I år har jag läst mycket (för att vara jag). Framför allt har jag lyssnat på ovanligt många ljudböcker. Det beror rakt av på att jag har skaffat Storytel. Det kanske inte är det billigaste nöjet man kan ägna sig åt, men det är onekligen enkelt och roligt att kunna klicka hem obegränsat med ljudböcker direkt till telefonen. Bara sådär.
Jag har en hel del (typ 60-70) olästa böcker hemma och de flesta är tyvärr tegelstenar som tar flera månader för mig att läsa ut (ja, jag läser så långsamt!). I år har jag ändå varit ganska duktig på att ta mig igenom de där tjockisarna som stått och väntat i åratal. Det är ju inte nödvändigtvis så att de är dåliga, men det finns något oinspirerande i att ta tag i en bok som har 500+ sidor, tycker jag. Det här syns kanske i min lässtatistik… Om jag läste noveller och annat snabbläst den första halvan av året så har jag sedan kämpat på med böcker i stil med De fördömda och De obotliga optimisternas klubb nu under hösten/vintern.
Allt som allt blev det i alla fall 75 böcker! I lite spridda format.
Och så tegelstenar och noveller huller om buller, som sagt.
Nästan allt är svenskt, men bortser man från de 50 böckerna skrivna av svenska författare, så gömmer det sig en hel del andra ursprungsländer också. Dock inget från Sydamerika.
I januari skrev jag en tuff tenta, gick på balettföreställning med män som dansade tåspets och firade min födelsedag med tårta fri från ALLT (eller i alla fall gluten & laktos). Jag hade min sista arbetsdag i Uppsala, men det kom jag på först när jag åkt därifrån.
I februari fick jag veta att jag inte längre hade några mätbara nivåer av järn i kroppen, jag följde Melodifestivalen varje lördag, hade finbesök av en barndomskamrat och skaffade nya glasögon (det tog mig över en timme att välja bågar). Läste också en av årets bästa böcker: Ru.
I mars såg jag den ganska usla filmatiseringen av Boktjuven, var på Littfest, men missade tyvärr massor av seminarier p.g.a. jobb och sådant, och så avslutade jag månaden med att gå på festival och se, inte bara den bästa Ane Brun-konserten jag sett, utan den bästa konsert jag sett! Här någon gång slutade jag få hjärtklappning när jag gick på gymmets motsvarighet till cross fit. Är det så bloddopning känns? Min citrusväxt började blomma för fullt. Vår!
I april känns det som att jag var ledig mest hela tiden. Bland annat var det ju påsk. Underbar högtid. Jag minns ingenting av vad jag gjorde under de dagarna, men jag tippar på att jag konsumerade stora mängder godis. Det är jag rätt bra på. På Valborg var jag hemma i Umeå och någon majbrasa stod inte att hitta, men vi hade kul ändå. Jag skaffade mig nya skor att springa i, vilket var på tiden, då de gamla ger mig skavsår.
I maj hade vi dansföreställning, hade discofest med jobbet och sedan sprang jag Blodomloppet, fick storhetsvansinne, och bestämde mig för att springa Umemilen på 50 min. Det kändes realistiskt. Då. Jag var också på Made-festivalen. Danskompaniet Compagnie par terre gjorde starkast intryck. Vilken föreställning! Våren var ett faktum och jag njöt av att kunna sitta ute och läsa.
Juni inleddes med Vårruset, vilket spädde på min hybris. Sedan tog jag semester i några dagar och fick en försmak på sommaren. Vädret var underbart! Midsommar, någon vecka därpå, bjöd på hagel och 10 grader, men glad var jag ändå.
I juli hade jag del II av min semester. Jag sprang varje dag, badade lika mycket som jag gjort de senaste fem åren (sammanlagt) och undrade varför jag ens packat ned jacka och strumpbyxor i packningen när jag reste iväg… Fantastiska veckor. Fantastiskt varmt i min lägenhet också. Min citrus gladde sig.
I augusti arbetade jag för fullt och varvade detta med att svettas av värmen och äta kräftor i flera omgångar med olika konstellationer av trevligt folk. Jag var också på dop och så såg jag en enorm utomhusföreställning av operan Elektra (två gånger). Spelplatsen för operan var 40 gånger 200 meter och såg ut som en byggarbetsplats där blodet sprutade.
I september var jag på nycirkus och fick nästan hjärtstillestånd för att det var så läskigt och man trodde att de skulle slå ihjäl sig. Jag sprang Umemilen under helt idealiska väderförhållanden och tog nytt personbästa på 48:35. Kändes bra! Vi hade klassåterträff, fast när det kom till kritan så visade det sig att det var en vanlig fest med tre av mina bästa vänner från studietiden (varav 1 gick i min klass), vilket i och för sig är bra mycket roligare än eventuella klassåterträffar, gissar jag. I övrigt jobbade jag nog mest. Hoppas jag. Jag minns inte vad mer jag gjorde i alla fall.
I oktober var jag på bröllop, vilket var väldigt fint och rörande. Sedan spenderade jag säkert 2 veckor åt att gå igenom allt som kan gå fel på en resa till New York, för att sedan faktiskt åka till NYC utan några större missöden. Jag började nästan gråta över att inte hinna titta klart på MoMa, hade en fantastiskt härlig båttur till Staten Island som bjöd på 25 grader och så blev jag helt tagen av utsikten från Top of the Rock. Härlig resa! Efter resan var jag en levande död i ca två dagar innan jag hann sova ikapp. Över All helgonahelgen gjorde jag en kortare resa och hälsade på hos mina föräldrar.
I november pyntades det inför julen och bakades absurda mängder pepparkakor med 5 olika sorters glutenfria mjölsorter och stärkelser. Jag spånade på julklappar, drack glögg och i övrigt jobbade jag nog mest. Och stannade hemma från jobbet, för all del, för jag drabbades av jordens halsont och kunde knappt prata. Är fortfarande lite lomhörd på grund av sviter från öroninflammation. Det är inte ofta jag är hemma från jobbet kan jag säga. Jag visste inte ens hur man sjukanmäler sig.
I december byggdes det pepparkakshus, åts julmat på jobbets julfest och lyssnades på julmusik, dels i form av julkonsert i kyrkan och dels från denna playlist. Sedan packade jag ihop mitt pick & pack och åkte iväg på julledighet och julfirande med nära och kära. Fint!
Nu är det nyår! Det här är ett tidsinställt inlägg och jag håller förmodligen och förhoppningsvis på att förbereda inför nyårskalas.
Vill önska ett GOTT NYTT ÅR! till alla mina läsare. 🙂
Snart kommer årssummeringar och statistik över årets läsning. 🙂
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
När jag läser Lilla smycket av 2014 års Nobelpristagare, Patrick Modiano, kommer jag att tänka på en annan nobelpristagare: novellisten Alice Munro. Det är något speciellt med formatet. Lilla smycket är ingen novell, men med sina 125 sidor är det en imponerande kort och tight berättelse och precis som Munro tillåter sig tvära kast och trots sidantalet tillåter sig noga utvalda utsvävningar i beskrivningarna, så gör Modiano det också. Sådant tilltalar mig. Jag vet inget bättre än kärnfulla, korta texter där hela världar och känslostormar utspelar sig mellan raderna. Vad som verkligen skiljer en bra författare från en helt enastående författare är förmågan att formulera sig med få, noga utvalda ord.
Lilla smycket handlar om Thérèse, en ung kvinna som en gång kallades för just Lilla smycket. Namnet var ett slags artistnamn som mamman klistrade på henne. Nu har mamman varit försvunnen i många år. Det sägs att hon flyttade till Marocko och sedan länge har Thérèse trott att mamman är död. Nu ser Thérèse sin mamma i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. I flera kvällar gör hon samma sak. De byter inte ett ord, men mötet väcker minnen och känslor, som Thérèse inte kan skaka av sig. Varför övergav mamman henne när hon var barn? Vem ägde egentligen våningen de bodde i den sista tiden? Hon har många frågor utan svar.
Samtidigt börjar hon arbeta som barnflicka och börjar passa ett barn som verkar vara i ungefär samma situation som hon själv som liten: ensam, bortglömd, med föräldrar som sysslar med något högst oklart och verkar vara på väg någon annanstans.
Läsaren får följa Thérèse när hon vandrar omkring i Paris och bland sina minnen. Ensamheten är påtaglig: det att sakna en fast punkt och att ett helt liv ha varit utlämnad till främlingars godtyckliga omsorger. Nu är hon på väg ut i vuxenvärlden och att göra sig fri från det förflutna, som hon nu konfronteras med och måste ta itu med.
Det är som sagt en tunn liten bok, men berättelsen känns ändå väl sammansatt med en bra avvägning mellan vilka personer och händelser som får utrymme och vad som får läsas lite mellan raderna. Jag tycker att den är förtrollande. Jag älskar Modianos Parisskildring och det enkla, rena språket och jag berörs verkligen av berättelsen om Thérèse. Det här hade kunnat vara en 500 sidors utläggning om en rörig uppväxt, men Modiano har kokat ner allt väsentligt till ett underbart litet koncentrat. En njutning att läsa!
Nu under ledigheten har jag passat på att uppdatera temat till min blogg. Känns kul med lite nytt!
En grej som jag dock aldrig lyckas få till är språkfilerna… Jag har gjort några egna översättningar som jag skulle vilja använda istället för de standardöversättningar som redan är installerade. Jag har gjort ändringar i sv_SE.mo och sv_SE.po filerna och jag har lagt till en liten kod med load_child_theme_textdomain() till functions.php (precis som det beskrivs i WordPress codex). Men jag lyckas ändå aldrig få till det… Det enda sättet att få till de egna översättningarna är att skriva över de språkfiler som redan finns i wp-content/languages-mappen. Med den lösningen måste jag alltså manuellt skriva över filerna på nytt varje gång det sker en uppdatering av WordPress eller temat och det känns ju inte så kul.
Jag har efterlyst en lösning på problemet både i WordPress supportforum och i en bokblogggrupp på Facebook, men ingen har svarat. Gissar att ingen kommer att svara på det här heller. Men. Jag gör ett försök!
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
I dagens nostalgitorsdag dyker jag ner till 2001 och en av mina favoritböcker: Utvandrarna. Jag var då 14 år och gick på högstadiet. Boken var en av alla böcker vi var tvungna att läsa i skolan, men till skillnad från det mesta bland de påtvingande böckerna så älskade jag verkligen den här! Både Utvandrarna och de övriga böckerna i serien är otroligt läsvärda, även för en 14-åring, tydligen. Ärligt talat vet jag ingen som inte fastnat för de här böckerna. Böckerna har allt: gripande öden, ett stycke intressant historia, fina karaktärer. Och så är de bra skrivna, när man väl har vant sig vid dialekten, vilket jag vill minnas att man gjorde tämligen omedelbart.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
