Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor, men så såg jag Jhumpa Lahiris nya hos Bokmania. Den gammelrosa färgen! De guldiga bokstäverna (som tyvärr inte syns så bra i bilden nedan, men…)! Allt! En riktig fullpoängare, tycker jag.
Peppelipepp! Som jag skrev i vintras så kommer det en ny roman av Jonas Hassen Khemiri i höst. När jag postade mitt förra inlägg så visste jag just ingenting om den här boken, men nu har Khemiri bloggat lite om den. Handlingen?
Om kärlek och vänskap, cash och känslor, fiskparasiter och Pantrar, Erfarenhetsbanker och minnesförlust.”
Tror det blir fantastiskt! Det hör man ju redan i citatet. Typiskt Khemiri att använda ord som fiskparasiter, erfarenhetsbanker och minnesförlust i en kärleksroman.
Nu hoppas jag på att snart få se en framsida! 🙂
Det finns inte jättemånga litteraturpoddar på svenska, har jag märkt, men nu har jag hittat en för mig ny podcast: Bokbanditerna. Det är en podcasts där Tom och Nisse diskuterar böcker och författare på ett lättsamt sätt. Jag har lyssnat på 3-4 avsnitt och har dock reagerat på att det i varje avsnitt hittills har sagts saker som är fel. Till exempel att Kristina Lugn skulle vara Svenska Akademiens ständige sekreterare? Det är fortfarande Peter Englund som har detta uppdrag och till sommaren ersätts han av Sara Danius. Visst?! Eller att Erik XIV dog på Gripsholms slott (Örbyhus var det väl?). Och så saknas det insikter/intresse för genusfrågor, kan jag störa mig på. I nästan varje avsnitt tänker jag ”nej, men vänta nu..!”. Nåja. Det är väl inte hela världen. Det är en underhållande podd, men dock inte riktigt sådär genusmedvetet sylvass som andra poddar jag lyssnar på. Hehe.
Annars lyssnar jag på:
Allt vi säger är sant: Ambitiös ungdomsbokspodcast av Lisa Bjärbo och Pär Bengtsson. Älskar det senaste avsnittet, som handlar om småstäder. Har själv vuxit upp i en liten stad…
Bibliotekspodden Solen: Podcast av bibliotekarier från Stockholms stadsbibliotek. Väldigt boktips:ig.
Bokpalt: Bokcirkel i poddform med Tobias och Elma. Tycker den är väldigt rolig och smart, men nu kommer den ut med rätt ojämna mellanrum, vilket såklart är lite synd.
Ett eget rum: Väldigt personligt, intelligent och roligt om böcker och författare. Görs av Marcus med bloggen Marcusbiblioteket och Tuva Holmlander, som nog inte har någon blogg (?). Ett eget rum måste väl för övrigt vara det bästa namnet någonsin på en podd? Med tanke på att den anknyter till Virgina Woolfs essä med samma namn, alltså.
Författarpodden: Podd av Frida Skybäck och Agnes Hellström om att skriva och att bli utgiven. Kul att få höra lite ”bakom kulisserna”.
Lundströms bokradio: Sveriges Radios litteraturmagasin. Ambitiöst och med bra blandning av högt och lågt. Här är det ofta intervjuer med de riktigt creddiga och intressanta författarna. Som Bodil Malmsten t.ex. <3.
Läs för livet: Läsambassadör Johanna Lindbäck diskuterar läsning med intressanta gäster.
Ja, där har ni lite tips om några poddar som fortfarande sänds (tror jag). Kanske kan det passa att lyssna lite för er som eventuellt har påsklov den kommande veckan. Har du några tips på bra poddar? Jag tar gärna emot tips!
Önskar alla mina läsare en glad påsk. 🙂 Hoppas att många av er kan ta några dagar ledigt och koppla av tillsammans med nära, kära och en massa godis (och böcker?!).
Själv läser jag Ensam i Berlin just nu. Jag har hunnit ca 100 sidor in. Bara 600 kvar då. 😉 Den räcker nog en bit in i sommaren, skulle jag tro. 🙂
Mitt påskgodis däremot… Har nog tagit slut när du läser detta förinställda inlägg. 😉
Utgivningsdatumet för del fyra i Millenniumtrilogin (;) ) börjar närma sig. I augusti släpps David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons succédeckare. Jag tvivlar inte på Lagercrantz begåvning och engagemang, men jag är fortfarande ganska tveksam till grejen. Vad fyller en fjärde del egentligen för funktion? Eller ja. Förmodligen är det många fans som är väldigt glada över den här uppföljaren. Själv hör jag till de som är lite mer tveksamma till Millenniumböckerna. Jag blev faktiskt inte speciellt imponerad när jag läste dem och då är det heller inte så lockande att läsa ytterligare en del i serien.
Hur som helst. Den nya boken kommer att heta Det som inte dödar oss och framsidan har fått klar inspiration från magasin. Det är kul, tycker jag! Millennium är ju faktiskt en tidning och det är roligt att framsidan är en blinkning till det och att den ger lite ledtrådar till handlingen i boken. Samtidigt tycker jag inte att framsidan är speciellt säljande. Min blick fick flacka runt flera varv innan jag hittade titeln. Kanske är den för nyskapande för mig…
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok som jag läste med bokcirkeln 2012, nämligen Niceville. En charm med att bokcirkla är att man får lite olika perspektiv och får höra andras åsikter. Allt som oftast har vi olika tankar kring det vi läser och det är sällan alla unisont hyllar eller sågar en bok. Niceville hör dock till de böcker som i stort sett alla gillade.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson i Mississippi, där rasismen är inbyggd i samhället. Läsaren får följa några svarta hembiträden, deras vita arbetsgivare och relationen mellan dem. Jag tänker fortfarande på boken ibland. Den har några riktigt intressanta och fina karaktärer att tycka om. Samtidigt som den såklart väcker många tankar.
Här kan du hitta mitt inlägg från arkivet.
Har ni följt LitteraturMagazinets Litto? De har ju haft en tävling, som löpt parallellt med ”Mello” (Melodifestivalen, allså) och i flera deltävlingar har läsare fått rösta bland olika böcker. Nu i helgen presenterades resultatet från finalomgången och vinnaren blev barnboksklassikern Mio, min Mio – en mycket bra bok, om ni frågar mig! Och vad som säkert är rätt vinnande i sådana här tävlingar, så är det också en bok som ”alla” har läst. Hehe.
Av Astrid Lindgrens böcker så tror jag faktiskt att jag håller Mio, min Mio för hennes bästa. Den har också väldigt tydliga, sorgliga stråk, vilket jag tycker är väldigt fint. Barnböcker behöver ju inte vara alltigenom naiva och gulliga, liksom. Jag tycker om hur Lindgren vågar ta upp svåra ämnen. I Mio, min Mio är det rätt hjärtskärande redan från början, åtminstone för oss vuxna, som kanske kan fråga oss vad som som egentligen händer när Bosse dras iväg till Landet i fjärran och förvandlas till Mio. I bokens början sitter Bosse ensam i Tegnérlunden och drömmer sig bort från en verklighet med fosterföräldrar som mest tycker att han är ett besvär. Sedan följer en spännande, klassisk saga.
Ja, ni vet ju säkert. Och har ni glömt, läs om! Mio, min Mio funkar väldigt bra för omläsningar.
I helgen tog tydligen bandbredden slut på min webbplats. Det är, som jag har förstått det, den datamängd som kan laddas upp och ner under en viss tid. Eftersom jag inte har en speciellt välbesökt webbplats så kan jag inte tänka mig att detta beror på ett stort antal besökare, utan snarare beror det nog på spam eller annat skit. Hur som helst har min blogg legat nere i någon dag eller så, vilket några av er eventuellt har märkt. Men nu (eller igår, rättare sagt) är bloggen tillbaka! Jippi!
Själv har jag varit på festival i helgen och sett t.ex. Hello Saferide och Amason. Trevligt! I glappet mellan några spelningar läste jag dock nyheten att Tomas Tranströmer gått ur tiden och då stack det till lite i hjärtat på något sätt och jag blev lite mindre glad för en stund. För visst känns det tråkigt att Sveriges nobelprisbelönade poet har gått bort. Jag minns så väl den dagen det tillkännagavs att Nobelpriset tilldelas Tranströmer. Vid det laget hade jag inte ens läst Tranströmer, men jag spratt till av glädje ändå. Alla andra var ju så glada att jag rycktes med! Jag blev så rörd av att höra om journalisterna som i åratal väntat utanför hans port för att vara på plats om, utifall att, kanske det ändå skulle bli Tranströmer denna gång… Och scenen när Tranströmer, med sin vid det laget ganska begränsade kommunikation , tar emot Nobelpriset fick mig också att fälla en tår (ja, jag är mer lättrörd än de flesta). Det gick inte att ta miste på glädjen. Åh. Det var så fint.
Sedan dess har jag läst hans samlade verk. Under en lång tid bar jag omkring på en samlingsvolym. Vid den tiden veckopendlade jag till Uppsala och av någon anledning prioriterade jag att ha med mig denna. Underligt, kan jag tycka, såhär i efterhand.
Nu plockar jag upp den igen. Läser, berörs.
Åh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.
Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Med näsan i en bok, Bokhora och Sydsvenskan.
