När PO Enquist fyllde 70 år (för 10 år sedan) instiftade Norstedts, författarens utländska förläggare och Bok & Bibliotek ett pris i hans namn och i år har priset gått till en författare som jag läste alldeles nyss: Karolina Ramqvist. Priset får hon för hennes senaste roman, Den vita staden. Den vill jag läsa! Det jag har läst hittills är More fire. Det är en kort, tight och tankeväckande roman om kolonialismens spår på Jamaica.
Priset är tänkt att gå till en yngre författare på väg ut i Europa och bland tidigare pristagare finns bland andra min favorit Jonas Hassen Khemiri.
Jag älskar podcasts! Jag lyssnar så mycket på podcasts att det går ut över mitt ljudbokslyssnande. Men det är det värt. Det finns situationer när jag vill lyssna på något men inte orkar koncentrera mig på ljudböcker och då passar det perfekt med poddar istället. Här är 4 poddtips.
Författarscenen är podversionen av Kulturhuset Stadsteaterns författarscen. Avsnitten är inspelade samtal som ofta har ganska många år på nacken, men åldern gör ingenting tycker jag. Särskilt vill jag tipsa om avsnittet Kristina Lugn i samtal med Lars Ring. Hon är en sådan inspirerande och rolig och träffsäker kvinna, Kristina Lugn! Avsnittet är ett härligt samtal som råkar dra ut en halvtimme över tiden. Bara en sådan sak. 🙂
Lundströms bokradio är Sveriges radios litteraturmagasin. Hit brukar de creddigaste författarna och aktuellaste böckerna diskuteras. I det senaste avsnittet är t.ex. Jonas Hassen Khemiri (<3) i studion och pratar om minnen och sin nya roman, Allt jag inte minns. Väldigt fin intervju, tycker jag. Det märks att Khemiri har lagt mycket känslor och egna upplevelser i boken.
Läs för livet. Smart podcast med läsambassadören Johanna Lindbäck. Lindbäck och gäster diskuterar läsning och läsningens betydelse. Alltid tänkvärt! I det senaste avsnittet diskuterar Martin Widmark (författare till LasseMaja-böckerna och initiativtagare till projektet En läsande klass, bland annat) och Johanna Lindbäck om att läsa för barn – och vaccinera dem mot utanförskap.
Ett eget rum är en av mina favoritpoddar. Det är alltid lika kul att få höra Marcus Stenberg, Tuva Holmlander och Helena Dahlgren diskutera böcker. En intressant, underhållande och väldigt personlig podd! På något sätt kommer de ofta in på feminism och andra viktiga frågor. I det senaste avsnittet diskuteras Linna Johanssons debutroman Lollo, som jag inte har läst själv, men det spelar ingen roll, för det är roligt att lyssna på avsnittet i alla fall. 🙂
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning, trots allt. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man kan bli galen på inläsningen eller också så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
I korthet
Rekommenderas för: alla som vill läsa en riktigt lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och den som, kristen eller ej, också är lite fascinerad av Jesus.
Betyg: 3 kameler av 5.
Om Kristuslegender och Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en svensk författare som både belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna!) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker.
Utgivningsår (första svenska utgåvan, utgiven av Bonniers): 1904.
Utgivningsår (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Svenska ljud classica): 2014.
Utgivningsår (utgåvan på bilden, utgiven av Libris): 2012.
Uppläsare: Annik Reuter.
Antal sidor: 246 sidor (ca 6 h).
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Läs boken digitalt hos: Projekt Runeberg, Litteraturbanken.
Baksidestext
Kristuslegender är en novellsamling som utkom första gången 1904. Precis som alltid, väver Lagerlöf här en lika dramatisk som drömlik och övernaturlig väv av personporträtt, händelser och miljöer.
Jonas Karlsson är en författare som jag är väldigt nyfiken på. Jag har läst hans novell Spår i snön, som jag tyckte var bra och överraskande. Nu i sommar har hans första lite längre roman gått som följetong i DN, men jag har faktiskt inte orkat följa den. Jag hinner helt enkelt inte läsa tidningen varje dag, inte ens om det bara rör sig om någon enstaka sida. 😉
Nu är i alla fall boken ute och går att köpa i butik! Och vilket omslag! Boken handlar om en man som arbetar som säkerhetsansvarig på ett varuhus. När han ertappar en snattare kommer han på att den skyldige kan straffas genom att tvingas bära en skylt med texten ”Jag är en tjuv”. Det blir inte som det var tänkt. Framsidan plockar, som synes, upp många varuhussymboler. Oerhört snyggt! Framsidan leder tankarna till gammaldags reklamaffischer, tycker jag.
Som jag har skrivit förut så gillar jag när man binder ihop en författares böcker med ett gemensamt formspråk. Hans tidigare kortroman, God jul, är i precis samma stil och helt fantastisk!
Hög wow-faktor på den! God jul vill jag rent av läsa enbart för framsidans skull. 😉 Det får kanske bli till jul…
Throwback thursday! Jag har rotat i mitt arkiv och hittat ett inlägg där jag summerar årets bästa böcker 2010. Det måste ha varit mitt bästa läsår hittills. Jag lyfter nämligen fram dessa titlar:
Alltså! Hallå! Det är ju några av mina absoluta favoritböcker, nästan allihop. Jag orkar inte, vad bra böcker det är! Och de läste jag alltså, allihop, under ett och samma år? Innebär det att jag hade någon slags positiv feeling hela det året, eller att jag bara råkade plocka fullträff eller fullträff?
Orkar inte orda så mycket mer om de här böckerna, men klicka på länkarna så kan ni läsa mer om vad jag tyckte när jag bloggade om böckerna för 5 år sedan.
Jag hade tänkt fortsätta att summera mitt läsår 2010 och lyfta fram mina favoriter från året. Jag har läst mycket bra i år och en del böcker är ju bra på olika sätt… Bland de absolut bästa böckerna tycker jag att Alberte-böckerna hamnar. Fantastiska klassiker om en ung kvinnas liv i Paris! Jag började med de här böckerna redan 2009, men läste den avslutande delen i år. En annan fantastisk bok som jag läste ut tidigt i år och som verkligen har dröjt sig kvar i minnet är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Trots att den inte är hennes bästa, i mitt tycke, är det verkligen en berättelse som berör. Boken är en svidande satir där barn utnyttjas för att föräldrarna ska klättra uppåt på den sociala stegen och där alla barn har olika bokstavsdiagnoser och byter psykofarmaka med varandra på de arrangerade ”lekstunder” när de ska träffas för att föräldrarna ska kunna träffa varandra. Det blir väldigt skruvat ibland, men den för tydligt fram sitt budskap. Läs mer…
En av förra årets bästa deckare är i mitt tycke Mörka platser av Gillian Flynn (och med förra årets bästa deckare menar jag den bästa deckaren jag läste förra året, inte den bästa deckaren som kom ut förra året). Det är en riktigt mörk berättelse om en tjej, Libby Day, som förlorat nästan hela sin familj, vilka föll offer för en seriemördare när Libby var liten. Brodern blev dömd för brottet, men nu, 25 år senare, väcks tvivlen. När jag såg att boken var på väg att filmatiseras blev jag såklart entusiastisk, men intresset svalnade tyvärr när jag såg vilken ljummen kritik filmatiseringen av Mörka platser, Dark places som den heter i filmversionen, fått.
En annan, väldigt lyckad, filmatisering av en Flynn-deckare är annars filmatiseringen av hennes kanske mesta bestseller, Gone girl. Det är verkligen en förbluffande och intressant deckare – en av mina favoriter i genren! Här kan du läsa mer om vad jag bloggade om den förra året. Filmen Gone girl gjorde boken rättvisa tycker jag, något som tyvärr inte verkar gälla för Dark places/Mörka platser, om man ska tro tidningarna, som har gett den cirka 2 av 5 i betyg, genomgående.
Har du sett den? Vad tyckte du? Jag tror att filmen har slutat gå på bio i min stad för länge sedan, men den kommer säkert på DVD ganska snart. Får se om jag tittar…
När jag såg bibbloannas instagram om att vara på resa utan bok påmindes jag om vilken lycka det är att läsa. Det är långt ifrån varje dag som jag har tid och lust att försjunka i en bok, men jag är ändå väldigt tacksam över att ha det här intresset, att ha böcker i mitt liv. Det skulle verkligen bli tomt utan. Mina fem bästa med att läsa:
1. Ja, som sagt, för den som är på resa är det verkligen härligt att ha en bok till ressällskap. Idag går det att roa sig med t.ex. film när man åker tåg eller flyg, men det är ändå inte riktigt samma sak. Är det en kortare resa kan ett mobilspel döda lite tid, men inte heller det är samma sak. En bok kan man alltid plocka upp, oavsett om resan är 5 min eller 5 h.
3. Man blir allmänbildad. Vi bär väl alla på våra små specialkunskaper, sådant vi gör på jobbet, facktermer som hör ihop med hobbies vi sysslar med. Med böcker kan man plötsligt lära sig små snuttar av andras specialkunskaper. Fälla träd? Måla porslin? Jobba som kirurg? Otroligt!
4. Man får makt. Eftersom kunskap är makt. Att kunna läsa och tolka en text är en färdighet som är lätt att ta för självklar, men som inte är ett dugg självklar. Inte för att analfabetismen är speciellt utbredd i den här världen lägre, men för att det tydligen är så att var femte niondeklassare i Sverige har dålig läsförståelse. Kan man inte läsa och förstå en text så förstår man heller inte sin omvärld och förstår man inte samhället så har man också mycket svårt att hävda sina rättigheter. Hur förvarar man sina rättigheter om man inte förstår vilka de är? Läsförståelse är makt.
5. Att läsa böcker är typ det roligaste fritidsintresse man kan ha. <3 Helt enkelt!
Idag har det bokcirklats om More fire – en bok som jag både tyckte var riktigt bra och som inbjuder till diskussion. Tyvärr kunde jag inte vara med den här gången, för det krockade med ett lopp som jag faktiskt prioriterade före. Så kan det gå! Vad jag tyckte om boken har jag i alla fall skrivit lite mer utförligt i ett ett eget inlägg. Nu hoppas jag verkligen att jag kan gå på nästa bokcirkel för jag saknar ju mina bokcirkelkompisar och så är jag nyfiken på att höra vad de tyckte om More fire. Det är långt ifrån alltid som vi håller med varandra om det vi läser… 🙂
Loppet då? Jodå, tackar som frågar. 😉 Jag hade som mål att ta nytt personbästa och det gjorde jag också, men ärligt talat så var det väl ingen övertygande persning, utan jag lyckades bara putsa några sekunder från mitt tidigare rekord. Jag har haft ont i ryggen och haft andra grejer i veckan som gjort att jag knappt trodde mig kunna springa idag, men jag hade en jätteskön känsla i hela kroppen. Trodde jag skulle gå in på 48 min – eller ännu snabbare. Men nej.
En gång i tiden var det lätt att bli snabbare och snabbare. En gång i tiden var det såklart en utmaning att bara lyckas jogga 1 mil utan att pausa och gå. När jag väl tagit mig över den tröskeln så var det som att rusa utför en nedförsbacke. Varje nytt lopp gav en ny bättre tid. Jag kunde förbättra min miltid med 5 minuter från en månad till en annan – bara sådär! Jag tror de flesta som börjat springa delar min upplevelse. Det är tacksamt att träna om man inte är speciellt tränad från början.
Men ja, sedan börjar man peaka, som det känns. 😉 Jag vet inte om ja någonsin kan springa på 45 minuter. Jag har ingen känsla av att det skulle vara realistiskt. Jag kan springa milen på 48:30 och det är jag stolt över, men så mycket bättre blir det nog aldrig.
Det får mig att tänka på Haruki Murakamis memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som (surprise!) kretsar ganska mycket kring just löpning. I boken skildrar Murakami hur det är att springa ultramaraton och att gradvis inse att det inte längre går att ta några personliga rekord. Tiderna blir bara sämre och sämre. Löpningen blir ett obevekligt bevis på tidens gång och åldrandet. Jag tycker att det är en helt fantastisk bok. Murakami skriver med sin löparberättelse så himla sakligt och fint om hur han blir äldre och hur han förhåller sig till det.
Nu är ju inte jag ens 30 år, så jag har väl tiden på min sida. Kanske. Om inte annat får jag väl börja med något nytt, nu när milen är gjord, så att säga. Maraton kanske? 😉
I veckan damp det ner en liten bok från Modernista i mitt brevinkast. Med betoning på liten, för den är bara 132 sidor lång. Jag, som ju har en förkärlek för korta, tighta berättelser är såklart förväntansfull. Boken blir min första bekantskap med den amerikanske författaren William Maxwell. På tiden, kanske? Hej då, vi ses i morron beskrivs som en modern amerikansk klassiker. Om den är ens i närheten så bra som moderna amerikanska klassiker i stil med Revolutionary road av Richard Yates så har jag förmodligen årets bästa läsning framför mig.
Baksidestext:
I staden där William Maxwell växte upp inträffade en tragedi på tjugotalet: ett mord begicks i en familj i samband med en skilsmässa. Författaren minns sig själv som liten och frågar sig varför han inte kunde sträcka en hjälpande hand åt den stackars skolkamrat som var mördarens son.
Hej då, vi ses i morron är en metafiktiv självbiografi, en konfrontation med förlust, ensamhet och rädsla, som kort efter att den kom ut 1980 belönades med The National Book Award, ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
