Beckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!
Beckomberga är en bok med väldigt fluffig text: kapitlen är korta, ibland bara något stycke långt. Jag brukar älska lätta, koncentrerade texter, där författaren har ansträngt sig för att få ner kärnan i några få, välformulerade meningar, snarare än att flöda ut i långa redogörelser. Samtidigt är det inte helt oproblematiskt med den här sortens texter. Man blir lockad att sträckläsa, för att det är så enkelt att bläddra på och följa med i textens flöde, men det är verkigen inte så boken ska läsas. Den här typen av böcker kräver eftertanke och att man stannar upp och låter texten sjunka in. Jag vet inte om jag hann med detta och kanske är det också texten i sig som tjusar mig mer än berättelsen.
Boken kretsar kring Jackie, vars pappa har blivit intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Hon åker dit och hälsar på. Ofta. Beckomberga är som en egen, sluten, liten värld och den blir allt viktigare för Jackie. Även när hennes pappa är förflyttad till andra ställen så återvänder hon dit. Berättelsen om Jackies uppväxt varvas också med en nutida Jackie, som själv är förälder. Kontakten med pappan har inte varit tät sedan Jackie själv blev vuxen, men nu hör han av sig igen, rastlöst, ensamt, längtandes bort. Det är väldigt gripande att läsa om Jackie och man anar hur hon vill bli älskad av hennes pappa, medan pappan i sin sjukdom är så självupptagen att det inte fungerar på det sättet.
Också hjärtskärande är en liten sidohistoria om en man som levt hela sitt liv på Beckomberga och som nu ska ut på andra sidan. Institutionerna ska bort och de boende på landets mentalsjukhus ska klara sig själva. Det är uppenbart att det inte kan gå väl.
Boken är full av oundvikliga sorgligheter och det finns många fina och intressanta karaktärer, vars livsöden verkligen är gripande. Kanske når det dock inte riktigt ändra fram hos mig eftersom en hel del måste fyllas i själv mellan raderna. Jag borde ha läst långsammare, låtit det ta mer tid.
Det såg nästan ut som att jag inte skulle kunna vara med och bokcirkla nästa bok, Grenar av gift. Det blev nämligen en schemakrock. Det visade sig dock att det var fler än jag som var dubbelbokad och nu har vi lyckats hitta ett nytt datum. Känns roligt! Dock hann jag radera e-boken och allt möjligt, så nu har jag tagit tag i pappersvarianten. Hehe.
Den här veckan uppmanar Tematrio till att: Berätta om tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!
Det här är långt från min genre, eller vad man ska säga. Jag har åtminstone inte läst speciellt många böcker som passar på temat. Nåja… Kallocain är väl en klassisk dystopi? Den handlar om ett sanningsserum som människor drogas med för att staten ska kunna övervaka deras tankar. Jag läste den för väldigt länge sedan och nu påminns jag om att jag verkligen vill läsa Boyes poesi.
En ungdomsbok som kanske passar på temat är I morgon när kriget kom, som är första delen i en serie som följer ungdomar som tvingas hantera att deras land har invaderats och alla husen i deras hemstad har övergivits. Jag följde aldrig upp den första boken och läste klart serien. Någon som läst hela?
Som tredje bok får jag tyvärr ta en mindre bra bok… Men vad gör man när man inte kommer på något annat som passar? 😉 För några år sedan läste vi Metro 2033 i bokcirkeln och jag tror inte att någon blev speciellt förtjust. Det är en genuint tråkig bok, som helt saknar kvinnliga karaktärer (…). Den är en postapokalyps som utspelar sig i Moskvas tunnelbana, dit människor har tagit sin tillflykt. Istället för att hjälpa varandra så går hela deras samhälle, märkligt nog, ut på att byta till sig ammunition…
Ett av mina tidigaste blogginlägg handlar om ståhejet kring boken Gömda, som Liza Marklund skrev tillsammans med Mia Eriksson. Boken handlar om hur Eriksson går under jorden för att komma undan en expojkvän som hotar och förföljer henne. Vid 2008 började journalisten(?) Monica Antonsson skriva om verklighetens Mia Eriksson och hävdade att hela berättelsen var uppdiktad. Hon bloggade flitigt för att marknadsföra boken och den fick faktiskt en hel del uppmärksamhet. En del yrade till och med om att Antonsson borde föräras journalistpriset Guldspaden(?!). Jag tror inte att Antonssons bok fick speciellt stor spridning bland bokmalar och bokbloggare i allmänhet, men boken kom att diskuteras flitigt på diverse forum jag hängde på på den tiden. Det irriterade mig fasligt mycket, för jag likställde Antonssons bok med rent skvaller och tyckte att vem som helst borde förstå att alla böcker innehåller ett visst mått fiktion.
Minns du Sanningen om Gömda? Läste du den kanske, rent av?
Diskussion är i någon mening nyaktuell nu när det har diskuterats flitigt vem ”verklighetens Hugo” är i Lena Anderssons relationsroman Egenmäktigt förfarande, där den manliga huvudrollen heter just Hugo. Regissören Roy Andersson, som tydligen har haft en relation med Lena Andersson, gick oväntat ut och påstod sig vara Hugo. Och då undrar man ju på vilket sätt det spelar någon roll vem som eventuellt inspirerat Lena Andersson när hon skrivit sin fiktiva berättelse. Ja, jag har fortfarande svårt att förstå vad skvaller skulle tillföra en i övrigt intressant historia…
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
De andra runt omkring June är upptagna på sina håll: föräldrarna är absorberade av jobb och hennes storasyster, som hon alltid stått så nära, är på väg att bli vuxen och hon och June börjar glida ifrån varandra. Deras enda mötesplats blir i någon mening när de var och en för sig besöker bankfacket för att titta på en mycket eftertraktad porträttmålning, som Finn gjorde av dem och för dem innan han gick bort. Ingen av dem kan avhålla sig från att lägga till detaljer i målningen, detaljer som blir lite som meddelanden till varandra och kommentarer till de starka band som alltid funnits mellan dem.
Det här är en bok som verkligen grep tag i mig. Jag älskar hur målningen får en så fin roll i boken, i hur den liksom får symbolisera systrarna och den kärlek de känner till varandra, även i en tid då de är på väg att växa upp och skaffa sig egna liv där de inte har samma roll för varandra längre. Jag älskar beskrivningen av Junes sorgearbete och jag älskar hur hon träffar Toby och börjar veckla ut hemligheterna som de alltid har haft inom familjen.
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken och jag ville inte att den skulle ta slut. Den är så himla fin och insiktsfull, tycker jag!
Jag misstänker att boken sorteras in under ungdomsböcker och om den inte gör det så kan jag ju säga att den är väldigt rakt på och inte speciellt tillkrånglad i språket. Det känns som en mycket lättläst berättelse, men det är också lite det som jag verkligen gillar med boken. Det finns en direkthet som är väldigt fin, samtidigt som det faktiskt finns flera lager i berättelsen. Ibland finns det en missuppfattning att ungdomsböcker skulle vara dåligt skrivna eller ha en mindre betydelse än böcker som riktar sig helt till vuxna. Så är det inte! Den här boken är ett av många lysande exempel på det.
Jag hör till de som kände en viss skepsis när jag fick höra att det ska komma ut en fjärde del av Stieg LarssonsMillenniumtrilogi, men när jag hörde David Lagercrantz entusiastiskt berätta i Babel om sitt arbete med den nya boken, så kände jag till viss del att jag måste tänka om. Jag tycker fortfarande att det är lite konstigt att, såhär nära inpå de ursprungliga böckernas utgivning, välja att skriva en fortsättning, för det gör det omöjligt att bortse från att det kan finnas ett rent ekonomiskt motiv… Men, hur det än är med pengarna, så tror jag säkert att det blir en både seriös och välskriven bok. Jag är faktiskt lite nyfiken på att läsa den! Den kommer ut nästa år. Kommer du läsa?
I helgen spanade jag in Umeås nya stadsbibliotek, som upptar stora delar av det nya kulturhuset, Väven. Jag är positivt överraskad över de stora ytorna och tycker verkligen om de nya lokalerna. Det är generöst med sittplatser och böcker och tidskrifter är uppställda och ordnade på ett sätt så att man verkligen lockas att rycka något att läsa. Ja, jag tycker det blev riktigt bra!
E-böcker är dyrt. Det är dyrt för oss som köper, bl.a. för att momsen är högre på e-böcker än pappersböcker (det verkar finnas politiker som aktivt jobbar på en sänkning nu, men det är något som måste tröskas igenom i EU, så det kan nog ta tid…), men det är också dyrt för biblioteken. Tidigare har det funnits en karenstid, som gör att nya böcker inte har blivit tillgängliga på biblioteken förrän efter en viss tid. Nu är karenstiden borta, men det har istället blivit fri prissättning på böckerna, vilket innebär att nya böcker kan kosta biblioteken 100 kr per utlån, vilket alltså i praktiken innebär att biblioteken även fortsättningsvis inte kan låna ut nya böcker.
Man fattar att frågan är knepig. Det måste ju gå att tjäna pengar på e-böcker också…
Själv skulle jag handla fler e-böcker om e-boksbutikerna vore bättre och priset lägre. Jag lånar en och annan bok på biblioteket, men hinner sällan läsa ut innan lånetiden gått ut. För mig vore det smidigt att köpa böcker istället för att låna, men det är inte så smidigt att det känns värt att underkasta sig krånglet att försöka köpa dem och att sedan dessutom betala hundratals kronor för det…
Den här veckan handlar Tematrio om sjukdomar: Berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar. Kanske inte ett speciellt upplyftande tema, men… Det är ju onekligen förkylningstider (och influensatider och vinterkräksjuketider, men det är jag immun mot, tror jag).
Den första bok jag kom att tänka på var Jag är kvar hos er, Peter Pohls fantastiska ungdomsbok om Anna och hennes anhörigas sorgearbete när det upptäcks att Anna har en hjärntumör som inte gå att operera bort. Väldigt gripande och det känns att berättelsen måste vara baserad på verkliga händelser.
Några andra böcker som handlar om en allvarlig sjukdom är Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, där Gardell berättar om när HIV kom till Sverige. I böckerna får vi följa ett kompisgäng där den ena efter den andra går bort i aids. Hemska och viktiga böcker.
Som tredje bok väljer jag Fjärilseffekten, som jag läste tidigare i år. En av bokens huvudpersoner har drabbats av ALS och får allt större funktionshinder. Boken innehåller också andra livsöden, som vävs ihop snyggt på slutet.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Beckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
