.
Jag kände inte helt igen handlingen från boken, men det är väl så det allt som oftast är; för att få ihop en film måste man både ta bort och lägga till från bokens handling. En av de intressantaste karaktärerna i såväl filmen som boken är JW, en enkel Robertsforskille som pluggar på Handels, skaffar sig överklassiga vänner och börjar köra svarttaxi för att finansiera bratlivet. I boken byts svarttaxin snabbt ut mot kokainhandel, men i filmen har hela den grejen fallit bort och han dras istället in i maffian som någon slags ekonomisk rådgivare. Jag minns inte alls att det var så i boken? Sedan kände jag att boken är mycket bättre på att få fram hur personerna hänger ihop och vad som driver dem; hur de vill hämnas, hur de utnyttjar varandra…
Men som sagt, filmen är bra ändå! Får se om jag också ser de resterande filmerna i trilogin. Näst på tur är i sådant fall Snabba cash II. Titeln är märklig. Jag vet faktiskt inte hur den kopplar till Aldrig fucka upp, som ju den andra boken i trilogin heter. Kanske är Snabba cash II en fri fortsättning baserad på Snabba cash-boken? Upplys mig gärna! Den tredje boken och filmen är Livet deluxe. Den vill jag läsa (och kanske se), men jag har inte kommit till skott ännu…
Nu i oktober är det dags för Svenska Akademien att tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag gissar att det närmar sig, för man har värmt upp genom att gå ut med att allmänheten i år inte kommer att få vara på plats utanför Börssalen, där tillkännagivandet traditionellt sker genom att akademiens ständige sekreterare kommer ut genom dörren och berättar vem som får priset. Det verkar rimligt att försöka stoppa all trängsel. Intresset för tillkännagivandet har tydligen exploderat på senare år, trots att det nu för tiden finns livesändningar på nätet, så att man kan ”vara på plats” hemma framför datorn.
Själv hoppas jag alltid lite grann att Joyce Carol Oates ska få priset, för hon har skrivit så hemskt många berörande och läsvärda böcker om kvinnor i olika beroendesituationer och utanförskap. Jag tycker att hon skriver mästerligt! Dessvärre lär det aldrig ske, t.ex. för att Oates är för produktiv och därmed också lite ojämn. Jag tycker inte att det är ett argument, men det är som det är. Förra årets belönades Alice Munro, den kanadensiska novellförfattaren, så jag gissar att akademien i år sneglar mot en annan världsdel än just Nordamerika. Att amerikanska Oates skulle få priset känns alltså inte så troligt. Tyvärr.
Jag har en annan gissning, däremot, och det är Nawal El Saadawi, den egyptiske feministen och aktivisten som fortfarande vid typ 80 års ålder strider för demokrati och frihet. Jag tycker hon är beundransvärd, men baserat på att jag i våras kämpade mig igenom, verkligen plågade mig igenom, den hopplöst icke läsvärda Den stulna romanen, så jag kan jag inte precis påstå att jag intresserar mig för hennes författarskap… Efter några år av populistiska val (Munro har varit önskad och tippad i åratal), så kanske det är dags för en sådan här riktigt smal och svår författare igen… Jag tror absolut att El Saadawi kan belönas i år.
Ett annat år, ett år långt fram i tiden, kan det bli dags för Chimamanda Ngozi Adichie, tror jag. Och kanske Sofi Oksanen. Det är två fantastiskt läsvärda författare som skriver viktiga böcker: Adichie om kolonialismen i t.ex. Nigeria och Biafrakriget och Oksanen om det Sovjetockuperade Estland.
Vem tror du blir belönad i år? Och vem står på din önskelista?
Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.
För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.
De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.
Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.
