Jag och säkert ganska många andra bokbloggare fick erbjudande om att vara ambassadörer för Augustpriset i år. Det hade verkligen varit roligt att läsa nominerade böcker och att vara på prisutdelningsgalan, men tyvärr har jag inte tid och möjlighet i år. Bor man i Umeå, som jag, så är ju inte prisutdelningen nästgårds precis och den här hösten har jag redan varit bortrest så det räcker. Nu måste jag lägga i en extra växel och bli klar med mina sista manus så att jag kan slutföra min avhandling i tid.
Nåväl. Generöst nog fick jag ändå en av de nominerade böckerna! Jag är mycket glad över att numera ha Sara Stridsbergs Beckomberga: ode till min familj. Jag har varit nyfiken på Stridsberg sedan DN utnämnde Drömfakulteten till bästa svenska roman från 2000-talet. Jag har också träffat en och annan seriös bokälskare som verkligen hyllat Stridsberg. Nu är jag alltså riktigt peppad på att läsa den här boken, om en kvinna vars pappa bor på mentalsjukhuset Beckomberga. Jag tror det är en väldigt stark läsning, faktiskt, och en enad kritikerkår har för övrigt rosat den.
Jag har lånat hem några biblioteksböcker också. Vi umebor går fortfarande och väntar på att Stadsbiblioteket ska slå upp portarna. Sedan i somras har nämligen biblioteket flyttat till nya lokaler i Umeås nya kulturhus, Väven, och under den tiden har biblioteket hållit stängt. Nu är det bara en knapp vecka kvar innan biblioteket smygöppnar igen, för den 12:e börjar de ha begränsat öppet som ett ”genrep” inför den riktiga invigningen. Men nu när jag ville låna så fick jag söka mig till ett helt nytt bibliotek.
Jag har egentligen aldrig varit en flitig besökare på Stadsbiblioteket, mest för att jag bor typ 500 meter från universitetsbiblioteket som har extremt generösa öppettider (öppet alla dagar i veckan och mån-tors har de till och med öppet till 22) samt erbjuder öppna omlån, vilket passar en seg läsare, som jag.
Nu ville jag få tag på bokcirkelboken Grenar av gift, som är utlånad på universitetsbiblioteket och efter vad jag kan förstå är på villovägar (?), för det finns ingen information om när den förväntas komma in igen. Mest ville jag också låna Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten, som handlar om hennes syn på meningen med (arbets)livet. Jag har länge velat läsa den, mest för att jag själv är extremt kritisk till idén om att folk ska jobba ihjäl sig. Åkestam skrev boken när hon kommit tillbaka från utmattningsdepression efter att ha jobbat sönder sig som copywriter på en prestigefull byrå. Nu har hon bytt bana och forskar kring reklam på Handelshögskolan. Meningen med hela skiten finns inte ens i UB:s magasin, så jag blev helt enkelt tvungen att söka mig till ett för mig helt nytt bibliotek. Det fick bli Ålidhemsbiblioteket, som ligger typ 500 meter från min bostad, fast åt andra hållet. Helt sjukt att jag aldrig har varit där! Men nu har jag varit där och jag tycker det var himla fint och fräscht.
De reserverade böckerna sorteras i bokstavsordning på författare så jag fick röra mig mot Å för att hämta upp min Meningen med hela skiten-bok. Döm om min förvåning när det stod en hel liten rad med sådana böcker på Å. Jag trodde för ett ögonblick att jag gjort något dumt fel och reserverat 3 böcker istället för 1, men det verkar som att det just denna vecka är stor rusning efter den här boken på kvarterets lilla bibbla. Jag hade aldrig gissat att den här boken skulle vara en sådan kioskvältare, men där ser man!
Fast det är klart. Visst undrar man vad som är meningen med hela skiten? Meningen med att jobba och att aldrig tänka på vad man vill göra och vad som är meningen med allt.
Just nu lyssnar jag på ljudboken Låt vargarna komma. Det är en ungdomsbok, tror jag, men som vanligt finns det ingenting som hindrar en vuxen från att läsa. Boken kretsar kring 14-åriga June, som precis har förlorat sin morbror. Morbrodern, Finn, har gått bort i aids och det börjar uppdagas att han hade hemligheter för June. En sådan hemlighet är pojkvännen, Toby, som nu söker upp June för att prata med henne om Finn. Boken utspelar sig 1987, vilket, förutom att vara mitt födelseår ;), också var ett år då kunskapen om aids knappast var lika hög som idag och då aids-skräcken följaktligen var stor. Boken tar upp detta på ett intressant sätt. Vad som är en skön bonus med boken är att den utspelar sig i New York med omnejd. Det är alltid kul, tycker jag, när man känner igen sig i miljöerna. Det är inte allt för ofta böcker utspelar sig i min hemstad, Umeå, så jag får glädjas åt att kunna känna igen mig när turistiga orter dyker upp i litteraturen. New York besökte jag ju för inte allt för länge sedan.
När jag var på PocketShop för ett tag sedan noterade jag att Låt vargarna har fått en ny framsida i pocketversionen och att den nu har ett klassiskt New York-motiv (nämligen Empire State Building). Otroligt tjusig framsida med mjuka, ljusa färger.
Såhär såg Empire State Building ut när jag var där och spanade in:
Låt vargarna komma är förresten inte den enda boken jag läser som utspelar sig i just New York. Jag läser även Donna Tartts hyllade roman, Steglitsan, som tar sin början när Theo är på Metropolitan museum of art med sin mamma och de hamnar mitt i en terroristattack… I Steglitsan strösslas det hej vilt med gatunamn och New York-platser. Lite kul! Fast småskumt att läsa om en terroristattack i New York när man är i just New York. 😉
Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar dock känslorna upp och de inleder en affär. Den kommer att skaka om dem båda två och få dem att ta tag i sina liv.
Jag hade förväntat mig lite mer av en kärlekshistoria av den här boken, men det viktigaste är egentligen inte Suzannes och Serges affär, utan deras respektive inre resor, vilket jag i och för sig tycker är intressant på sitt sätt. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne faktiskt är förvånansvärt mycket av en bifigur i berättelsen.
För mig känns boken väldigt ”fransk”. Med det jag menar mer än något annat att den där jämställdheten inte riktigt finns. Jag får en känsla av att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, som vilken kvinna som helst. För mig är det självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det känns också som något vardagligt man som läsare förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märkligt att det 2014 finns människor som lever i såhär snäva könsroller.
Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Jag älskar den här lilla utflykten i Paris och i kvarteren kring Montmartre. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan verkligen skriva har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det problematiska kring att bygga en berättelse kring könsroller och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte riktigt känna med karaktärerna. Kanske kommer jag inte bära med mig den här berättelsen i minnet någon längre stund, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint! Jag är nyfiken på att läsa mer.
I Umeå är såväl våren som hösten väldigt korta årstider. De tenderar att virvla förbi så snabbt att man inte riktigt hinner notera att det har skett en årstidsväxling. För mig var det nyss sommar och nu går jag omkring med vinterjacka och har bytt till vinterdäck på cykeln. Att det snart skulle vara vår känns helt obegripligt. För förlagen är det dock redan på gång med kataloger över vårens nyheter och jag har tagit mig en liten titt hos de större förlagen. Vad finns det för vårnyheter att se fram emot då?
En av de största höjdpunkterna är en uppföljning till AlakoskisOktober i fattigsverige. I april kommer April i anhörigsverige. Alakoskis böcker är ständigt angelägna och gripande berättelser om utanförskapet i dagens Sverige.
Agneta Pleijel kommer med nytt. Det var ett tag sedan jag läste något av henne, men mycket av det jag har läst av henne tidigare har verkligen varit höjdare. Hennes nya heter Spådomen och är en uppväxtskildring som utspelar sig i 40-talet och 20 år framåt.
Det har varit Alla helgons dag och Halloween och då passar det ju bra att tipsa om böcker med skräcktema. Jag ligger lite efter med Tematrio, men förra veckans Tematrio uppmanade alltså till att berätta om tre skrämmande bra texter!
En av årets skräckisar är De fördömda av en av mina favoritförfattare, Joyce Carol Oates. Jag gillar nog hennes vanliga romaner mer, men jag gillade De fördömda också. Boken utspelar sig i Princeton vid början av 1900-talet, när människor drabbas av en förbannelse…
En bokcirkelbok som vi alla i cirkeln gillade och som många nog blev positivt överraskade av är Joe HillsHorn, som handlar om Ig, som en dag vaknar upp och upptäcker att horn växer ut ur pannan…
Som tredje bok måste jag ta något av John Ajvide Lindqvist, för han är en av mina favoritförfattare. Han är extremt duktig på att skildra människor och vad som händer i deras inre, vad som skrämmer dem och vad de bär omkring på för funderingar. Jag önskar ofta att han skrev vanliga romaner… 😉 Men nu skriver han allt som oftast skräck och bland mina favoriter finns vampyrromanen Låt den rätte komma in.
Anna med bloggen Med näsan i en bok har gett mig Sisterhood of the World Bloggers Award. Det innebär, förutom länk och uppskattning, att jag har fått 10 frågor att svara på. 🙂 Skojigt!
1. Vilken är den bästa bok du har läst i år?
Är lite frestad att svara Ru av Kim Thúy för jag blev helt tagen av språket och av berättelsen om att fly och hamna i ett nytt land. Det var verkligen en gripande bok! Samtidigt har jag läst Nyckeln i år och jag älskar Engelsforstrilogin, så jag vill gärna svara den avslutade delen i den här trilogin… Ja, och så tyckte jag ju hemskt mycket om Häxringarna, Kerstin Ekmans mästerliga bok om några kvinnor i ett stationssamhälle under förändring.
2. Vilken är den sämsta bok du läst i år?
Helt klart Den stulna romanen. Det var farligt nära att den förblev outläst… Det är en hopplöst tungläst bok om några kvinnor i Egypten. Det borde vara en intressant bok, men den gav mig noll och inget.
3. Vilken/vilka böcker önskar du dig i julklapp?
Jag vet inte riktigt! Men det vore lite kul att få något av årets Nobelpristagare, Patrick Mondiano, eller Liv Strömquists nya seriealbum, Kunskapens frukt .
4. Favoritläsplats?
Jag är inte så kräsen med läsplatser. Jag läser överallt, t.ex. i hissen eller medan jag lagar mat… Men jag säger nog sängen, för när jag läser innan jag ska sova så kan jag läsa som mest ostört.
5. Vad tycker du om ljudböcker?
Jag älskar ljudböcker! Jag lyssnar alltid på ljudböcker när jag är ute och springer och ofta när jag städar och fixar hemma. Jag tycker det är fantastiskt att få läsupplevelser samtidigt som jag pysslar med annat.
6. Vilken bok läser du nu och vad tycker du om den?
Just nu läser jag Véronique Olmis Vi var skapta för lycka. Det är en fluffig och lättläst historia om ett par som har en affär. Tycker om den, men har lite svårt att relatera till berättelsen. Jag läser också Donna Tartts tegelsten Steglitsan. Den handlar om Theo, som förlorar sin mamma i ett attentat. Jag har kommit ca 100 sidor in i berättelsen och tycker den är riktigt bra hittills. Jag önskar bara att den inte vore så lång… Jag lyssnar också på Låt vargarna komma, men jag har inte kommit in i den riktigt ännu. Den vann Stora ljudbokspriset i år, så jag har höga förväntningar i alla fall. 🙂
7. Har du någon favoritförfattare?
Jag har många favoritförfattare: Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Jonas Hassen Khemiri och Hjalmar Söderberg är några av dem. Oates älskar jag för hennes berättelser om kvinnor i olika tuffa situationer. De övriga älskar jag främst för deras fantastiska förmåga att hitta de exakt rätta orden och att berätta berättelser mellan raderna. De skriver så lätt och luftigt att man bara forsar fram genom texten, samtidigt lyckas de få in mångbottnade och berörande berättelser.
8. Läser du en bok i taget eller slalomläser du?
Jag har alltid minst 3 böcker på gång samtidigt eftersom jag förutom en ”vanlig” bok (pappersbok eller bok på läsplatta) har en ljudbok och en e-bok i mobilen på gång samtidigt. Ofta har jag, utöver det, t.ex. ett seriealbum, en fackbok eller någon annan bok som man kanske inte vill plöja igenom på samma sätt som en vanlig roman. Ganska ofta dyker det upp 1-2 bokcirkelböcker som jag påbörjar lite parallellt för att försöka läsa ut dem i tid.. Det är inte ovanligt att det slutar med att jag har ca 8 böcker på gång.. Men jag försöker som sagt hålla nere antalet. 😛
9. Har du egna författardrömmar?
Absolut inte! Kan knappt tänka mig något hopplösare än att sitta ensam hemma hela dagarna och skriva och skriva. Det passar inte mig, särskilt inte eftersom jag har 0 tålamod.
10. Vad står högst upp på din önskelista till tomten?
Samma svar som alltid: jag vet inte! Jag har allt jag vill ha och behöver! 😮
I veckan tillkännagavs det att årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris är Kjell Westö för boken Hägring 38. Det här är en bok som det har regnat priser över. Jag blir mer och mer rädd för att läsa den, i rädsla för att bli besviken alltså, men tids nog kommer jag absolut att ta upp Westös bok om ett stycke Helsingforshistoria. Jag har den väntande här hemma faktiskt.
Det finns böcker där man omedelbart tänker ”Det här var verkligen en fantastisk bok, den kommer jag att minnas länge!” och sedan gör man inte det… Omvänt finns det helt vanliga, mellanbra böcker som sedan finns i tankarna länge, länge efteråt. För mig är Gone girl ett exempel på en sådan bok. Det är en extremt knäpp deckare och just för att den är så otroligt knasig så visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den, men det har faktiskt blivit så att jag fortfarande tänker på den, såhär flera månader efteråt! Det är ju ett bra betyg på sitt sätt.
Nyligen såg jag filmatiseringen med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna. Den är lika knäpp och konstig som boken (med några över gränsen konstiga scener, som innefattar blodbad och att välja bort att duscha…), men liksom boken är läsvärd så tycker jag att filmen är sevärd. Den är välgjord och både spännande och, på sitt sätt, rolig.
Almedalsveckan är igång och novellens huvudperson, Anja, är på plats.
Anja är sugen på en debatt, att krossa någon. Och det kommer faktiskt en öppning. En politikerkollega har blivit magsjuk och Anja får hoppa in i en debatt. Ämnet är vargar. Anja tänker:
”Vargar? Jag önskar att han hade sagt något annat. Jag är nästan löjligt ointresserad av djur. Som stadsbarn var mitt enda möte med naturen några långtråkiga besök på Skansen. Jag har inte en enda åsikt i vargfrågan, förutom att den borde ta mindre plats i politiken.”
Det blir inte så bra.
Vargar är en sjukt rolig och vass novell. Jag gillar Johanssons humor och tycker att hon verkligen är på pricken när hon beskriver Anja och hennes attityd. Man ser henne verkligen framför sig och kan riktigt höra henne och föreställa sig de andra politikerna och det skådespel de kör på Almedalsveckan. Att ta båten istället för flyget har ingenting med verklig övertygelse att göra, utan är bara ett ytligt val som syftar till att ge en air av miljötänk. En debatt handlar inte om att föra fram en åsikt, utan om att förlöjliga en motståndare. Mycket känner man verkligen igen från hur valdebatterna har gått till nu under ”supervalåret”.
Kan verkligen rekommendera Vargar! En del kanske enbart känner till Nanna Johanssons serier, men hon är minst lika bra som novellförfattare. Och det säger inte lite, för hon är en av de mest intressanta och ständigt aktuella serietecknarna i Sverige.
Du kan hitta novellen hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
