Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
I dagens Nostalgitorsdag1 återvänder jag till ett inlägg som jag skrev 2011 när jag läste Unni Drougges roliga deckare Bluffen. I Bluffen dyker Leif GW Persson upp i rollen som sig själv och det gjorde mig nyfiken på att läsa hans biografi, som var lite av en snackis just då. Sedan dess har jag faktiskt läst biografin, Gustavs grabb, och tyckte att den var riktigt bra! Persson är verkligen en originell person och han är duktig på att skriva och bygga en berättelse. Helt nyss har jag dessutom lyssnat på min första Leif GW Persson-deckare, nämligen Den döende detektiven. Leif GW Persson dyker inte upp som en karaktär i den boken, men visst känner man ändå igenom honom, så som man känner honom från TV, i karaktärerna och inte minst i huvudpersonen.
Många läser extra mycket på sommaren, men jag hör nog faktiskt inte till dem. Faktiskt så läser jag nog lite mindre på sommaren än annars eftersom det är så mycket annat som händer… Det har i och för sig inte hindrat mig från att fylla på förrådet med e-böcker. Om inte annat får jag väl läsa i höst. 😉
Stål har jag varit sugen på att läsa sedan den kom på svenska 2012. Kanske är dags nu då!
Det känns som att Håkan Nesser alltid är aktuell med en ny bok och det känns på något märkligt sätt som att hans böcker alltid är väldigt läsvärda. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö håller jag till exempel för en av mina favoriter och nu senast har jag läst hans ”stad”-böcker, d.v.s. Maskarna på Carmine street, som utspelar sig i New York, och Himmel över London, som utspelar sig i London (surprise! 😉 ). Det finns en tredje del också, en Berlin-del. Jag ser Nesser som en både produktiv och kvalitativ författare.
Men tydligen hinner han också med att slänga in en och annan roman som han halverts har skrivit under pseudonym. Jag såg nämligen hos någon bloggare (eller på Instagram eller Facebook, förlåt, jag minns inte!) att det finns en bok som är ”i översättning av Håkan Nesser”. 😉 Straff heter den och ”författaren” heter Paula Polanski – ett namn som är som taget från en Nesserroman.
Varför har det inte snackats mer om den här boken? Den kom ut förra året och jag har inte läst eller hört ett ord om den! Jag tycker det är hemskt kul med översättarfinten. Och jag är sugen på att läsa boken!
Det har blivit dags att påbörja en ny ljudbok och jag måste säga att jag har lyckats avverka förvånansvärt många timmar på kort tid (för att vara mig!). Förra veckan försökte jag nämligen slutföra lite lösa trådar på jobbet, för att slippa komma tillbaka efter semestern och återuppta ej slutförda arbetsuppgifter som man typ har glömt bort att man påbörjat.
Nåväl. Jag har suttit och grejat med ett skript som automatiskt ska bildanalysera en massa bildsekvenser som jag ska analysera. Och till slut fick jag helt enkelt inse att mina bildanalys- och programmeringsskills inte riktigt räcker till. Det finns helt enkelt vissa bildsekvenser som mina skript inte funkar på. :p Så: det fick bli manuella beräkningar där jag klickade omkring i ett bildanalysprogram. Kände mig nästan som en robot till slut! Men det var helt klart en tröst att det gick att lyssna på ljudbok samtidigt. Det är ju inte riktigt alla uppgifter som funkar tillsammans med lyssnande (läsa eller skriva t.ex. 😉 ).
Ljudboken som jag lyssnar på just nu är Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen. Jag tycker att det är en rätt ordinär deckare faktiskt. Åtminstone såhär långt. Men ändå!
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
Av det man känner Leif GW Persson så som han framstår i medierna och så som han beskriver sig själv i sin biografi, så känner man verkligen igen både jargong och detaljer från Perssons eget liv. Inte så att jag tror att det här ska vara självbiografiskt, men det känns att författaren känner för det han skriver. När han skriver om Johanssons dåliga hälsa så förstår man att det åtminstone delvis är självupplevt. Det är åtminstone väldigt känslosamt, utan att vara sentimentalt, när Persson skriver om Johanssons sorg över att inte kunna röra armarna som vanligt, att kanske inte kunna vara med på jakten, att inte kunna njuta av den mat och dryck som han suktar efter och alla andra små glädjeämnen som han känner sig bestulen på.
Jag gillade den här boken! Mordgåtan känns ordinär, kan jag tycka, men det vägs upp av allt runt omkring. Sedan är det också lite svårt att ogilla boken ifall man, som jag, tycker att Leif GW Persson är rolig, klok och underhållande. Jag hör till de som flitigt följer Veckans brott på TV och gör man det så känner man som sagt igen en hel del från Persson själv i karaktärerna i den här boken och det förhöjer faktiskt på något sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven deckare och en fin roman om hur ålderdomen drabbar.
Betyg: 4 jakttorn av 5.
Om Den döende detektiven och Leif GW Persson
Leif GW Persson (född 1945) är en svensk författare och professor i kriminologi. Han har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom polisväsendet och universitetsvärlden, men för många är han nog främst känd från TV, där han bland annat har synts i Efterlyst på TV3 och i SVT:s Veckans brott. Persson debuterade som författare 1978 med kriminalromanen Grisfesten, som Persson skrev efter det att han förlorat jobbet på Rikspolisen efter sin inblandning i den så kallade Geijeraffären. Hans senaste roman är Bombmakaren och hans kvinna, som kom ut 2015. Leif GW Persson har en hemsida.
Uppläsare: Peter Andersson.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Bonniers), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 509 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-012482-3, 91-7348-435-0.
Läs även: Övriga böcker i serien om Lars Martin Johansson. Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm.
Andras röster: DN, Bokhora och PocketBlogg.
Baksidestext
”Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.”
Visste ni att det kommer en helt ny berättelse om Harry Potter nästa år? Jag hade ingen aning! Berättelsen är ju liksom avslutad och klar. I helgen läste jag dock en liten notis i DN om att J.K. Rowling tillsammans med författaren Jack Thorne och regissören John Tiffany har skrivit en pjäs som heter Harry Potter and the cursed child. Det ska inte vara en prequel (föregångare). Så vad kan det vara? En berättelse om hans barn? Någon som vet eller har en bra gissning?
Jag hoppas att den i någon form når Sverige i alla fall. Lite mer Harry Potter tackar man ju inte nej till.
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett relativt nytt inlägg från mitt arkiv. I februari i år skrev jag lite missnöjt att jag nog inte skulle gå på årets Littfest, vilket alltså är Umeås årliga litteraturfestival. Jag hade nämligen inte möjlighet att gå på speciellt många av programpunkterna. Det blev alltså ingen Littfest för mig, trots att flera spännande namn skulle gästa årets upplaga. Men! Ett tips till mig själv och alla andra som missade Umeås egna bokmässa är att många av seminarierna finns på Youtube. Ett tips för en regnig dag!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
