Det har ju ryktats om att det kommer en ny roman av Jonas Hassen Khemiri i höst, men nu har jag sett att det finns fler favoriter att längta efter. John Ajvide Lindqvist kommer med en uppföljare till Himmelstrand!
Nu är ju jag, som ni kanske vet, alltid ca 2 år efter utgivningen… För mig är det viktigare att läsa något bra än något nytt. Hehe. Så, jag bör ju kanske läsa Himmelstrand först och främst.
Nåja… Uppföljaren heter Rörelsen och kommer i september.
Igår såg jag filmatiseringen av Cirkeln. Som många av er vet så är jag oerhört förtjust i Engelsforstrilogin. Jag ansträngde mig verkligen för att hålla nere förväntningarna, så att jag inte skulle bli besviken… Blev jag besviken? Nej, det är en bra, svensk film! Det är inte storslagna specialeffekter och sådant, däremot har filmen till stor del fångat det i mitt tycke bästa i böckerna: skildringen av att vara 16 år, denna speciella tid, då livet och förutsättningarna verkligen kan se helt olika ut för eleverna i en vanlig klass. Plus att böckerna och filmen alltså utspelar sig på en mindre ort, med allt vad det kan innebära.
När jag läste böckerna blev jag verkligen förtjust i karaktärerna. De är så på pricken lik människor man själv har träffat under sin gymnasietid. De är så… verkliga. Nära. Det var jättekul att se dem på vita duken. Till stor del såg de på något märkligt sätt ut precis som jag hade tänkt mig. I den mån jag hade tänkt något. Det kändes som helt rätt personer i rollerna i alla fall. Förutom att jag verkligen hade tänkt mig att Minoo skulle ha mer drag från sitt iranska (?) påbrå..? Ja, jag vet inte.
Jag reagerade på att hela karaktärer och grejer är borta i filmen, men jag tycker samtidigt att det är helt i sin ordning. Det kulle inte gå att få med allt… Inte om man vill få ihop en bra film! Jag tycker man har lyckats bra med avvägningen vad som ska tas med. Det kan sannerligen inte vara en lätt bok att omarbeta till film, med tanke på hur många huvudpersoner den har.
Sedan måste jag säga att filmen var oväntat läskig. Observera att jag på ett närmast sjukligt sätt är lättskrämd och aldrig, aldrig, aldrig skulle komma på tanken att se en skräckfilm. Men med de förutsättningarna kan jag säga att filmen faktiskt var förvånansvärt skrämmande. Hehe.
Bra film! Ser fram emot fortsättningen (för visst kommer det en fortsättning?!).
Astrid Lindgren, vår kanske mest älskade ”sagotant” är alltid aktuell, men sedan julens finfina dokumentärserie så tror att jag hon är lite extra i tankarna hos många. Hennes barnböcker upptäcks ständigt av nya generationer och funkar faktiskt riktigt bra att läsa även som vuxen. Själv har jag bland annat läst novellsamlingen Sagobok, där riktiga pärlor som Nils Karlsson-Pyssling och Sunnanäng finns med. Jag minns inte exakt vilka fler titlar som ryms i sagosamlingen som jag har. Några av de är kanske de noveller som nu är på gång att ges ut av Novellix. Novellix ger nämligen ut fyra barnnoveller och en vuxennovell av Astrid Lindgren. Vill gärna ha dem faktiskt! Särskilt vuxennovellen känns lockande eftersom jag främst har läst Lindgrens barnböcker sedan tidigare.
(Lånade bilden från Novellix webbshop; hittade inga andra pressbilder faktiskt).
Romotjka är fyra år och lever i misär och fattigdom i Moskva. När hans mamma försvinner tvingas han ut på gatan. Han tar sin tillflykt til källaren till en kyrka och där kommer han också få sällskap av en flock vilda hundar. Hundarna accepterar honom som en del i flocken och med tiden kommer han bli lite av en ledare. Mer och mer skaffar han sig ett hundbeteende, samtidigt som han fortfarande är en vanlig pojke. Det ställs lite till sin spets när en ny pojke, ett riktigt litet barn, kommer till flocken.
Boken är baserad på verkliga händelser, om jag har förstått det rätt. Jag har själv en känsla av att det är lite för otroligt för att kunna vara sant, men… Det är onekligen en fascinerande och skrämmande tanke att ett så litet barn kan fara så illa att han hamnar hos hundar – och blir som en hund själv.
På något sätt hade jag tyvärr svårt att engagera mig i berättelsen. Jag vet inte riktigt varför. Rent objektivt så är det en bra story och författaren lyckas verkligen fånga hundarnas beteenden och personligheter och samtidigt skriva intressant om människorna runt omkring, som berörs av Romotjkas öde. Ändå tyckte jag mest att boken var seg! Det är mycket i den som är rätt äckligt och allmänt sorgligt. Det kanske bidrog till att jag inte direkt orkade ta till mig berättelsen.
Jag lyssnade på ljudboken och enda anledningen till att jag valde den från första början var faktiskt att den belönades med Stora ljudbokspriset 2012, vilket såklart kändes lovande. Tyvärr blev jag besviken, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokbrus och Bokmania.
I dagens nostalgitorsdag plockar jag fram Gentlemen från arkivet. Boken är lite av en modern klassiker, skriven av akademiledamoten Klas Östergren. I den får läsaren följa en fiktiv Klas Östergren när han flyttar in i de märkliga bröderna Morgans lägenhet. Det är penningbekymmer och sprit, om vartannat. När jag läste den här boken för typ åtta år sedan så tyckte jag att den var för tjock och att någonting saknades… Kanske skulle jag uppskatta den mer idag och läsa den på ett annat sätt nu när jag är äldre…
Boken har nyligen filmatiserats och filmen går nog fortfarande på bio på sina håll. Jag har tyvärr missat den, men kommer garanterat att se den så småningom. Får kanske ta och hyra den någon dag! Har du sett filmen?
Här är mitt inlägg om Gentlemen från 2007.
Förra året var jag ju på min första Littfest. Det är alltså Umeås egen ”bokmässa”, med en massa bra seminarier. Det ena spännande namnet efter den andra har droppats den senaste tiden, men det slutliga schemat kom helt nyligt. Tyvärr är de flesta seminarier, som jag har peppat för, på fredagen och för mig, som jobbar under kontorstid, blir det då en omöjlighet att gå. Synd! Jag hade väldigt gärna sett Lena Andersson, Liv Strömquist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli (älskar deras podcast, En varg söker sin pod) och John Ajvide Lindqvist. För dig som bor i Umeåområdet och har möjlighet att gå, så är det verkligen ett tips att kolla in Littfestprogrammet.
För egen del lutar det åt att jag skippar i år. Jag har rätt mycket jobb att ta itu med (slutför min avhandling just nu) och det finns inget seminarium på lördagen som känns sådär toklockande att jag har lust att ta den tiden från mitt skrivarbete. Det skulle kanske vara Kristina Sandberg, i så fall, för jag läser hennes roman Att föda ett barn just nu, men annars kan det vara. På lördagen har de dessutom bara 3 seminarier på den stora scenen, att jämföra med fredagens 7 seminarier, så det känns lite ovärt över huvud taget att enbart gå på lördagen. Hoppas att de lägger lite mer krut på lördagen nästa år.
När jag skrev om vårens böcker så missade jag bok som jag faktiskt ser fram emot väldigt mycket: Män utan kvinnor av Haruki Murakami. Jag gillar noveller och jag gillar Murakami. Vad kan gå fel? Jo, att man läser för mycket Murakami på raken, för då lessnar man, har jag märkt. Nu har det gått lång tid sedan min senaste Murakami, så det börjar nog bli dags för en ny! Otroligt tjusig framsida, för övrigt. Den anspelar lite på Kafkas Förvandlingen, som enligt baksidestexten verkar vävas in lite i en av novellerna.
En skådespelare anställer en chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. En man har blivit lämnad av sin hustru och öppnar en bar som blir hemsökt av något okänt. Maken till en tidigare kärlek ringer efter midnatt och låter meddela tråkiga nyheter. En man vaknar en dag och inser att han gått igenom en metamorfos och förvandlats till Gregor Samsa, huvudpersonen i Franz Kafkas Förvandlingen.
Skojar bara! Det är klart att Svenska dagbladets kulturredaktion inte bryr sig om min blogg. Jag såg dock att de, liksom jag, låter läsarna rösta om böckerna de ska recensera. Hehe. De väljer ut ett antal nyutkomna titlar och sedan får läsarnas röster vägleda vilka böcker som blir recenserade. Projekt har tydligen fått en del kritik, men SvD har försvarat sig med att de fortfarande tar sin roll på allvar och att de tycker att det är intressant att ta del av läsarna synpunkter om att t.ex. skriva mer om nyutkomna klassiker och bilderböcker. Och det låter väl rimligt… Antalet kultursidor är begränsade och även om man tar sina kunskaper på allvar och är intresserad av seriös litteraturkritik så vore det väl puckat att inte bry sig om vad läsarna vill ha.
Själv har jag en omröstning för att… ja, jag vet faktiskt inte. Det är i alla fall inte för att jag tänker att andra vill läsa mina åsikter om de framröstade böckerna. Snarare tänker jag att mina läsare är bra på att rekommendera böcker att läsa. Jag hade någon slags idé om att slumpa fram böcker att läsa, för att på så sätt ta tag i alla mina hyllvärmare, men det blev lite tråkigt att enbart gå på slump. Tycker faktiskt det är kul att låta andra avgöra lite också. Hittills har ni hjälpt mig att läsa hyllvärmare som Berättelsen om Pi, Flickan med de röda skorna och Att föda ett barn (som jag håller på med nu). Och nu verkar det som att det blir Ensam i Berlin härnäst. Det är en tegelsten, så det blir kanske inte så många fler omröstningar i år… 😉
[poll id=”7″]
Trogna läsare vet kanske att jag älskar Bodil Malmstens böcker. Hon har ett alldeles speciellt sätt att skriva och allt är så lätt och precist och varje ord sitter där det ska. I små, enkla meningar kan hela stormar av känslor rymmas. När jag läste hennes senaste (sista?) loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, så började jag gråta för att det låg så mycket sorg och åldrande mellan raderna. Sedan den boken kom ut har Bodil Malmsten också gått ut öppet och berättat att hon har drabbats av leukemi (inlägget är ett skarpt och viktigt inlägg i sjukvårdsdebatten, så läs!). Även det gjorde mig gråtfärdig. Sorg och elände, känner jag.
Men det är väl som Malmsten själv säger: ”alla har cancer”. Och ska man fokusera på författarskap snarare än sjukdom så finns det en diktsamling att se fram emot i vår. I vår kommer nämligen Det här är hjärtat: Bodil Malmstens första diktsamling på 20 år.
Nu kanske det är dags för mig att lära mig att läsa poesi.
