Podcasttips brukar uppskattas och nu har jag två nya tips på poddar för den som eventuellt har missat:
Författarscenen är en podcast där Kulturhuset Stadsteater lägger upp författarsamtal från deras event Internationell författarscen. Jag har inte hunnit lyssna på något avsnitt ännu, men just nu finns både Herta Müller och Richard Ford uppe.
Bakom boken är en podcast av Rabén & Sjögren och Norstedts förlag. I 30 minuters-avsnitt får vi höra författare berätta om aktuella böcker. I premiäravsnittet kan du lyssna på Clara Lidström (UnderbaraClara) och Annakarin Nyberg, som pratar om sina populära barnböcker Baka, Fixa och Odla, där barn uppmuntras att baka & pyssla & utforska naturen på egen hand. Just nu finns också ett avsnitt med Agneta Pleijel, där hon berättar om sin aktuella, självbiografiska bok Spådomen. Intressanta poddar, båda två!
I John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.
Livet lunkar på, även på det privata planet. Han uppvaktar och gifter sig med en kvinna med en lite tjusigare bakgrund. Det blir inget lyckligt äktenskap. De lever två närmast helt separata liv. De får dock en dotter, som William håller av, men som frun sedan vill ha för sig själv och till viss del rycker ifrån honom. Det sker inte så mycket dramatik i boken, som det kanske låter. Det rullar liksom bara på, som livet självt. Det är framgångar, motgångar, kärlek, relationstrubbel, dödsfall och födslar.
Jag är ju själv akademiker och slutför just nu min forskarutbildning. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i William Stoners tillvaro, men det är ju också en helt annan tid som skildras. Jag kan ändå säga att jag till viss del tycker att det är skildringen av tillvaron på institutionen som är behållningen i boken, mest för att jag inte har läst någon bok tidigare som har handlat om just det. I dagens forskarliv är det knappast vanligt att den som är intresserad av litteratur får möjligt att börja doktorera, bara sådär, och sedan till på köpet har en fast tjänst direkt efter disputationen. Verklighetens forskarliv är ju närmast en frilanstillvaro och en ständig, hysterisk jakt på forskningsmedel. Jag läser om William Stoner med en viss liten avundsjuka över att han och hans kollegor liksom bara får hålla på och forska om roliga grejer som de kommer på att de vill fördjupa sig inom. Vem skulle finansiera sådant idag?
I övrigt måste jag säga att boken var lite av en besvikelse. Den har hyllats unisont och rosats överallt det senaste året, men själv tycker jag att den är rätt tradig . Jag kan heller inte hjälpa att jag tycker att det är en förskräckligt manlig bok. Jag vet knappt vad jag menar med det. Det är bara det att jag inte känner att jag kan relatera till speciellt mycket i den. Den skildrar en mansdominerad akademikervärld där gubbar sitter och ältar saker på en institution och tar sig själva på stort allvar. Den skildrar en man (Stoner, alltså) som inte direkt spenderar mycket tid med sin fru. Jag blir nyfiken på vem hans fru egentligen är och varför, men det ges inte speciellt mycket ledtrådar, inga som inte utgår från Stoner i alla fall. Här är hon bara en självupptagen och tjatig kvinna som inte framstår som speciellt attraktiv. Varför blev hon sådan? Kanske för att hennes man inte intresserar sig för henne och inte är hemma speciellt mycket och för att hon brottas med sin egen klassresa. Eller vad vet jag? Författaren verkar inte mån om att berätta den historien. Dottern är också en förvånansvärt färglös person, trots att hon betyder väldigt mycket för sin far. För att inte tala om studenten som han vänsterprasslar med under en period. Studenten verkar mest vara ett mjukt, lent litet smycke. Jag undrar hur det kändes för henne att inleda en relation med den dubbelt så gamle gubbe som hjälpt henne med studierna, och hur det sedan kändes när relationen uppdagades och det ledde till dramatiska konsekvenser. Boken berättar ingenting om detta ur hennes perspektiv. Här är hon bara en figur som ger William Stoner lite kärlek och gos.
Jag kan inte kritisera författaren för det här. Var och en utgår väl för sig själv när hen skriver en bok och den här boken skildrar livet på universitetet och livet i allmänhet för en man som lever i en amerikansk stad vid 1900-talets första hälft. Det är bara det att jag hade förväntat mig mer av en bok som ”alla andra” tycker är ”helt fantastisk”. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över den hyllningskören. Knappt jag själv, som snart är doktor, kan riktigt 100% engagera mig i en berättelse om vardag och gubbtjaffs på universitetet. För den som inte rör sig i de miljöerna förstår jag inte riktigt vad som kan väcka intresse över huvud taget. Inte kan det vara många kvinnor som kan fastna för den här boken i alla fall. Det här är en bok som hårt ignorerar alla intressanta kvinnoöden, som trots allt tycks utspela sig i periferin. Istället fokuserar den helt på en man, som i grunden är rätt ointressant. Märkligt. Eller är det avsiktligt?
Projekt Rosie är en finfin feelgood-bok, tycker jag. Vi läste den i bokcirkeln Picket & pocket här om året och jag tror faktiskt att alla i cirkeln tyckte om den. Boken kretsar kring Don Tillman, en man med autistiska drag. En dag bestämmer han sig för att träffa någon att dela sitt liv med. Det leder till att han upprättar ett komplicerat formulär, som han använder för att sålla bland potentiella dejter. Någon som inte passar in alls i formuläret är Rosie och magiskt nog så är det med just Rosie som han börjar blomma ut och kan vara sig själv.
Vi är nog många som är nyfikna på vad som ”hände sen”. Nu får vi kanske svaret! I oktober kommer uppföljaren, Rosieffekten. Min erfarenhet är att man har all anledning att vara skeptisk till uppföljare, för det är inte alls ovanligt att de inte lever upp till förväntningarna… Men jag ska ha sansade förväntningar och läsa den i alla fall. 🙂
Det ska bli roligt att se hur författaren skildrar hur det kan vara att leva i en relation där den ena är lätt autistisk. Förälskelse är väl en sak, men det går ju att föreställa sig att det kan bli en och annan frustrerad situation när man har levt ihop ett tag…
Framsidan skvallrar om att de skaffar barn (kanske?) och att Don har utökat sina standardrätter till att även omfatta fisk. 😉
De som, liksom jag, såg dokumentärserien om Astrid Lindgren i julas blev kanske nyfikna på de dagböcker som det berättades om. Under Andra världskriget, innan Lindgren slog igenom som författare, så jobbade hon med brevcensuren och fick därför en lite annan inblick i kriget än vad gemene man kanske hade. Hon följde med starkt intresse, och oro, utvecklingen under kriget och hon förde detaljerade dagböcker där tidningsurklipp och redogörelser om Hitlers framfart blandades med mer vardagliga betraktelser, som hur hon bunkrar upp med kakao och annat.
De här böckerna kommer nu att ges ut i en samlingsvolym, som jag är sugen på att läsa. Dels känns det otroligt spännande att läsa Astrid Lindgren-böcker som är något helt annat än de barnböcker som hon är mest känd för. Nog för att hennes barnböcker är fantastiska, men ändå. Dels känns det helt rätt i tiden att ge ut den här typen av litteratur. I år är det 70-år sedan det Andra världskriget tog slut och med tanke på hur samhället utvecklar sig så behöver vi fler vittnesmål som från olika perspektiv berättar om krigsåren, så att vi aldrig hamnar där igen.
Jag har redan plockat upp en favorit av Michelle Magorian i en tidigare Nostalgitorsdag, nämligen Godnatt Mister Tom. Men det finns fler fantastiska böcker av denne ungdomsboksförfattare. En annan av mina favoriter är Hemlängtan, som handlar om Rusty, som evakuerats från England under Andra världskriget. Nu är kriget över och hon ska återvända ”hem”, vilket såklart inte är det lättaste. Magorian skriver så bra om efterkrigstiden och barnens situation, tycker jag.
I år fyller både Pippi Långstrump och spöket Laban år, 70 respektive 50 år, faktiskt. Respektabla åldrar, måste man säga.
Riktiga klassiker! Det blir nog rätt mycket firande under året, åtminstone av Pippi. Till exempel ska det tydligen bli stort födelsedagskalas på Skansen den 23:e maj.
Pippi hör till en av mina Astrid Lindgren-favoriter. Hon är en sådan sjukt härlig karaktär: stark, tuff och snäll.
Spöket Laban har jag inte så stora minnen av från min barndom. Jag tror jag var mer förtjust i en annan av Inger och Lasse Sandbergs karaktärer, nämligen Lilla Anna. Hon fyllde 50 förra året, faktiskt.
Stämmer det då? Nja. Jag har ju nyligt flyttat mina kokböcker till mitt kök, men i övrigt sorterar jag faktiskt efter färg. Jag tycker det ger ett rörigt intryck annars.
Jag håller precis på att flytta, så nu öppnas möjlighet att sortera böckerna på ett annat sätt. Men nej, jag kommer nog fortsätta med färgsortering.
Jag bläddrade i Riksteaterns tidning, Scenen, och såg en notis om att Liv Strömquists briljanta seriealbum, Kunskapens frukt, sätts upp som teater på Borås stadsteater i september. Sedan ska den tydligen vidare till Backa teater (i Göteborg). Det är ju lite långt att åka för en umebo som jag. 😉 Men för dig som har möjlighet att gå.. Gör det! Har svårt att tro att det kan bli något annat än bra/intressant/tankeväckande/roligt!
Jag är verkligen förtjust i konst. Inte för att jag kan någonting om konst, men för att det ändå, trots allt, är något som verkligen berör mig. Jag är flitig besökare på Umeås museum, t.ex. Bildmuseet, där jag ser precis allt minst ett par gånger. Jag har också varit på t.ex. MoMa i New York och typ börjat grina på grund av fruktansvärt bra konst.
Sådan är jag.
Några av de härligaste pekböckerna jag vet är böckerna i ”Min första bok om…”-serien. Hittills har det kommit böcker om Carl Larsson, Ernst Billgren och nu, senast, Nils Dardel. Nästan så att man vill ha dem själv! Ja, verkligen!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.