När jag läste Kerstin Thorvalls trilogi om Signe så visste jag inte till en början att de till stor del anses vara självbiografiska. Böckerna handlar alltså om Thorvalls mamma (som kallas för Hilma i böckerna) och Thorvall själv (som är bokens Signe). Böckerna skildrar en familj med knepiga relationer: mamman ”gifter upp sig” klassmässigt, men vad Hilma inte vet är att hennes blivande make är psykiskt sjuk och i maniska perioder blir våldsam och utövar sexuellt våld. När Hilma upptäcker detta (på sin egen bröllopsnatt) blir det ett trauma att bära resten av livet. Hon utvecklar en överbeskyddande attityd mot dottern och får en väldigt spänd inställning till sex. Naturligtvis vill hon skydda dottern och den värsta mardrömmen är att maken i ett av sina psykosliknande tillstånd ska förgripa sig på barnet. I den här skyddade och samtidigt spända och svårbegripliga världen växer alltså Signe upp. De två sista delarna i trilogin handlar främst om Signes förhållande till modern och hennes eget familjeliv. De här böckerna kom ut ganska många år efter Det mest förbjudna och jag kan tycka att de fördjupar och gör något mer av berättelsen än vad som hinns med i Det mest förbjudna, som faktiskt är en ganska kort roman (ca 200 sidor). Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är en mycket intressant och välskriven bok, som fortfarande är väl värd att läsas.
I Det mest förbjudna är det en vuxen Signe som står i fokus. Här kallas hon Anna, men för mig är det uppenbart att Thorvall väver in sig själv i berättelsen och att det är samma person som Signe i Signe-trilogin. Under Annas uppväxt har förhoppningarna alltid varit att det ska bli ”lagom på Anna”: att de omåttliga och maniska sidorna hos fadern liksom skulle dämpas av moderns pryda inställning. Så blir det inte. Anna är kåt. Rätt och slätt. Hon träffar alkoholiserade män, yngre män, män som utnyttjar henne. Hon gifter sig, hon är otrogen, hon har engångsligg. Det här är sannerligen inte ett vanligt porträtt av en kvinna och just därför är det väldigt välkommet. Anna lever utanför normen, även i vår tid, och brottas med relationen med modern, skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Den snäva kvinnorollen. Jag tycker att det är en väldigt tänkvärd bok. Gripande på sitt sätt. Signe är en framgångsrik yrkeskvinna och försörjer flera av de män som hon lever med samtidigt som hon också är mamma till flera barn. Idag hade det varit något inspirerande. I den här boken överskuggas allt av en kåthet, som framställs som smutsig och destruktiv. Det väcker mycket frågor. Var hon ens en dålig mamma?
”Nästa morgon, innan jag gick hemifrån till något sorts uppdrag, jag har glömt var det var, skrev jag en lapp till barnen och la på köksbordet, där tekopparna fortfarande stod kvar. ”Förlåt mig”, skrev jag. ”Jag är vidrig. Men jag är så olycklig.”
På eftermiddagen när jag kom hem satt de vid samma bord igen och pratade. De log rart mot mig och den äldre sonnen reste sig, gick fram och kramade mig litet och sa: ”Vi tyckte att du behövde en grön tårta i dag” och flickan tog fram tårtan ur kylskåpet, kokade kaffe och alla behandlade mig som om jag var sjuk, i behov av hjälp och det var jag ju. Deras snällhet fick mig nästan att gråta. De dömde mig inte. De tyckte om mig ändå.
Men jag tyckte inte om mig.”
Så hjärtskärande. De snäva rollerna, som sagt. Normerna att förhålla sig till. Usch.
I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp en av Bodil Malmstensloggböcker ur arkivet. Malmstens loggböcker innehåller bilder och betraktelser. Det är vardag, politik och tänkvärdheter i en fin blandning. Varje ord sitter dessutom perfekt. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är kanske den som har tjusigast titel. Jag tycker i alla fall att den är så vacker att det typ gör ont. Dessutom kommer den från en av de kanske mest berörande dikter jag vet: Nära ögat av Wislawa Szymborska. Dikten finns för övrigt längst bak i Den osynliga bron, som handlar om några judiska ungrares öde under Andra världskriget. Efter att ha läst denna tegelsten till roman och levt med huvudpersonerna i deras fruktansvärda situation så kom Szymborskas dikt plötsligt och summerade alltihop, hela romanen. Det var helt överrumplande.
Jag har sett att flera romaner av John Ajvide Lindqvist har fått nya framsidor. Nu är de i samma stuk som hans två senaste, Himmelstrand och Rörelsen. Jag gillar framsidorna! De passar bra för hans psykologiska skräckromaner och så gillar jag när man direkt känner igen vem som har skrivit boken. Murakamis böcker är några andra bra exempel på böcker som man har lyckats paketera i en bra form, som genast känns igen.
Det finns andra exempel som är mindre lyckade. Framför allt har jag noterat att många deckarförfattares alster formges med så snarlika färger och former att de knappt går att särskilja. Anna Janssons böcker till exempel… Men ser ju direkt att det är en Anna Jansson, men vilken av hennes böcker? Det verkar vara mindre intressant… Trots att man har varierat färgerna och har lite olika bilder på de olika böckerna så är det främst författarnamnet är framträdande, som om titeln i sig är helt ointressant och man enbart är mån om att kränga ett författarnamn. En bra bok måste såklart få en framsida som är snygg i sig själv och inte enbart går i samma stil som de tio tidigare böckerna i serien. Tycker jag.
Det har blivit många nya böcker den senaste tiden… Men så blir det ibland. 🙂 Många har rekommenderat Tana French och nu tyckte jag att det var på tiden att testa en av hennes kriminalromaner. Det fick bli Okänt offer. Har du läst?
Här om veckan damp det ner en tegelsten i min brevlåda. Eller nej. Jag fick en avi om att jag hade ett stort brev att hämta ut och det visade sig vara Sista riket av Brandon Sanderson.
Först såg jag bara titeln och tänkte ”oj, har jag fått en bok om krig?”, men sedan insåg jag att det är första delen i en rosad fantasyserie. Tack Modernista för att ni skickade denna!
Jag brukar ofta säga (eller åtminstone tänka) att fantasy inte är min grej, men faktum är att flera av mina favoritböcker hör till den här genren. Jag syftar då främst på Harry Potter och Engelsforstrilogin. Det här är nog en annan sorts fantasy, men jag är ändå peppad på att läsa. Jag kan inte titta mig mätt på framsidan. Bara en sådan sak! Det är någonting med färgkombinationen som känns väldigt rätt och staden i bakgrunden är otroligt snyggt ritad.
Såhär beskrivs boken:
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.
Den känslan har man verkligen fångat i framsidan. Snyggt! Hoppas att den är bra också. 😉
La fôret et ses bêtes är en klassisk bilderbok av den franske författaren Marcelle Vérité, som såvitt jag kan förstå har gett ut en lång rad böcker med djurtema. Just den här är underbart vackert illustrerad av Romain Simon och jag kan villigt erkänna att det var för bildernas skull som jag lånade hem den här boken från bibblan. Jag dras verkligen till klappvänliga djur, djurmönster, djurprints och, uppenbarligen, djurböcker. Jag hade också en illusion om att öva lite franska genom att läsa den här boken – en illusion, som sagt, för det visade sig snabbt att den var för svår för mig och det mesta flög över huvudet. Boken handlar om skogens djur, som presenteras i tur och ordning i olika kapitel. Det är en mängd djur, träd och växter som presenteras och även om jag utan större problem brukar kunna ta mig igenom texter på franska och förstå huvuddragen, så blev det lite för svårt den här gången. Jag har liksom aldrig lärt mig vad liljekonvalj eller fasan heter på franska, så jag fastnade hela tiden och orkade inte ta mig framåt.
Men! Jag måste säga att det var en väldigt trevlig bok att bläddra sig igenom i alla fall. Illustrationerna är något alldeles extra!
Jag har börjat läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjuda. Det är väl att betrakta som lite av en modern klassiker. För mig, som fullkomligt älskade Thorvalls böcker om Signe (När man skjuter arbetare… kan vara det bästa jag läst!) så har boken såklart länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa.
Faktum är att jag lånade den här boken på biblioteket redan 2009 och planerade att läsa den till jul det året… Det blev inte av. Istället har jag lånat om och lånat om. Jag har en hel drös biblioteksböcker som jag har lånat om i årtal, men Det mest förbjudna är nog faktiskt den som jag har haft i förvar längst. Det har ju slagit mig att jag borde lämna tillbaka böcker som jag inte läser, men samtidigt har jag ju verkligen haft som ambition att läsa de här böckerna. Förr eller senare. Och på något sätt så har det kommit att kännas lite komiskt att det har blivit såhär. Att jag har haft en biblioteksbok i 5,5 års tid, att ingen har köat den, att biblioteket inte har saknat den. Ah. Men nu är den snart utläst.
Och allt har sin tid, antar jag. Nu är det någon annans tur att läsa denna pärla. Och lycko den. Det är en riktigt bra bok. Fattar inte varför den inte har varit efterfrågad från biblioteket en endaste gång sedan december 2009.
Framsidan är ingen höjdare, förresten. Inte för att jag är pryd och skäms över att läsa en bok med en vulva på framsidan, men. Jag tycker faktiskt inte att framsidan är speciellt lyckad.
Den 13:e maj hade jag namnsdag (Linnea) och mina föräldrar skämde bort mig med den här fina:
Jag älskar verkligen Bodil Malmstens böcker. Ingen skriver med en sådan precision som hon. Det här är hennes första dikt på 20 år och den här gången skriver hon om hjärtat, sorg och att förlora någon. Jag är inte så van vid att läsa poesi, men jag kan inte tänka mig annat än att jag kommer att älska denna. Faktiskt.
Och vilken framsida! Jag tycker att den är en riktig fullträff i all sin enkelhet. Typsnittet, färgen och linjerna ger helt rätt känsla.
Vitsippor förresten. Finns de ens i Västerbotten? Jag tror aldrig jag har sett några? Och det är faktiskt riktigt sorgligt, för näst efter blåsippor är de nog min favoritblomma. De här är alltså från Uppland från en vecka sedan. Nu har de väl kanske blommat ut i hela Uppland. Och här i Umeå har snön knappt smält i elljusspåren. 😉 Eller jo, det har den väl, men våren brukar faktiskt inte vara så imponerande här uppe…
Som många vet så hör Joyce Carol Oates till mina absoluta favoritförfattare. Jag tycker hon skriver så himla bra, fint och insiktsfullt om kvinnor i olika utsatta situationer. En av mina absoluta favoriter bland Oates böcker är Den tatuerade flickan, som jag tänkte plocka fram i veckans Nostalgitorsdag. Boken handlar om författaren Joshua Seigl som behöver en assistent och som helt oväntat anställer en ”obildad”, ”enkel” flicka: Alma. Hans behov av assistans blir allt större eftersom han drabbats av en neurologisk sjukdom. Alma, å sin sida, är en totalt trasig kvinna som, påhejad av sin ”älskare”, får för sig att hata Joshua och att döda honom. Väldigt berörande och tänkvärd bok! Här är ingenting svart eller vitt och alla är sårbara på sitt sätt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
