Thorvall var, vad jag kan förstå, minst sagt uppmärksammad och rent av utskälld under åren då hon gav ut böckerna om Signe och, kanske särskilt, när hon några år tidigare gav ut Det mest förbjudna, som för övrigt har väldigt tydliga kopplingar till Signetrilogin. Det var förmodligen för starkt att hon skrev väldigt öppet om sex och om sin inte helt oproblematiska relation till sin mor. Läser man hennes böcker framträder en rastlös själ och en karriärkvinna som har svårt att räcka till. Böckerna om Signe ger många ledtrådar till vem Thorvall var och varför hennes relationer, till sina nära, många gånger var problematiska.
När man skjuter arbetare… är den bästa delen i trilogin, om du frågar mig. Den handlar om Hilma, som ”gifter upp sig” en samhällsklass, men som inte får veta innan bröllopet att hennes blivande make lider svårt av manodepressivitet (idag kallas det kanske bipolär?). Det finns flera fruktansvärda scener i boken: våldtäkt, skräck, och också en ton genom hela berättelsen som vittnar om en mindrevärdeskänsla, som många klassresenärer säkert bär på.
Det är en otroligt fin bok. Jag har svårt att förstå att Thorvall kunde skriva den, hur hon kunnat skaffa sig en så tydlig bild av personer och händelser som ligger så nära henne själv.
”Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.” [Läs mer…]
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.
Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.
Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.
Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.
Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.
Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 5 juicy tubes av 5.
Citerat ur Kalmars jägarinnor
”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.
Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”
Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson
Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”
För en vecka sedan nåddes vi alla av beskedet att författaren Henning Mankell har somnat in. Mankell har varit öppen med sin sjukdom, som han också har skrivit om i boken Kvicksand, men det var nog många som ändå nåddes av beskedet med bestörtning. Dagens inlägg blir ett inlägg om några av Mankells böcker.
Mankell var en oerhört produktiv författare och jag inser att jag bara har skrapat på ytan av hans bokskatt. För många är han förmodligen mest känd för sina deckare med Kurt Wallander i huvudrollen. För mig är han dock mest en barn- och ungdomsboksförfattare.
Min tidigaste bekantskap med Mankell var hans böcker om den moçambiska flickan Sofia, som förlorar sina ben när hon trampar på en trampmina. Den första boken heter Eldens hemlighet och uppföljaren har jag faktiskt bloggat om och den heter Eldens gåta. Sista delen har titeln Eldens vrede. I Eldens gåta fokuserar Mankell på HIV. Jag tycker det är fint att Mankell har tagit sig an att skriva om såpass tuffa ämnen i böcker som riktar sig till unga. Eldens hemlighet var verkligen en snackis när jag gick i skolan och den öppnade ögonen på många som blev upplysta om hur tillvaron faktiskt kan se ut i krigsdrabbade och fattiga länder.
Mankells starka engagemang mot rasism och starka engagemang för att upplysa om kolonialism, rasism, invandring och integration lyser igenom i många av hans böcker. En av hans romaner riktade till vuxna är Tea-bag, som jag läste i tonåren. I boken visar Mankell sin humoristiska sida och väver ihop berättelser från kvinnor med hjärtskärande händelser i bagaget, med en berättelse om en poet som får i uppdrag att skriva en kriminalroman. Satir om kriminalromanfenomenet blandas med viktigare frågor: gripande berättelser om att fly.
En tredje bok jag gärna tipsar om är Resan till världens ände, som är den sista delen i en svit om pojken Joel. Boken belönades med Augustpriset 1998. Det är en bok om att växa upp och att komma fram till vad man vill göra med sitt liv.
Slutligen måste jag såklart säga något om Wallanderdeckarna. Jag läste min första (och hittills enda) för bara några år sedan. Det fick bli Mördare utan ansikte. När man har läst ett antal deckare så blir en sådan här bok, med över 20 år på nacken, en närmast exotisk upplevelse. Den har en långsamhet och en noggrannhet som ofta har försvunnit i nyare deckare, där allt ska vara spektakulärt och gå snabbt. Jag tyckte att Mördare utan ansikte var en väldigt annorlunda läsning. Om det var länge sedan du läste den borde du överväga att läsa om – du kommer kanske att bli förvånad över hur deckargenren har utvecklats.
Förra veckan hade vi bokcirkelträff igen. Kul! Jag har missat en del träffar den senaste tiden, så nu känns det kul att vara tillbaka. En av mina bokcirkelkompisar påminde oss andra om att vi faktiskt har bokcirklat i 4 år om någon månad. Otroligt! Var tar tiden vägen?
Till nästa gång läser vi en bok som jag har valt. Förr hade vi omröstning bland titlar som vi turades om att välja ut, men nu väljer vi i tur ordning ut en bok, rakt av. Det tycker jag är svårt, faktiskt. Jag tycker att en bra bokcirkelbok ska:
Vara bra. 😉
Väcka en diskussion och vara lätt att prata kring.
Vara lagom lång.
Vara lätt att få tag på, t.ex. att den finns i många exemplar på biblioteket och/eller går att få tag på som pocket.
Inte vara en del av en serie.
Inte vara skriven av en favoritförfattare, för det är för jobbigt om andra ogillar boken i så fall. 😉
Inte vara en sådan bok som alla redan har läst.
Det där är svårare än vad man kanske tror att pricka in, särskilt eftersom de flesta av punkterna är sådana som är omöjliga att lista ut på förhand. Nu när vi inte har omröstning längre, så känns det för övrigt som att man har lite mer ansvar, dessutom. Man vill ju inte pracka på andra en riktig skitbok liksom.
Några av de bokcirkelböcker som jag tycker att vi har haft bäst diskussioner kring är nog:
Gargoylen, kanske för att det var den första boken vi bokcirklade och alla var extra peppade? Hehe.
Metro 2033, för att typ ingen gillade den och det fanns många roliga grejer att såga ;). Samma sak med Dumskallarnas sammansvärjning. Ibland är det skönt att enas kring en riktigt dålig bok. 😉
Morgon i Jenin. Kanske för att den var gripande och handlade om ett (ständigt?) aktuellt/intressant ämne som också kan leda in diskussionen på politik och samhällsfrågor.
Utrensning eftersom vi hade väldigt olika åsikter, först och främst, men kanske också för att den är intressant, gripande och har en del karaktärer som beter sig rätt otippat, irrationellt och som är intressanta att diskutera.
Horn av Joe Hill. Kanske för att många av oss tyckte att den var så otippat bra.
Projekt Rosie eftersom det är en lättsam bok som alla hade läst (det är inte alla gånger som alla i cirkeln har haft tid/lust att läsa, faktiskt) och tyckte var rolig/bra.
Jag tycker också att den senaste bokcirkelboken, Kalmars jägarinnor, var väldigt kul att bokcirkla. Även denna gång hade vi lite olika åsikter, men den handlar också om ett ämne (uppväxt) som är lätt att relatera till. Det fanns mycket att prata om kring den boken: både vad det gäller stilen/formen, tolkningar, karaktärerna, händelserna och vad författaren vill berätta.
Så ja, det är en blandad kompott av böcker som har diskuterats i bokcirkeln, kan man väl säga.
Har du några riktigt bra bokcirkelboktips?
Jag har i alla fall valt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford till nästa gång. Jag hade den hemma och har från många säkra källor hört att den är läsvärd.
Fast lite, lite ångrar jag att jag valde just den. Över 400 sidor? Som ska vara utlästa på några veckor. Får se hur det går för mig…
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Throwback thursday! Jag slumpade fram ett inlägg från mitt arkiv och hamnade på min årssummering för 2012. Där har jag nogsamt plottat hur många böcker jag läst, vilka genrer och ursprungsland. Jag chockeras lite över att jag tydligen läste 83 titlar. Hur hann jag med det? I år hoppas jag på att landa runt 50. Eller något.
Eftersom jag just nu sitter på ett tåg och inte har så mycket roligare för mig och eftersom jag har allt data på min dator så tänkte jag göra en jämförelse av min läsning 2012 (till och med september) med årets läsning (hittills).
För mig, som jobbar med data till vardags (jag är ingenjör) är sådant här rena terapin/underhållningen. 😉 Bara så att ni vet och så att ni inte ska oroa er över min mentala hälsa för att jag gör grafer över min läsning. 😉
Som sagt: jag läste fler böcker 2012 än vad jag har gjort i år. Fast man kan se att jag då, liksom nu, är rätt ojämn i mitt läsande. Vissa månader slukar jag böcker och ibland gör jag inte det… Framför allt läser jag böcker av väldigt olika längd, kan jag väl avslöja, men det syns ju inte här.
Mitt ljudbokslyssnande har exploderat på senare år, sedan jag började lyssna strömmat i telefonen. Det syns verkligen i statistiken! Jag har även läst lite mer e-böcker i år.
Jag läser mest svenska författare. Det gällde 2012 och det gäller nu. Min läsning är bara lite svagt kryddad med författare från andra länder. Det känns lite enkelspårigt när man ser det såhär, men så är det.
Det kanske är dags för lite fler snygga framsidor? Jag såg att det finns en tävling i grafisk kommunikation och att det finns en bokkategori bland många andra kategorier. Jag vet inte exakt hur just dessa böcker har nominerats eller valts ut, men det finns i alla fall 8 titlar att rösta på. Av dessa tycker jag att det finns en som sticker ut och det är kokboken Facing heaven, där Erik Videgård skriver om sichuanesisk mat. Framsidan är genial i all sin enkelhet. Det är självklart att den handlar om ett asiatiskt kök, men boken vågar ändå stå ut från mängden genom att varken ha en kändiskock eller lockande mat på framsidan. Snygg, snygg!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
