I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp en bok från en av mina favoriter: Joyce Carol Oates. Hon har skrivit fantastiskt många, berörande och bra böcker om kvinnor i olika knepiga situationer. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Oates lyckas på något sätt alltid få ihop tighta berättelser även fast hon broderar ut dem på många sidor. Dödgrävarens dotter är på ca 600 sidor, men är väl värd att ta sig igenom. Ett tips för den med mycket lästid i sommar!
Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.
Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.
Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.
Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om Magikerna är DN, Barrikaden och PocketBlogg.
Inför dagens Nostalgitorsdag ramlade jag över ett inlägg där jag berättar om två premiärer för min del: mitt första bokklubbsmöte och min första sushi. Året var 2010 och jag hade precis börjat exjobba på en arbetsplats där det fanns en bokklubb som träffades och pratade böcker & åt sushi.
Satan vad länge sedan det var ändå. Och ändå inte. Jag jobbar fortfarande på samma ställe. Sushi äter jag oftare än på bokklubbsträffarna, för det är en av mina favoriträtter. Och vad gäller bokklubbandet så är jag nu för tiden även medlem i bokcirkeln Picket & pocket, så jag bokcirklar även utanför jobbet. Bra premiärer! De gav verkligen mersmak alltså.
Här hittar du mitt inlägg från 2010.
Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har bloggat om den är Lottens bokblogg, Och dagarna går och Deckarhuset.
I dagens Nostalgitorsdag1 återvänder jag till ett inlägg som jag skrev 2011 när jag läste Unni Drougges roliga deckare Bluffen. I Bluffen dyker Leif GW Persson upp i rollen som sig själv och det gjorde mig nyfiken på att läsa hans biografi, som var lite av en snackis just då. Sedan dess har jag faktiskt läst biografin, Gustavs grabb, och tyckte att den var riktigt bra! Persson är verkligen en originell person och han är duktig på att skriva och bygga en berättelse. Helt nyss har jag dessutom lyssnat på min första Leif GW Persson-deckare, nämligen Den döende detektiven. Leif GW Persson dyker inte upp som en karaktär i den boken, men visst känner man ändå igenom honom, så som man känner honom från TV, i karaktärerna och inte minst i huvudpersonen.
Här kan du hitta mitt inlägg från 2011.
Många läser extra mycket på sommaren, men jag hör nog faktiskt inte till dem. Faktiskt så läser jag nog lite mindre på sommaren än annars eftersom det är så mycket annat som händer… Det har i och för sig inte hindrat mig från att fylla på förrådet med e-böcker. Om inte annat får jag väl läsa i höst. 😉
Stål har jag varit sugen på att läsa sedan den kom på svenska 2012. Kanske är dags nu då!
Det känns som att Håkan Nesser alltid är aktuell med en ny bok och det känns på något märkligt sätt som att hans böcker alltid är väldigt läsvärda. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö håller jag till exempel för en av mina favoriter och nu senast har jag läst hans ”stad”-böcker, d.v.s. Maskarna på Carmine street, som utspelar sig i New York, och Himmel över London, som utspelar sig i London (surprise! 😉 ). Det finns en tredje del också, en Berlin-del. Jag ser Nesser som en både produktiv och kvalitativ författare.
Men tydligen hinner han också med att slänga in en och annan roman som han halverts har skrivit under pseudonym. Jag såg nämligen hos någon bloggare (eller på Instagram eller Facebook, förlåt, jag minns inte!) att det finns en bok som är ”i översättning av Håkan Nesser”. 😉 Straff heter den och ”författaren” heter Paula Polanski – ett namn som är som taget från en Nesserroman.
Varför har det inte snackats mer om den här boken? Den kom ut förra året och jag har inte läst eller hört ett ord om den! Jag tycker det är hemskt kul med översättarfinten. Och jag är sugen på att läsa boken!
Det har blivit dags att påbörja en ny ljudbok och jag måste säga att jag har lyckats avverka förvånansvärt många timmar på kort tid (för att vara mig!). Förra veckan försökte jag nämligen slutföra lite lösa trådar på jobbet, för att slippa komma tillbaka efter semestern och återuppta ej slutförda arbetsuppgifter som man typ har glömt bort att man påbörjat.
Nåväl. Jag har suttit och grejat med ett skript som automatiskt ska bildanalysera en massa bildsekvenser som jag ska analysera. Och till slut fick jag helt enkelt inse att mina bildanalys- och programmeringsskills inte riktigt räcker till. Det finns helt enkelt vissa bildsekvenser som mina skript inte funkar på. :p Så: det fick bli manuella beräkningar där jag klickade omkring i ett bildanalysprogram. Kände mig nästan som en robot till slut! Men det var helt klart en tröst att det gick att lyssna på ljudbok samtidigt. Det är ju inte riktigt alla uppgifter som funkar tillsammans med lyssnande (läsa eller skriva t.ex. 😉 ).
Ljudboken som jag lyssnar på just nu är Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen. Jag tycker att det är en rätt ordinär deckare faktiskt. Åtminstone såhär långt. Men ändå!
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Själv läser jag hellre Kerstin Ekman. Exempelvis.
