• 4 författare som borde få Nobelpriset i litteratur

    4 författare som borde få Nobelpriset i litteratur

    Jag erkänner direkt: jag är ingen litteraturvetare, jag är inte speciellt ”finkulturell” och jag läser dessutom väldigt sällan böcker från andra delar av världen än typ… Sverige. Så nej, jag bör knappast uttala mig om vem som borde få Nobelpriset i litteratur! Men! Om jag ändå skulle göra det så är min önskelista som följer:

    1. Joyce Carol Oates. Okej, okej, okej. Hon är lite för produktiv och möjligen lite ojämn, men skit i det! Få författare skriver så insiktsfullt och berörande om de villkor som många västerländska kvinnor måste förhålla sig till. Hennes böcker handlar allt som oftast om kvinnor i olika utsatta situationer och inte sällan låter hon fattiga kvinnor med dåligt socialt och kulturellt kapital spela huvudrollen. Ett tema som ofta återkommer är att vara ”den andra kvinnan” – att leva ett liv i känslomässig beroendeställning till en man som är gift med en annan kvinna. Hennes böcker känns alltid extremt levande och extremt insiktsfulla. Oates är också en av få, eventuellt den enda, som kan komma undan med att skriva en bok på 600+ sidor. Hon brukar faktiskt få även alldeles för långa berättelser att kännas tighta och precisa. Hennes bästa: Blonde.Blonde - Joyce Carol Oates
    2. Sofi Oksanen. Jag har bara läst en av hennes böcker och det är naturligtvis lite tunt, men den boken är å andra sidan så fruktansvärt bra och skickligt komponerad att den ensam räcker för att ge en fingervisning om att här finns faktiskt en riktigt stor författare som har riktigt viktiga saker att berätta om. I boken Utrensning berättar hon om tillvaron i ett Sovjetockuperat Estland där människor lever under ett fruktansvärt förtryck och tvingas ange varandra för att rädda sitt eget skinn. Berättelsen vävs skickligt ihop med en mer nutida berättelse om en annan kvinna som lever under ett fruktansvärt förtryck: traffickingoffret Zara. Oksanen drar intressanta paralleller mellan de båda berättelserna, men framför allt berättar hon ett stycke historia estnisk historia som många är omedvetna om. På varje sida briljerar hon med sina exakta formuleringar och brinnande känslor som utspelar sig mellan raderna. Bästa bok: Utrensning (obs: den enda jag har läst, obs 2: jag missade ett tåg en gång när jag läste den här boken; nästa tåg gick tre timmar senare).Utrensning - Sofi Oksanen
    3. Chimamanda Ngozi Adichie. I en serie helt fristående böcker har Adichie tagit på sig att berätta för världen om Nigeria. I Lila hibiskus kretsar det kring kolonialismen, i En halv gul sol om inbördeskriget (Biafrakriget) och i Americanah är det ett mer modernt Nigeria som står i fokus och berättelsen följer en av alla de som söker lyckan i utlandet och den rasism som hon får uppleva där. Adichie är en enastående författare: intelligent, skicklig och med en ilska som känns. Att läsa hennes böcker är lite som att bli uppläxad. Och det behövs. Det är alldeles för många som behöver uppdateras om hur rasism kan se ut. Bästa bok: Americanah.Americanah - Chimamanda Ngozi Adichie
    4. Jonas Hassen Khemiri. Khemiri får vara med på min lista eftersom jag måste kvotera in en karl. 😉 Nej då, han är faktiskt helt uppriktigt en av mina största favoritförfattare, inte minst för hans lekfulla och roliga sätt att förhålla sig till språket. Med stor uppfinningsrikedom använder han själva språket, orden, som en stor del av berättandet. Jag blir allt som oftast lika förtrollad av hans stil som av berättelserna i sig. Berättelserna i sig är dock allt annat än sekundära. Khemiri är beundransvärd för sitt rakryggade sätt att våga kritisera och peka på rasism, främlingsfientlighet och utanförskap. Bästa bok: Montecore: En unik tiger.Montecore - Jonas Hassen Khemiri

    Vem som blir årets pristagare kan tänkas meddelas nästa torsdag.  En hyfsad lågoddsare och en mer seriös gissning från mig, än mina 4 ovan, är att Nawal El Sadaawi belönas i år. Hon är en inspirerande feminist som trots att hon är 80+ forfarande strider för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland Egypten. Hon är väl värd ett pris, på sitt sätt, men jag rekommenderar verkligen ingen att läsa hennes totalt obegripliga och fruktansvärt svårpenetrerade och pretentiösa bok Den stulna romanen. Det är i sanning en av de absolut sämsta böcker jag läst. 😮 Jag skäms för det! Men så är det. Lägst odds är det i och för sig på att jag helt enkelt inte känner till årets pristagare. Det är så det brukar vara…


  • Bokklubbens funktion

    Bokklubbens funktion

    I veckan har jag varit på bokklubbsträff med jobbets bokklubb. Det är ett trevligt lunchmöte som vi har några gånger i halvåret. Upplägget är som så att vi diskuterar helt kort vad vi har läst sedan sist och sedan tipsar vi om nya böcker. Av någon obegriplig anledning följer sedan en omröstning där man har två röster var och då brukar 2-4 böcker ramla ut som ”vinnare”. Sedan läser folk lite vad som helst, eller inget, tills nästa gång. En gång i tiden var jag flitig med att föreslå böcker, men jag har kommit av mig. Jag insåg efter ett tag att jag alltid tog någon random bok som jag hade hemma och om jag ändå bara ska läsa det jag har hemma så faller ju lite av poängen med en bokklubb bort. Jag vill ju gå dit och få lite tips!

    Jag blir överöst av pressutskick och nyhetsbrev från en stor del av de större svenska förlagen och dessutom följer jag massor av bokhandlare och förlag på Facebook, Twitter och Instagram. Utöver detta läser jag bokbloggar i skaplig mängd och läser DN:s kultursidor från pärm till pärm (inte för att en tidning har pärmar, men ni förstår säkert ändå). Jag ser Babel på SVT, prenumererar på typ 10 litteratur- och kulturpoddar, läser Vi läser, bokcirklar med bokcirkeln Picket & pocket… Jag saknar inte boktips, om man så säger. Ärligt talat har jag bra koll på vad som är aktuellt, vilka böcker som är snackisar, vilka som älskas av kulturskribenterna, vilka som säljer som smör, vilka som skickas ut i talrika mängder till bokbloggare.

    Men jag har insett att bokklubbens tipsfunktion inte är så obetydlig ändå. Välbekanta favoriter som Att föda ett barn eller Jag heter inte Miriam kan dyka upp helt plötsligt, när snacket om dem har tystat i alla andra medier och man har hunnit glömma att man ville läsa dem. I bokklubben kan det också dyka upp väldigt specialiserade tips, t.ex. ”gillar ni nördig sci-fi med mycket detaljer? då borde ni läsa…”. Sedan kommer det tips om böcker som jag aldrig har hört talas om någon annanstans, åtminstone inte tillräckligt ofta för att det ska sticka upp ur bruset. Oskuldens museum (en älsklingsbok), Ögonblicket och Systerland är tre snabba exempel på riktigt bra böcker som jag troligast aldrig hade läst om jag inte hade hört talas om dem i bokklubben.

    Nu har jag fått tips om dessa två:

    Fyren mellan haven - M.L. Stedman Hönan som drömde om att flyga - Sun-Mi Hwang

    . Jag har inte hört talas om någon av böckerna någon annanstans. Det känns faktiskt riktigt spännande! Utan bokklubben skulle jag nog bara läsa sådan som tidningar och bloggare redan har tyckt en massa saker om. Ibland måste man läsa något som är lite mer av ett wild card.

  • Agatha Christie-noveller på 125 års-dagen

    Agatha Christie-noveller på 125 års-dagen

    I år är det 125 år sedan deckarlegenden Agatha Christie föddes. Jag såg att novellförlaget Novellix firar det med att ge ut en liten box med fyra Agatha Christie-noveller. Som alltid när det kommer till Novellix så är formgivningen en riktig fullträff, tycker jag. Formgivaren Sara R. Acedo har fått till riktigt snygga och finurliga mönster som anknyter till titlarna och hon har både lyckats få varje enskild bok att vara fin i sig själv samtidigt som de verkligen är vackra ihop och har ett tydligt formspråk som gör dem till en helhet.

    Den blå pelargonen - Agatha Christie Diomedes hästar - Agatha Christie Döden i floten - Agatha Christie Ett vattentätt alibi - Agatha Christie

    När det gäller Christie är jag verkligen ingen kännare. Den enda jag har läst är Mordet på Orientexpressen. Det vore inte fel att läsa några fler, känner jag!


  • Projekt läsa alla biblioteksböcker… #tbt

    Projekt läsa alla biblioteksböcker… #tbt

    Throwback thursday! Jag hittade ett gammalt inlägg om ett projekt jag hade 2011 och som jag fortfarande har. Det gick ut på att läsa ut alla biblioteksböcker här hemma. Jag tyckte att jag var duktig som lämnade tillbaka en bok om yoga och lånade Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Då blev det plus minus noll liksom.

    Hur är det nu då? Jodå, jodå! Jag har haft 10+ låneböcker hemma, men nu har jag läst och lämnat tillbaka den ena efter den andra. Har faktiskt bara två rackare kvar.

    Strändernas svall och Hon älskade

    Och de har jag haft så länge att de fortfarande har omoderna streckkoder. När jag lämnar tillbaka dem kommer de behöva lägga in de i det ”nya” systemet, som säkert inte är så nytt längre. 😮

    Projekt läsa alla mina bibliotekslån tuffar på…

    Det kanske mest oroväckande är egentligen att det inte tillkommer några nya låneböcker längre. Det är inget beslut jag har tagit, liksom, men jag har faktiskt slutat låna böcker. Jag har så många olästa, både i läsplattan och i hyllan, att det inte finns någon anledning att gå till biblioteket längre. Det känns trist att det har blivit så. Jag älskar bibliotek!

    Tror jag ska låna några fler…

    Här hittar du mitt inlägg från 2011.


  • Oskuldens museum, igen

    Oskuldens museum, igen

    Jag hörde i förra söndagens Godmorgon världen att Orhan Pamuk är aktuell med en dokumentärfilm om Oskuldens museum och det riktiga museum som författaren faktiskt har öppnat i Istanbul. Kritiken i inslaget var inte översvallande. Reportern säger något i stil med att hon av artighet påstår inför Pamuk att hon gillade filmen, men egentligen var hon nära att somna. Jag gissar för övrigt att en sådan här smal dokumentär aldrig når Sverige, åtminstone inte Umeå (där jag bor, alltså). Det kanske är lika bra, så att jag får ha min läsupplevelse i fred. 😉

    För alltså: Oskuldens museum är bland det bästa jag läst! Det är en bok med många bottnar, men det jag främst tog med mig och det som berörde mig starkast var det lager som handlar om att var och en har rätt att vara den den är och att var och en har rätt att vara lycklig, oavsett hur andra betraktar en. Bokens huvudperson är en man som ärligt talat inte är riktigt riktig i huvudet. Framför allt stalkar han en avlägsen släkting, som han är förälskad i. Hans besatthet är så stark att han förlorar allt möjligt runt omkring honom: fästmö, vänner… Allt smulas liksom sönder. Och ändå är han glad..?

    Det är en väldigt läsvärd bok. Av många anledningar. I dessa tider är den såklart också ett intressant porträtt av Turkiet, detta land som står med ett ben i väst och ett i öst: ett land som både vill vara modernt och fräscht, men som ändå lyckas snubbla på mållinjen när det gäller det mesta. Eller snubbla och snubbla. Turkiet är vad jag vet det land som har flest fängslade journalister, så när det gäller demokrati och öppenhet är landet helt klart en skamfläck.

    Som så ofta (?) i Pamuks böcker är det rätt meta. Pamuk är liksom själv med i berättelsen och mot slutet delas det ut en biljett till Oskuldens museum, det museum som alltså öppnade i Istanbul några år senare.

    Oskuldens museum

    Den helt nya dokumentärfilmen handlar alltså om detta museum och vad det vill skildra.

    ”Orhan Pamuk – Turkey’s Nobel laureate for Literature – opens a museum in Istanbul. A museum that’s a fiction: its objects trace a tale of doomed love in 1970’s Istanbul. The film takes a tour of the objects as the starting point for a trip through love stories, landscapes and the chemistry of the city.”

    Kommer filmen till Sverige så är det en stor chans att jag ser den. Jag älskar boken alldeles för mycket för att låta bli, även om filmen är ett sömnpiller.


  • 5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med

    5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med

    Ibland kommer de: de där böckerna som hyllas unisont och som exakt alla tycks läsa samtidigt. Rekommendationerna haglar. Hypen är ett faktum. Sedan kommer tillfället då jag, som allt som oftast är sist på bollen, faktiskt läser den där boken som alla älskat och lyft till skyarna och jag känner: ”va?”. Eller så känner jag: ”ja, men det här var väl ganska bra… men inte SÅ bra.”. Det är verkligen inte lätt med förväntningarna. Jag menar: inställningen gör verkligen mycket och är förväntningarna skyhöga så är det inte så troligt att boken kan leva upp till dem.

    Samtidigt kan jag förstå varför vissa böcker blir sådär massivt omskrivna. Jag vet ju själv hur lätt det är att ryckas med och så lätt det är att posta inlägg på inlägg om samma bok. Jag vet t.ex. inte hur många inlägg jag har skrivit om Jag heter inte Miriam: dels för att jag bloggat om den ungefär varje gång en vunnit priser, vilket är fantastiskt många gånger, och dels för att jag har skrivit ett inlägg om den när jag precis läst ut den och sedan följt upp med diverse tips om den i andra sammanhang. Och jo, det ÄR en bra bok. Men det finns kanske ingen anledning till att den ska vara föremål för 10 fler blogginlägg än andra kanonbra böcker? Om man tänker efter.

    Nåja. Här kommer 5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med. Det är böcker som varit extremt ombloggade och rosade på kultursidorna de senaste åren, men som jag bara tycker är lite sådär medelbra. Det är läsvärda böcker allihop, men bara med sansade förväntningar och om man inte pallar läsa dem så har man inte missat ett dugg. 😉 Det är i alla fall min åsikt. 😉

    1. Kanada av Richard Ford. Det börjar så lovande. Bokens berättare, Dell, får uppleva något så traumatiskt som sin familjs splittring. Hans föräldrar begår ett brott och hamnar i fängelset. Bokens första halva berättar om händelserna som leder fram till detta och hur Dell försöker tolka och hantera situationen. Sedan ballar det ur. Logiska luckor, stora som raviner, uppstår. Författaren börjar också stapla upp den ena mer konstiga scenen efter den andra. Det känns som att sitta med något slags chiffer. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar inte vad det tillför och inte hur det hänger ihop. Författaren borde ha knutit ihop säcken när han nådde det som nu är bokens mitt.

    Kanada - Richard Ford

    2. Steglitsan av Donna Tartt. Jag börjar pang på: varför krävde inte redaktören att den här boken kortades med minst 300 sidor? Den här boken är alldeles för lång och långa passager tillför noll till helheten, som jag ser det. Med det sagt så är det en bok med många intressanta karaktärer och teman. Boken kretsar kring Theo som 15 år gammal får med sig en mycket dyrbar tavla när han hamnar mitt i en terroristattack på ett museum. Han kommer att bära med sig tavlan genom hela livet precis som att han alltid kommer att bära med sig de sår som rivs upp när han förlorar sin mamma i samma attack. Hans liv blir rastlöst, kringflackande och han tar droger för att döva sin ångest. Mycket är bra, men boken är så lång at jag blir lite irriterad. Det är sällan det går att motivera varför en bok ska vara över sjuhundra sidor! Oftast känns det bara… otight.

    Steglitsan - Donna Tartt

    3. Frihet av Jonathan Franzen. I nuläget minns jag inte ens vad den här boken handlar om. Jag har ett svagt minne av att en av huvudpersonerna har ett ovanligt osmakligt telefonsex. Det är också något grejs om fracking och fåglar. Men seriöst: boken är 650 sidor, beskrivs med blurbar som ”Det är en fantastisk roman” och ”…boken är tveklöst en av årets litterära höjdpunkter” och ändå har den inte lämnat några som helst spår hos mig. Även ganska kassa böcker brukar beröra när man som läsare behöver leva med dem så länge som man måste när böckerna är tjocka, men den här boken känner jag märkligt nog ingenting speciellt för: ingenting direkt positivt och ingenting direkt negativt. Det är bara en bok om.. något. Och det är inte bra.

    Frihet - Jonathan Franzen

    4. Stoner av John Williams. Här finns det två läger har jag märkt: de som fullkomligt älskar den här boken och de som knappt tyckte att den var värd att läsa ut. Jag ställer mig någonstans i mitten, men ställer mig verkligen frågande till alla massiva hyllningar. Boken handlar om en man som undervisar på universitetet och mest går omkring och ältar och småtjafsar med sina kollegor. Inte ens jag, som genomlevt forskarutbildningen och hela kitet tycker att det är speciellt underhållande eller kul att läsa om arbetet på en institution. Det mest intressanta med boken är huvudpersonens fru, som sorgligt nog har en liten, liten biroll.

    Stoner - John Williams

    5. Shantaram av Gregory David Roberts. Det här är inte en lika aktuell bok som de övriga, men förvånansvärt ofta poppar den ändå upp i olika sammanhang och läsare brukar vara översvallande positiva. Själv är jag helt mållös över att den här boken har fått ges ut i den här formen. Känslan under läsningens gång är att författaren har gått och klurat på några olika storys ett helt liv och sedan gett upp och skickat alla manus till ett förlag, som obegripligt nog har buntat ihop allt och skickat till tryck. Det här är egentligen flera helt separata romaner som har kokats ihop på ett krystat och konstigt sätt. Jag tror boken är på över 900 sidor. Det finns i princip inga ursäkter för att ge ut en så tjock bok, särskilt inte när den inte är speciellt intressant.

    Shantaram - Gregory David Roberts


  • Så lika, men ändå så olika

    Min sambo har börjat jobba på bibliotek. Han jobbar inte som bibliotekarie, utan i en annan roll, men jag får ändå en och annan uppdatering om vad som är på gång på bibblan. De senaste veckorna har min sambo bestämt hävdat att den mest köade boken är en Mo Yan-bok. Jag ifrågasatte det direkt. Det är helt orimligt att Mo Yan toppar någon form av utlåningsstatistik. Helt, helt, helt, helt, helt orimligt. Nobelpristagare eller inte: det är troligare att biblioteken har skickat böckerna till förbränning än att de är köade i någon större utsträckning. Jag läste och gillade Ximen Nao och hans sju liv, men det är väldigt uppenbart för mig att de 600+ svårpenetrerade sidorna knappast är att betrakta som en kisokvältare. Det mesta i den boken flög över huvudet på mig och då är jag ändå en mer van läsare än många andra Att det skulle finnas ett stort sug efter Mo Yan på biblioteken… Nej!

    Sedan trillade poletten faktiskt ner här om dagen. Min sambo hävdade nämligen återigen att, jodå, Mo Yan ÄR jättepopulär just nu. Det skyltas till och med med boken i affären. Och då någonstans förstod jag… Han menade Jojo Moyes! Så lika, men ändå så olika… Men så mycket mer rimligt att folk kastar sig efter lättläst och oförarglig romance. 😉

    Jag har för övrigt läst Etthundra mil av Jojo Moyes helt nyligt och tyckte att den var helt ok. Kajsas bokblogg var lite mindre positivt inställd såg jag. Hehe.

    Etthundra mil

    Till förvillelse lik

    Ximen Nao och hans sju liv

    ?


  • Inte Jane Eyre, men Villette

    Inte Jane Eyre, men Villette

    Jag vet inte hur många gånger jag har sagt/tänkt/skrivit att jag vill läsa Jane Eyre, denna klassiker som berört så många kvinnor genom historien. Ändå har det inte blivit av ännu. Tyvärr.

    I veckan fick jag dock denna underbara, ja, underbart vackert formgivna, Brontë av Modernista.

    Villette

    Villette [1853] var en för sin tid utmanande roman, med dess skarpa ifrågasättande av tidens kvinnoroll. Först efter modernismens genombrott fick romanen den klassikerstatus den förtjänar – ett mästerverk av Charlotte Brontë som legat i skuggan av den världsomspännande succén Jane Eyre.

    Förväntningarna är skyhöga. 🙂


  • Krångligt att köpa e-böcker? #tbt

    Throwback thursday igen! Till idag har jag rotat fram ett gnällinlägg från förra året, där jag tjurar över att det är krångligt att köpa e-böcker till sin läsplatta. Vid det där tillfället hade jag tänkt shoppa loss på Ditos sommarrea, men gav upp projektet eftersom jag upptäckte:

    ”[…] att deras webbutik:

    1) inte är anpassad för små skärmar.
    2) saknar kundkorg, d.v.s. det går enbart att köpa en bok i taget.
    3) har alla reatitlarna i bokstavsordning och det tar hur lång tid som helst att kolla igenom alla för att göra sig en överblick eftersom det saknas möjlighet att filtrera eller sortera böckerna.”

    Jag tjurade särskilt över avsaknaden av kundkorg. Det där med kundkorg är en basfunktion som finns i alla webbutiker du någonsin kan komma att tänka på – förutom webbutiker för appar & sånt och webbutiker för e-böcker. I det förstnämnda fallet behövs ingen kundkorg. Går du in i en appbutik via mobilen är det troligast för att du omedelbart tänker ladda ned en app eller liknande till samma pryl. Det är dock inte självklart att du tänker läsa e-boken direkt i mobilen/surfplattan/datorn bara för att du köper den via den plattformen. Vad webbutiker för e-böcker inte har förstått att vi också är en grupp konsumenter som läser våra böcker på läsplatta/e-bokläsare. Eventuellt behöver vi koppla in vår platta med sladd och sedan föra över böckerna. Det är inte så säkert att vi går igenom denna procedur med en bok i taget. Kanske vill vi föra över 5 nya böcker och ta med oss plattan på semestern?

    Det är egentligen otroligt att nätbokhandlarna inte har fattat det här. Kan det verkligen vara avancerat att erbjuda möjligheten att lägga varor i en kundkorg så att man kan köpa flera samtidigt istället för att klicka runt som en dåre? Nej, det är knappast avancerat. Särskilt löjligt blir det om webbsidan dessutom inte är anpassad för små skärmar, vilket gör att man knappast vill köpa en e-bok till sin mobil heller…

    Läsplatta

    Det kanske är på sin plats att kolla upp hur de här sajterna ser ut idag?

    Jag gjorde en snabbkoll på några av de största svenska e-bokhandlarna jag känner till: Adlibris Mondo, Bokon, CDON och Dito. Jag kan konstatera att alla utom Dito har responsiv design och alltså är enkla att surfa omkring på även via mobilen. Alla butiker har kategoriindelning och topplistor för sina böcker och det går att sortera titlarna efter t.ex. titel eller pris (fast jag vet att den här funktionen inte fanns vid t.ex. den senaste bokrean hos Dito, så min erfarenhet är alltjämt att det är extremt bökigt att handla reaböcker hos dem). Adlibris Mondo och CDON erbjuder möjligheter att köpa flera böcker i taget genom att lägga sina böcker i en kundkorg innan betalning. Jippi! Bokon och Dito har dock inte denna funktion.

    För att undersöka detta hos Dito var jag för övrigt tvungen att logga in, vilket tog en god stund eftersom jag hade ”glömt” mitt lösenord, fick byta det och, när jag hade bytt lösenordet, insåg att det ”fel” jag hade gjort var att skriva användarnamnet med små bokstäver istället för med inledande versal. Jag känner inte till något annat ställe med inloggning där både användarnamn och lösenord är skiftlägeskänsliga. Det känns verkligen användarfientligt.

    Sammanfattningsvis så tycker jag trots allt att webbutikerna för e-böcker blir bättre och bättre. Åtminstone somliga av dem. 😉 Ska jag kora en favorit så blir det helt kart Adlibris Mondo som både har fräsch design, är lätt att handla på, även för oss med läsplatta, och som dessutom, som en bonus, faktiskt säljer läsplattor!

    Jag kan tillägga att jag inte på något sätt är sponsrad. Jag skriver det här inlägget ändå. 😉 Kanske för att jag fortfarande hoppas att alla webbutiker rycker upp sig och blir inspirerande och lätt att handla från!

    Tillägg 2: vill jag läsa e-böcker på min surfplatta eller mobil så gör jag det via tjänster som erbjuder strömmade ljud- och e-böcker. Jag ser i dagsläget ingen som helst anledning att köpa e-böcker för att läsa på min padda eller mobil.

    Här kan du hitta mitt inlägg från 2014.