Under en längre tid har jag haft som idé att läsa ut de böcker som jag har hemma. Jag har ju en gång köpt varje bok med en tanke om att läsa dem, men sedan har det inte blivit av och jag har nu fått ihop en imponerande samling hyllvärmare, som de brukar kallas. Till slut nådde jag en punkt när jag kände att jag behövde pusha mig själv till att läsa ut mina böcker genom att slumpa fram vilka titlar jag ska påbörja härnäst. Det har slunkit emellan ganska många bokcirkelböcer och bokklubbsböcker och så har jag lyssnar på en hel del ljudböcker och läst e-böcker från en app som jag har på telefonen, men annars har jag hållit mig till detta. Det har funkat bra. Jag har läst ut massor av böcker som varit stående ett tag, däribland mitt riktigt skämslånga lån (5 år), Det mest förbjudna.
Jag har dessutom läst flera guldkorn ur min egen hylla. I år läste jag till exempel hela underbara trilogin om Maj (mittenboken lyssnade jag på som ljudbok i och för sig). Den första boken hade jag haft i läsplattan i evigheter!
Trots att det här arrangemanget har funkat fint så måste jag erkänna att jag saknar den där lustbetonade läsningen. Nu tar jag en paus från mitt eviga hyllvärmarprojekt. Min nya läsplan är att läsa precis just de böcker som jag är sugen på för stunden. Jag kommer så fort som möjligt låna hem en massa godis från biblioteket, däribland Mãn av Kim Thúy eftersom jag föreställer mig att hon kan vara min favoritförfattare i hela världen, men jag har hittills bara hunnit läsa Ru och jag har inte Mãn bland mina hyllvärmare. 😉 Jag minns knappt när jag var på biblioteket och lånade senast!! Jag är så pepp bara på det att gå till biblioteket att det är lite löjligt. Hehe. Och det ska bli så roligt att låna hyfsat aktuella böcker. Mina hyllvärmare är ju allt som oftast lite smågamla, såklart.
Projekt hyllvärmare återstartar i januari tror jag… Jag vill fortfarande läsa alla mina böcker, annars skulle jag inte ha dem.
Jag har sett att det har kommit en nyutgåva av Sju sorters kakor. Det är en väldig klassisk bakbok som finns i mångas kök. Själv fick jag den i julklapp av min mamma ett år. Samma år gav jag henne en likadan av en slump… Det var lite lattjo. Nu är den alltså ute i butik igen och den här gången med uppdaterade recept, t.ex. donuts istället för flottyrkransar. Det är inte bara en del recept som är utbytta utan en del befintliga recept har även uppdaterats lite här och där. Det är t.ex. smör istället för margarin som gäller nu 2015. Och det verkar ju vettigt, Den första utgåvan av Sju sorters kakor kom 1943 och det hinner ju hända en hel del med både kostråd, trender, influenser från andra kulturer, och så vidare och så vidare, under årens lopp.
Den nya versionen är provbakad och uppdaterad av Mia Öhrn, som bland annat har skrivit den snyggt retrodoftande bakboken Klassiska kakor på nytt vis. Jag har haft den i min ägo en gång, men jag måste ha sålt av den eller gett bort den. Jag tror jag konstaterade att den inte var så intressant för mig längre sedan jag fick diagnosen celiaki. Att jag en gång köpte den berodde i alla fall mycket på att fotot var så härligt och inspirerande med ett härligt ljus, vackra uppläggningar på äldre serviser och mysig känsla. En stor grej med den nya Sju sorters kakor är att man har satsat på nytt foto. Det tror jag är ett stort lyft, ärligt talat, för min utgåva känns inte så lyxig ur det perspektivet. Där är det mer spalt på spalt med recept liksom och inte speciellt stora bilder.
Med böcker i stil med Klassiska kakor på nytt vis i bagaget så har jag fullt förtroende för att Öhrn har lyckats revidera boken på ett bra, kunnigt och respektfullt sätt. Om det inte vore för den där lilla grejen med glutenintolerans så skulle jag säkerligen önska mig den nya utgåvan av Sju sorters kakor (jag tvivlar i och för sig inte på att den innehåller en massa glutenfria recept, men det känns ändå lite overkill för mig).
Ibland gör jag djupdykningar i arkivet inför Throwback thursday, ibland gör jag inte det. Idag plockar jag fram ett inlägg som är så sent som från november förra året, men det är för att det är en så förbenat bra bok att den förtjänar ett till inlägg. I november förra året läste jag nämligen en av det årets bästa böcker: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.
”June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.” Läs mer…
Det är en fantastisk bok om sorgebearbetning, systerskap och att växa upp. Som jag skriver i mitt inlägg har den en ”direkthet” som är väldigt fin – det är liksom inte så mycket omskrivning och krångel. Samtidigt har författaren lyckats skriva en mångbottnad berättelse som inte saknar scener med mycket symbolik.
Som en del av er vet så är jag väldigt förtjust i Martina Haags böcker. Hon har skrivit några feel good-böcker och krönikesamlingar där hon bjuder generöst på sig själv. Haags böcker är ofta lite dråpliga och skruvade och de kanske inte kvalar in bland de djupaste böckerna, men ganska ofta är det precis de där lättillgängliga underhållningsböckerna jag vill åt och då är Haag ett av mina toppval. Jag tycker att det mesta inom feel good-genren brukar balansera på gränsen till det löjliga och tjatiga, men på något sätt så håller sig Haag på rätt sida. Kanske är det för att hon har sådan värme när hon skriver om sina huvudpersoner.
En av de senaste Haag-böckerna som jag har läst är Glada hälsningar från Missångerträsk, som nu är bioaktuell med Martina Haag själv i huvudrollen. Boken/filmen kretsar kring Nadja, som längtar efter att få adoptera ett barn. När det införs nya regler, som omöjliggör för ensamstående att adoptera, så blir det panik. Nadja måste hitta någon att gifta sig med, annars förlorar hon sitt efterlängtade barn. En resa till Missångerträsk är tänkt att lösa problemet, för där finns en man som Nadjas syster påstår är en riktig ”Nadja-kille”. Det blir såklart inte som det är tänkt, men det blir såklart bra ändå.
Jag har faktiskt sett fram emot den här filmen. Jag älskar film och ser mer än gärna film på bio. Även om jag brukar föredra lite mer allvarliga drama, fina indiefilmer eller uppiggande, animerade filmer, så brukar jag inte tacka nej till komedier. Till skillnad från många andra så är jag dessutom förtjust i svensk film och tycker ärligt talat att det är lite tröttsamt med allt tjat om att svensk film alltid är så lågbudget och kass och bla, bla.
Men ja… Jag har sett att Glada hälsningar från Missångerträsk har blivit ordentligt sågad mest överallt och beskrivs som en fruktansvärd orgie i stereotyper och tröttsamma klichéer. Så tyvärr är jag ganska opeppad nu. Har du sett filmen?
Jag erkänner direkt: jag är ingen litteraturvetare, jag är inte speciellt ”finkulturell” och jag läser dessutom väldigt sällan böcker från andra delar av världen än typ… Sverige. Så nej, jag bör knappast uttala mig om vem som borde få Nobelpriset i litteratur! Men! Om jag ändå skulle göra det så är min önskelista som följer:
Joyce Carol Oates. Okej, okej, okej. Hon är lite för produktiv och möjligen lite ojämn, men skit i det! Få författare skriver så insiktsfullt och berörande om de villkor som många västerländska kvinnor måste förhålla sig till. Hennes böcker handlar allt som oftast om kvinnor i olika utsatta situationer och inte sällan låter hon fattiga kvinnor med dåligt socialt och kulturellt kapital spela huvudrollen. Ett tema som ofta återkommer är att vara ”den andra kvinnan” – att leva ett liv i känslomässig beroendeställning till en man som är gift med en annan kvinna. Hennes böcker känns alltid extremt levande och extremt insiktsfulla. Oates är också en av få, eventuellt den enda, som kan komma undan med att skriva en bok på 600+ sidor. Hon brukar faktiskt få även alldeles för långa berättelser att kännas tighta och precisa. Hennes bästa: Blonde.
Sofi Oksanen. Jag har bara läst en av hennes böcker och det är naturligtvis lite tunt, men den boken är å andra sidan så fruktansvärt bra och skickligt komponerad att den ensam räcker för att ge en fingervisning om att här finns faktiskt en riktigt stor författare som har riktigt viktiga saker att berätta om. I boken Utrensning berättar hon om tillvaron i ett Sovjetockuperat Estland där människor lever under ett fruktansvärt förtryck och tvingas ange varandra för att rädda sitt eget skinn. Berättelsen vävs skickligt ihop med en mer nutida berättelse om en annan kvinna som lever under ett fruktansvärt förtryck: traffickingoffret Zara. Oksanen drar intressanta paralleller mellan de båda berättelserna, men framför allt berättar hon ett stycke historia estnisk historia som många är omedvetna om. På varje sida briljerar hon med sina exakta formuleringar och brinnande känslor som utspelar sig mellan raderna. Bästa bok: Utrensning (obs: den enda jag har läst, obs 2: jag missade ett tåg en gång när jag läste den här boken; nästa tåg gick tre timmar senare).
Chimamanda Ngozi Adichie. I en serie helt fristående böcker har Adichie tagit på sig att berätta för världen om Nigeria. I Lila hibiskus kretsar det kring kolonialismen, i En halv gul sol om inbördeskriget (Biafrakriget) och i Americanah är det ett mer modernt Nigeria som står i fokus och berättelsen följer en av alla de som söker lyckan i utlandet och den rasism som hon får uppleva där. Adichie är en enastående författare: intelligent, skicklig och med en ilska som känns. Att läsa hennes böcker är lite som att bli uppläxad. Och det behövs. Det är alldeles för många som behöver uppdateras om hur rasism kan se ut. Bästa bok: Americanah.
Jonas Hassen Khemiri. Khemiri får vara med på min lista eftersom jag måste kvotera in en karl. 😉 Nej då, han är faktiskt helt uppriktigt en av mina största favoritförfattare, inte minst för hans lekfulla och roliga sätt att förhålla sig till språket. Med stor uppfinningsrikedom använder han själva språket, orden, som en stor del av berättandet. Jag blir allt som oftast lika förtrollad av hans stil som av berättelserna i sig. Berättelserna i sig är dock allt annat än sekundära. Khemiri är beundransvärd för sitt rakryggade sätt att våga kritisera och peka på rasism, främlingsfientlighet och utanförskap. Bästa bok: Montecore: En unik tiger.
Vem som blir årets pristagare kan tänkas meddelas nästa torsdag. En hyfsad lågoddsare och en mer seriös gissning från mig, än mina 4 ovan, är att Nawal El Sadaawi belönas i år. Hon är en inspirerande feminist som trots att hon är 80+ forfarande strider för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland Egypten. Hon är väl värd ett pris, på sitt sätt, men jag rekommenderar verkligen ingen att läsa hennes totalt obegripliga och fruktansvärt svårpenetrerade och pretentiösa bok Den stulna romanen. Det är i sanning en av de absolut sämsta böcker jag läst. 😮 Jag skäms för det! Men så är det. Lägst odds är det i och för sig på att jag helt enkelt inte känner till årets pristagare. Det är så det brukar vara…
I veckan har jag varit på bokklubbsträff med jobbets bokklubb. Det är ett trevligt lunchmöte som vi har några gånger i halvåret. Upplägget är som så att vi diskuterar helt kort vad vi har läst sedan sist och sedan tipsar vi om nya böcker. Av någon obegriplig anledning följer sedan en omröstning där man har två röster var och då brukar 2-4 böcker ramla ut som ”vinnare”. Sedan läser folk lite vad som helst, eller inget, tills nästa gång. En gång i tiden var jag flitig med att föreslå böcker, men jag har kommit av mig. Jag insåg efter ett tag att jag alltid tog någon random bok som jag hade hemma och om jag ändå bara ska läsa det jag har hemma så faller ju lite av poängen med en bokklubb bort. Jag vill ju gå dit och få lite tips!
Jag blir överöst av pressutskick och nyhetsbrev från en stor del av de större svenska förlagen och dessutom följer jag massor av bokhandlare och förlag på Facebook, Twitter och Instagram. Utöver detta läser jag bokbloggar i skaplig mängd och läser DN:s kultursidor från pärm till pärm (inte för att en tidning har pärmar, men ni förstår säkert ändå). Jag ser Babel på SVT, prenumererar på typ 10 litteratur- och kulturpoddar, läser Vi läser, bokcirklar med bokcirkeln Picket & pocket… Jag saknar inte boktips, om man så säger. Ärligt talat har jag bra koll på vad som är aktuellt, vilka böcker som är snackisar, vilka som älskas av kulturskribenterna, vilka som säljer som smör, vilka som skickas ut i talrika mängder till bokbloggare.
Men jag har insett att bokklubbens tipsfunktion inte är så obetydlig ändå. Välbekanta favoriter som Att föda ett barn eller Jag heter inte Miriam kan dyka upp helt plötsligt, när snacket om dem har tystat i alla andra medier och man har hunnit glömma att man ville läsa dem. I bokklubben kan det också dyka upp väldigt specialiserade tips, t.ex. ”gillar ni nördig sci-fi med mycket detaljer? då borde ni läsa…”. Sedan kommer det tips om böcker som jag aldrig har hört talas om någon annanstans, åtminstone inte tillräckligt ofta för att det ska sticka upp ur bruset. Oskuldens museum (en älsklingsbok), Ögonblicket och Systerland är tre snabba exempel på riktigt bra böcker som jag troligast aldrig hade läst om jag inte hade hört talas om dem i bokklubben.
Nu har jag fått tips om dessa två:
. Jag har inte hört talas om någon av böckerna någon annanstans. Det känns faktiskt riktigt spännande! Utan bokklubben skulle jag nog bara läsa sådan som tidningar och bloggare redan har tyckt en massa saker om. Ibland måste man läsa något som är lite mer av ett wild card.
I år är det 125 år sedan deckarlegenden Agatha Christie föddes. Jag såg att novellförlaget Novellix firar det med att ge ut en liten box med fyra Agatha Christie-noveller. Som alltid när det kommer till Novellix så är formgivningen en riktig fullträff, tycker jag. Formgivaren Sara R. Acedo har fått till riktigt snygga och finurliga mönster som anknyter till titlarna och hon har både lyckats få varje enskild bok att vara fin i sig själv samtidigt som de verkligen är vackra ihop och har ett tydligt formspråk som gör dem till en helhet.
När det gäller Christie är jag verkligen ingen kännare. Den enda jag har läst är Mordet på Orientexpressen. Det vore inte fel att läsa några fler, känner jag!
Throwback thursday! Jag hittade ett gammalt inlägg om ett projekt jag hade 2011 och som jag fortfarande har. Det gick ut på att läsa ut alla biblioteksböcker här hemma. Jag tyckte att jag var duktig som lämnade tillbaka en bok om yoga och lånade Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Då blev det plus minus noll liksom.
Hur är det nu då? Jodå, jodå! Jag har haft 10+ låneböcker hemma, men nu har jag läst och lämnat tillbaka den ena efter den andra. Har faktiskt bara två rackare kvar.
Och de har jag haft så länge att de fortfarande har omoderna streckkoder. När jag lämnar tillbaka dem kommer de behöva lägga in de i det ”nya” systemet, som säkert inte är så nytt längre. 😮
Projekt läsa alla mina bibliotekslån tuffar på…
Det kanske mest oroväckande är egentligen att det inte tillkommer några nya låneböcker längre. Det är inget beslut jag har tagit, liksom, men jag har faktiskt slutat låna böcker. Jag har så många olästa, både i läsplattan och i hyllan, att det inte finns någon anledning att gå till biblioteket längre. Det känns trist att det har blivit så. Jag älskar bibliotek!
Jag hörde i förra söndagens Godmorgon världen att Orhan Pamuk är aktuell med en dokumentärfilm om Oskuldens museum och det riktiga museum som författaren faktiskt har öppnat i Istanbul. Kritiken i inslaget var inte översvallande. Reportern säger något i stil med att hon av artighet påstår inför Pamuk att hon gillade filmen, men egentligen var hon nära att somna. Jag gissar för övrigt att en sådan här smal dokumentär aldrig når Sverige, åtminstone inte Umeå (där jag bor, alltså). Det kanske är lika bra, så att jag får ha min läsupplevelse i fred. 😉
För alltså: Oskuldens museum är bland det bästa jag läst! Det är en bok med många bottnar, men det jag främst tog med mig och det som berörde mig starkast var det lager som handlar om att var och en har rätt att vara den den är och att var och en har rätt att vara lycklig, oavsett hur andra betraktar en. Bokens huvudperson är en man som ärligt talat inte är riktigt riktig i huvudet. Framför allt stalkar han en avlägsen släkting, som han är förälskad i. Hans besatthet är så stark att han förlorar allt möjligt runt omkring honom: fästmö, vänner… Allt smulas liksom sönder. Och ändå är han glad..?
Det är en väldigt läsvärd bok. Av många anledningar. I dessa tider är den såklart också ett intressant porträtt av Turkiet, detta land som står med ett ben i väst och ett i öst: ett land som både vill vara modernt och fräscht, men som ändå lyckas snubbla på mållinjen när det gäller det mesta. Eller snubbla och snubbla. Turkiet är vad jag vet det land som har flest fängslade journalister, så när det gäller demokrati och öppenhet är landet helt klart en skamfläck.
Som så ofta (?) i Pamuks böcker är det rätt meta. Pamuk är liksom själv med i berättelsen och mot slutet delas det ut en biljett till Oskuldens museum, det museum som alltså öppnade i Istanbul några år senare.
Den helt nya dokumentärfilmen handlar alltså om detta museum och vad det vill skildra.
”Orhan Pamuk – Turkey’s Nobel laureate for Literature – opens a museum in Istanbul. A museum that’s a fiction: its objects trace a tale of doomed love in 1970’s Istanbul. The film takes a tour of the objects as the starting point for a trip through love stories, landscapes and the chemistry of the city.”
Kommer filmen till Sverige så är det en stor chans att jag ser den. Jag älskar boken alldeles för mycket för att låta bli, även om filmen är ett sömnpiller.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
