Sagan om häxan Märta är en bilderbok som riktar sig till åldrarna 6-9 år. Jag fick en e-boksversion skickad till mig från författaren när den var nyutkommen för ett par år sedan. Jag har inga barn, så boken har blivit liggande, faktiskt, men nu har jag bläddrat igenom den! Det är en fin liten bok med söta illustrationer av Ulricha Kindler. Storyn är ganska klassisk: en häxa som är ond (åtminstone ibland) och ett par barn som kommit vilse.
En sak jag reagerade på emellanåt är att det är en del avancerade ord med i berättelsen. Jag tyckte det var lite märkligt med ord i stil med ”rättrådig” i en bok för små barn. Sedan läste jag på baksidan att det är ett medvetet grepp, tänkt att inspirera till att diskutera vad orden betyder.
Jag har lite svårt att recensera den här boken. Jag vet inte alls hur den tas emot av ett barn, liksom. Av samma författare har jag hur som helst läst ett par romaner, riktade till vuxna, och särskilt Andetag kan jag rekommendera. Jag har förstått att författaren, Stina Nilsson, har belönats med ett stipendium från Sveriges författarfond, så förhoppningsvis blir det fler böcker framöver.
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett inlägg från 2012: Femtio nyanser av ointresse. Där skriver jag om lanseringen av Femtio nyanser av honom, som redan innan utgivning på svenska beskrevs som en succé. Jag noterade att det inte gick att logga in på sociala medier utan att översköljas med reklam för boken, samtidigt som jag inte hört/sett någon som påstått sig vara direkt sugen på att läsa. Jag undrade om boken var en konstruerad produkt eller en bok som folk verkligen gillar. Det verkar som att det sistnämnda gäller. Boken har, enligt Wikipedia, sålts i över 90 miljoner exemplar världen över. Otroligt, eller hur!
Fast själv är jag fortfarande HELT ointresserad. Jag avskyr romance i allmänhet och taffligt skriven (här förlitar jag mig på omdömen från folk jag litar på ;)) romance med pornografiska inslag gör det inte bättre.
Sedan lanseringen har det förresten kommit ut speciella klädkollektioner, sällskapsspel m.m. med Femtio nyanser-tema. Och nu i februari kommer filmatiseringen på bio. Jag kan tänka mig att betala för att slippa se. 😉
Har du läst? Skulle du vilja läsa om braksuccén idag?
Jag gissar att många som faktiskt läste boken 2012 inte ser boken som en höjdare idag. Mycket måste helt enkelt ha varit bra marknadsföring… Eller?
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Tom jobbar på en investmentbank i Moskva och nu får han ansvar för att ro iland en affär som kommer att göra Rysslands största oljebolag riktigt, riktigt mäktigt. Det kommer dock att dra in honom i en härva av skumraskaffärer, korruption, mord och grova våldsbrott. Deckaren är nyskapande på så sätt att den utspelar sig i finansvärlden och inte följer det klassiska upplägget där huvudpersonen är någon nyckelperson från en brottsutredningsgrupp. Personligen är jag dessvärre så ointresserad av ekonomi att jag hade svårt att hålla engagemanget uppe. Inte för att boken är riktigt så torr att den enbart handlar om börsen, men jag hade ändå lite svårt för att engagera mig i själva storyn.
Tyvärr känns boken dessutom som en dussindeckare där det nyskapande är ordentligt utblandat med tröttsamma ultravåldsscener och där språket inte har någon större finess. Jag hör till de som tappar intresset när absolut ingenting lämnas åt läsaren och där författaren närmast ältande förklarar exakt allt och hur allt hänger ihop. Jag kan tänka mig att den som älskar Camilla Läckbergs deckare också kommer att älska denna. Jag hör inte till dem.
Jag har läst förskräckligt många deckare och är svårflörtad. Det verkar som att den här boken har fått skapligt fin kritik och förra året belönades den med Stora ljudbokspriset, så det är väl mig det är fel på. De som uppenbarligen håller den för en av de bästa deckare som kommit ut de senaste åren kan se fram emot att den är del 1 i en planerad trilogi som går under namnet Moskva noir. Den ena författaren i författarduon, Paul Lestander-Engström, har tydligen ett förflutet inom Moskvas finansvärld, så jag gissar att det blir ytterligare ett par finansvärldsdeckare.
I kortet
Rekommenderas för: Deckarälskaren som gillar böcker i stil med Camilla Läckbergs böcker och som vill läsa en bok där handlingen kretsar kring något så nyskapande som finansvärlden.
Betyg: 2 fifflare av 5.
Om Camilla Grebe, Paul Leander-Engström och Dirigenten från Sankt Petersburg
Camilla Grebe (född 1968) är en svensk författare. Hon har också jobbat i förlagsbranschen och var med och grundade ljudboksförlaget Storyside. Som författare debuterade Grebe 2009 med deckaren Någon sorts frid, som hon skrev tillsammans med Åsa Träff. Boken är den första delen i serien om psykologen Siri Bergman.
Paul Leander-Engström (född 1966) är en svensk finansman som bland annat har varit med och byggt upp Rysslands finansmarknad på 90-talet. Sedan 2005 leder han en stiftelse som sysslar med utvecklingsarbete i utvecklingsländer.
Uppläsare: Shanti Roney.
Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag).
Antal sidor: 366.
Andra delar i serien: Andra delar i serien Moskva noir.
ISBN: 9789175370422, 9789175370798.
Andras röster: Lottens bokblogg, Sydsvenskan, Mysterierna.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Moskva 2003. Det luktar lågoktanig bensin, svett och byggdamm. Primitivt, brutalt och löftesrikt. Precis som Ryssland, tänker den svenske finansmannen Tom Blixen på väg till sitt arbete på Pioneer Capital, landets ledande investmentbank.
De senaste åren har enorma förmögenheter skapats över en natt och många har fått betala med livet i huggsexan om landets rikedomar.
Den största möjligheten i firmans historia har just öppnat sig och Tom utses att föra affären i hamn. Uppdragsgivaren är Rysslands största oljebolag, som leds av den mäktige oligarken Romanov.
Tom tror sig kunna hantera den korruption och brutala maktkamp som är självklara inslag i det ryska affärslivet, men finner sig snart indragen i en våldsspiral som kostar flera av hans närmaste livet.
Dirigenten från Sankt Petersburg är en fängslande thriller och en unikt initierad skildring av Ryssland i början av 2000-talet, då de största rikedomarna i modern tid skapades inom loppet av några år. Dirigenten från Sankt Petersburg är första delen i den planerade trilogin Moskva Noir.”
Det nya året är inte så gammalt ännu och såhär års är det många som hoppar på nya utmaningar och läser böcker på speciella teman. I bokbloggosfären är det populärt med läsutmaningar, t.ex. genom kaosutmaningar, gå utanför normen-utmaningar eller ”boktolvor”. Själv tycker jag mig inte hinna med sådant, tyvärr. Jag har fullt upp med att hinna läsa ut bokcirkelböckerna och utöver dem så vill jag hinna läsa självvalda böcker också.
Men, nu verkar det faktiskt som att även jag kommer att läsa på ett visst tema under 2015. I bokcirkeln Picket & pocket har vi nämligen pratat om att göra en liten roadtrip och besöka litterära platser i Västerbotten. Exakt var, när och hur är inte riktigt bestämt än, men vi tänkte börja med att läsa böcker av Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Det ska bli riktigt kul, faktiskt! Jag har ju bott i Umeå i ungefär 10 år och är ändå inte speciellt bevandrad i västerbottnisk litteratur.
Av Sara Lidman läser jag gärna Din tjänare hör, för den har jag haft som e-bok i cirka ett år och har inte hunnit läsa ännu… 🙂 Av Torgny Lindgren vill jag inte läsa (om) Hummelhonung, för det är den äckligaste, jävla bok jag läst. 😉 Men han har ju skrivit annat också… Pölsan är ju bra, t.ex. 🙂
Återkommer med böcker på temat!
Först ut är Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enquist.
Att Jonas Hassen Khemiri är en av mina absoluta favoritförfattare är ingen hemlighet. Han har en fantastisk känsla för språket och en lekfull inställning till berättandet. Särskilt det sistnämnda lyser verkligen igenom i den här novellen, där berättelsen rör sig elegant mellan fantasi och allvar. Knasigheter blandas med mer tankeväckande teman. Det är klaustrofobiskt och förbluffande, om vartannat.
I huvudrollen finns en ung kille. Det ringer på dörren och han tror att det är hans flickvän (eller är det flickvän?) som ringer på. Det är det inte. Det är polisen. Eller är det det?
En underbar liten pärla till novell. Den är lättläst och krävande på samma gång. Rolig och tragisk i ett.
Som alltid när jag läser något av Khemiri undrar jag bara en sak: när kommer nästa roman?!
När Liv Strömquist sommarpratade för ett par år sedan valde hon att ägna nästan hela programmet åt mens. Fantastiskt! Det är närmast svindlande att mens är fullständigt hemligt och nästan aldrig omnämns i vårt samhälle och i vår kultur. Att ha mens är ju liksom en erfarenhet som delas av halva jordens vuxna befolkning och ändå är det idag enbart förknippat med skam, smuts och att vara ofräsch. I Kunskapens frukt ägnas ca 40 sidor åt mens. Bland annat ges intressanta nedslag i hur mens har skildrats i kulturen genom historien, då det verkar som att mens snarast betraktades som lite mystiskt och gudomligt, och hur det kan komma sig att mens har den stämpel som det har idag.
”Det kvinnliga könsorganet” är dock mer än mens och Kunskapens frukt innehåller också fler serier på temat. Strömquist ifrågasätter bland annat varför vulvan (de yttre delarna av det kvinnliga könsorganet) inte längre avbildas i exempelvis moderna biologiböcker för grundskolan. Det verkar inte ens som att människor längre känner till att kvinnans könsorgan har yttre delar. När NASA skickade ut en plakett, med information om människan, ut i rymden, så avbildades kvinnan utan könsorgan. Med Strömquists pricksäkra humor landar plaketten hos utomjordingar, som avgör att människorna är så korkade att det inte är värt att ta kontakt med dem.
Åh, vad Strömquist är bra. Hon är fantastiskt duktig på att debattera feminism och hon hittar alltid roliga, angelägna och intressanta vinklingar. Feminism skulle kunna landa i komplicerade, akademiska och torra resonemang, men Strömquist väver istället in feminism i vardagsfrågor och populärkultur som vi alla kan relatera till. Hon kryddar också med roliga anekdoter och kalla fakta som ger tyngd åt resonemangen. Kanske köper jag inte exakt allt hon säger, men ingen kan, som Stömquist, väcka tankar. Jag lägger alltid ifrån mig hennes seriealbum med nya insikter och en lust att debattera
Kunskapens frukt är kanske hennes mest jordnära och minst politiska seriealbum. Det hoppas jag gör att exakt alla vågar sig på att läsa det, för det här är verkligen helt briljant, viktigt, intressant och roligt. Jag hoppas att boken är måsteläsning på alla högstadieskolor. Hoppas! Det är dags att alla lär sig mer om ”det kvinnliga könsorganet” och ifrågasätter de snäva könsrollerna.
I korthet
Rekommenderas för: ALLA! För alla kan behöva denna feministiska, roliga och tankeväckande seriealbum om ”det kvinnliga könsorganet”.
Betyg: 5 frukter av 5.
Om Liv Strömquist och Kunskapens frukt
Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum, vars centrala teman ofta är feminism. Flera av dem har tolkats på scenen, däribland Kunskapens frukt. Liv Strömquist har en hemsida.
När jag läste Lena Anderssons hyllade relationsroman Egenmäktigt förfarande så tänkte jag mig att den handlar om en kvinna i min ålder (jag fyller snart 28 år). När jag sedan läste en recension i någon tidning att Ester tydligen är medelålders så blev jag närmast besviken. Att läsa är att lägga in något av sig själv i berättelsen, inser jag, och då blir det helt fel när det visar sig att det man har lagt in inte borde vara där…
Det gjorde mig i alla fall lite lugnare när jag redan i ett av de inledande kapitlen i uppföljaren, Utan personligt ansvar, läste att Ester verkar vara ca 37 (och att det har gått typ 5 år sedan Egenmäktigt förfarande). Jag kanske inte var helt fel ute, ändå? 😉
Vad tycker jag om Utan personligt ansvar då? Jag älskar den! Jag blev inte helt frälst av Egenmäktigt förfarande, främst för att språket kändes så torrt, men Utan personligt ansvar kan jag nästan inte lägga ifrån mig. Sjukt bra bok!
Förra veckan meddelades det att Liv Strömquist får Sydsvenska dagbladets kulturpris för 2014. Härligt! Hon är min favoritserietecknare och jag vet ingen som formulerar sig så vasst och roligt, som hon. Hon är en mycket viktig röst, inte minst inom feminismen. Jag fick hennes senaste album, Kunskapens frukt, i julklapp och jag läser lite ur den varje dag. Sakta, sakta, för jag vill inte att den ska ta slut.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
