Förra veckan hade vi bokcirkelträff igen. Kul! Jag har missat en del träffar den senaste tiden, så nu känns det kul att vara tillbaka. En av mina bokcirkelkompisar påminde oss andra om att vi faktiskt har bokcirklat i 4 år om någon månad. Otroligt! Var tar tiden vägen?
Till nästa gång läser vi en bok som jag har valt. Förr hade vi omröstning bland titlar som vi turades om att välja ut, men nu väljer vi i tur ordning ut en bok, rakt av. Det tycker jag är svårt, faktiskt. Jag tycker att en bra bokcirkelbok ska:
Vara bra. 😉
Väcka en diskussion och vara lätt att prata kring.
Vara lagom lång.
Vara lätt att få tag på, t.ex. att den finns i många exemplar på biblioteket och/eller går att få tag på som pocket.
Inte vara en del av en serie.
Inte vara skriven av en favoritförfattare, för det är för jobbigt om andra ogillar boken i så fall. 😉
Inte vara en sådan bok som alla redan har läst.
Det där är svårare än vad man kanske tror att pricka in, särskilt eftersom de flesta av punkterna är sådana som är omöjliga att lista ut på förhand. Nu när vi inte har omröstning längre, så känns det för övrigt som att man har lite mer ansvar, dessutom. Man vill ju inte pracka på andra en riktig skitbok liksom.
Några av de bokcirkelböcker som jag tycker att vi har haft bäst diskussioner kring är nog:
Gargoylen, kanske för att det var den första boken vi bokcirklade och alla var extra peppade? Hehe.
Metro 2033, för att typ ingen gillade den och det fanns många roliga grejer att såga ;). Samma sak med Dumskallarnas sammansvärjning. Ibland är det skönt att enas kring en riktigt dålig bok. 😉
Morgon i Jenin. Kanske för att den var gripande och handlade om ett (ständigt?) aktuellt/intressant ämne som också kan leda in diskussionen på politik och samhällsfrågor.
Utrensning eftersom vi hade väldigt olika åsikter, först och främst, men kanske också för att den är intressant, gripande och har en del karaktärer som beter sig rätt otippat, irrationellt och som är intressanta att diskutera.
Horn av Joe Hill. Kanske för att många av oss tyckte att den var så otippat bra.
Projekt Rosie eftersom det är en lättsam bok som alla hade läst (det är inte alla gånger som alla i cirkeln har haft tid/lust att läsa, faktiskt) och tyckte var rolig/bra.
Jag tycker också att den senaste bokcirkelboken, Kalmars jägarinnor, var väldigt kul att bokcirkla. Även denna gång hade vi lite olika åsikter, men den handlar också om ett ämne (uppväxt) som är lätt att relatera till. Det fanns mycket att prata om kring den boken: både vad det gäller stilen/formen, tolkningar, karaktärerna, händelserna och vad författaren vill berätta.
Så ja, det är en blandad kompott av böcker som har diskuterats i bokcirkeln, kan man väl säga.
Har du några riktigt bra bokcirkelboktips?
Jag har i alla fall valt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford till nästa gång. Jag hade den hemma och har från många säkra källor hört att den är läsvärd.
Fast lite, lite ångrar jag att jag valde just den. Över 400 sidor? Som ska vara utlästa på några veckor. Får se hur det går för mig…
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Throwback thursday! Jag slumpade fram ett inlägg från mitt arkiv och hamnade på min årssummering för 2012. Där har jag nogsamt plottat hur många böcker jag läst, vilka genrer och ursprungsland. Jag chockeras lite över att jag tydligen läste 83 titlar. Hur hann jag med det? I år hoppas jag på att landa runt 50. Eller något.
Eftersom jag just nu sitter på ett tåg och inte har så mycket roligare för mig och eftersom jag har allt data på min dator så tänkte jag göra en jämförelse av min läsning 2012 (till och med september) med årets läsning (hittills).
För mig, som jobbar med data till vardags (jag är ingenjör) är sådant här rena terapin/underhållningen. 😉 Bara så att ni vet och så att ni inte ska oroa er över min mentala hälsa för att jag gör grafer över min läsning. 😉
Som sagt: jag läste fler böcker 2012 än vad jag har gjort i år. Fast man kan se att jag då, liksom nu, är rätt ojämn i mitt läsande. Vissa månader slukar jag böcker och ibland gör jag inte det… Framför allt läser jag böcker av väldigt olika längd, kan jag väl avslöja, men det syns ju inte här.
Mitt ljudbokslyssnande har exploderat på senare år, sedan jag började lyssna strömmat i telefonen. Det syns verkligen i statistiken! Jag har även läst lite mer e-böcker i år.
Jag läser mest svenska författare. Det gällde 2012 och det gäller nu. Min läsning är bara lite svagt kryddad med författare från andra länder. Det känns lite enkelspårigt när man ser det såhär, men så är det.
Det kanske är dags för lite fler snygga framsidor? Jag såg att det finns en tävling i grafisk kommunikation och att det finns en bokkategori bland många andra kategorier. Jag vet inte exakt hur just dessa böcker har nominerats eller valts ut, men det finns i alla fall 8 titlar att rösta på. Av dessa tycker jag att det finns en som sticker ut och det är kokboken Facing heaven, där Erik Videgård skriver om sichuanesisk mat. Framsidan är genial i all sin enkelhet. Det är självklart att den handlar om ett asiatiskt kök, men boken vågar ändå stå ut från mängden genom att varken ha en kändiskock eller lockande mat på framsidan. Snygg, snygg!
Under en längre tid har jag haft som idé att läsa ut de böcker som jag har hemma. Jag har ju en gång köpt varje bok med en tanke om att läsa dem, men sedan har det inte blivit av och jag har nu fått ihop en imponerande samling hyllvärmare, som de brukar kallas. Till slut nådde jag en punkt när jag kände att jag behövde pusha mig själv till att läsa ut mina böcker genom att slumpa fram vilka titlar jag ska påbörja härnäst. Det har slunkit emellan ganska många bokcirkelböcer och bokklubbsböcker och så har jag lyssnar på en hel del ljudböcker och läst e-böcker från en app som jag har på telefonen, men annars har jag hållit mig till detta. Det har funkat bra. Jag har läst ut massor av böcker som varit stående ett tag, däribland mitt riktigt skämslånga lån (5 år), Det mest förbjudna.
Jag har dessutom läst flera guldkorn ur min egen hylla. I år läste jag till exempel hela underbara trilogin om Maj (mittenboken lyssnade jag på som ljudbok i och för sig). Den första boken hade jag haft i läsplattan i evigheter!
Trots att det här arrangemanget har funkat fint så måste jag erkänna att jag saknar den där lustbetonade läsningen. Nu tar jag en paus från mitt eviga hyllvärmarprojekt. Min nya läsplan är att läsa precis just de böcker som jag är sugen på för stunden. Jag kommer så fort som möjligt låna hem en massa godis från biblioteket, däribland Mãn av Kim Thúy eftersom jag föreställer mig att hon kan vara min favoritförfattare i hela världen, men jag har hittills bara hunnit läsa Ru och jag har inte Mãn bland mina hyllvärmare. 😉 Jag minns knappt när jag var på biblioteket och lånade senast!! Jag är så pepp bara på det att gå till biblioteket att det är lite löjligt. Hehe. Och det ska bli så roligt att låna hyfsat aktuella böcker. Mina hyllvärmare är ju allt som oftast lite smågamla, såklart.
Projekt hyllvärmare återstartar i januari tror jag… Jag vill fortfarande läsa alla mina böcker, annars skulle jag inte ha dem.
Jag har sett att det har kommit en nyutgåva av Sju sorters kakor. Det är en väldig klassisk bakbok som finns i mångas kök. Själv fick jag den i julklapp av min mamma ett år. Samma år gav jag henne en likadan av en slump… Det var lite lattjo. Nu är den alltså ute i butik igen och den här gången med uppdaterade recept, t.ex. donuts istället för flottyrkransar. Det är inte bara en del recept som är utbytta utan en del befintliga recept har även uppdaterats lite här och där. Det är t.ex. smör istället för margarin som gäller nu 2015. Och det verkar ju vettigt, Den första utgåvan av Sju sorters kakor kom 1943 och det hinner ju hända en hel del med både kostråd, trender, influenser från andra kulturer, och så vidare och så vidare, under årens lopp.
Den nya versionen är provbakad och uppdaterad av Mia Öhrn, som bland annat har skrivit den snyggt retrodoftande bakboken Klassiska kakor på nytt vis. Jag har haft den i min ägo en gång, men jag måste ha sålt av den eller gett bort den. Jag tror jag konstaterade att den inte var så intressant för mig längre sedan jag fick diagnosen celiaki. Att jag en gång köpte den berodde i alla fall mycket på att fotot var så härligt och inspirerande med ett härligt ljus, vackra uppläggningar på äldre serviser och mysig känsla. En stor grej med den nya Sju sorters kakor är att man har satsat på nytt foto. Det tror jag är ett stort lyft, ärligt talat, för min utgåva känns inte så lyxig ur det perspektivet. Där är det mer spalt på spalt med recept liksom och inte speciellt stora bilder.
Med böcker i stil med Klassiska kakor på nytt vis i bagaget så har jag fullt förtroende för att Öhrn har lyckats revidera boken på ett bra, kunnigt och respektfullt sätt. Om det inte vore för den där lilla grejen med glutenintolerans så skulle jag säkerligen önska mig den nya utgåvan av Sju sorters kakor (jag tvivlar i och för sig inte på att den innehåller en massa glutenfria recept, men det känns ändå lite overkill för mig).
Ibland gör jag djupdykningar i arkivet inför Throwback thursday, ibland gör jag inte det. Idag plockar jag fram ett inlägg som är så sent som från november förra året, men det är för att det är en så förbenat bra bok att den förtjänar ett till inlägg. I november förra året läste jag nämligen en av det årets bästa böcker: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.
”June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.” Läs mer…
Det är en fantastisk bok om sorgebearbetning, systerskap och att växa upp. Som jag skriver i mitt inlägg har den en ”direkthet” som är väldigt fin – det är liksom inte så mycket omskrivning och krångel. Samtidigt har författaren lyckats skriva en mångbottnad berättelse som inte saknar scener med mycket symbolik.
Som en del av er vet så är jag väldigt förtjust i Martina Haags böcker. Hon har skrivit några feel good-böcker och krönikesamlingar där hon bjuder generöst på sig själv. Haags böcker är ofta lite dråpliga och skruvade och de kanske inte kvalar in bland de djupaste böckerna, men ganska ofta är det precis de där lättillgängliga underhållningsböckerna jag vill åt och då är Haag ett av mina toppval. Jag tycker att det mesta inom feel good-genren brukar balansera på gränsen till det löjliga och tjatiga, men på något sätt så håller sig Haag på rätt sida. Kanske är det för att hon har sådan värme när hon skriver om sina huvudpersoner.
En av de senaste Haag-böckerna som jag har läst är Glada hälsningar från Missångerträsk, som nu är bioaktuell med Martina Haag själv i huvudrollen. Boken/filmen kretsar kring Nadja, som längtar efter att få adoptera ett barn. När det införs nya regler, som omöjliggör för ensamstående att adoptera, så blir det panik. Nadja måste hitta någon att gifta sig med, annars förlorar hon sitt efterlängtade barn. En resa till Missångerträsk är tänkt att lösa problemet, för där finns en man som Nadjas syster påstår är en riktig ”Nadja-kille”. Det blir såklart inte som det är tänkt, men det blir såklart bra ändå.
Jag har faktiskt sett fram emot den här filmen. Jag älskar film och ser mer än gärna film på bio. Även om jag brukar föredra lite mer allvarliga drama, fina indiefilmer eller uppiggande, animerade filmer, så brukar jag inte tacka nej till komedier. Till skillnad från många andra så är jag dessutom förtjust i svensk film och tycker ärligt talat att det är lite tröttsamt med allt tjat om att svensk film alltid är så lågbudget och kass och bla, bla.
Men ja… Jag har sett att Glada hälsningar från Missångerträsk har blivit ordentligt sågad mest överallt och beskrivs som en fruktansvärd orgie i stereotyper och tröttsamma klichéer. Så tyvärr är jag ganska opeppad nu. Har du sett filmen?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
