Som ni säkert vet, utkom den första uppföljaren i höstas efter en intensiv PR-kampanj där man valde att ha hemliga möten kring bokprojektet och att skriva hela manuskriptet på en speciell dator utan internetanslutning för att skapa mer buzz kring projektet.
Boken har sålt som smör och min sambo, biblioteksarbetaren, meddelar att kön till boken är lång, väldigt lång. Han har också meddelat att datasystemet, som biblioteket använder sig av, använder svenska logiska funktioner, så om man använder sökordet ”inte” filtreras allt efter ”inte” bort och således får man ingen träff om man söker på ”allt som inte dödar oss”. Det låter som ett otroligt osmart system, men låt gå. Man kan ju söka på författarens namn eller delar av titeln.
Det där var ett sidospår. Allt jag ville säga var att det går bra för Millennium. Det är bara att gratulera till denna framgångssaga. Själv är jag ganska osugen på att läsa just Millennium för tillfället. I princip kan jag väl läsa Lagercrantz, men just nu vill jag hellre läsa böcker som:
Något av Per Hagman, t.ex. Cigarett Pool Volt (samlingsvolym med alla tre titlar),
Dags för lite fina framsidor igen! Den här gången är det två väldigt olika böcker och också med väldigt olika framsidor.
Först ut är Telefonsamtal av Robert Bolaño, som nu ges ut av Tranan. Den är så vacker att jag blir helt till mig. Jag älskar när sidorna är färgade och här har de tagit det till en ny nivå genom att färga in så att själva framsidan spiller över på sidorna på ett snyggt sätt. I all sin skenbara enkelhet är det här en helt otrolig framsida. Underbar!
Den andra är fackboken Neuroledarskap, författad av hjärnforskaren Katarina Gospic och Stefan Falk, som arbetar med ledarskap. Tillsammans har de alltså skrivit denna bok om ledarskap och om hjärnan. Det är säkert en intressant bok, även om jag inte är speciellt säker på att den är tillräckligt intressant för mig, personligen, att jag faktiskt vill läsa den. Däremot har jag en grej för guldiga framsidor och därför kan jag inte motstå den här tjusiga boken. Tyvärr syns inte det guldiga speciellt bra på den här typen av pressbilder.
Ibland gör jag korta tidshopp när det är dags för throwback thursday. Idag hoppar jag till den 1/9 i år. Jag satt tydligen på ett tåg, drack kaffe och läste Nattvakten.
Vad har hänt sedan dess? Kaffet är slut, boken är outläst. Jag har hunnit ca 100 sidor in, men sedan har andra böcker kommit emellan. Jag fruktar att jag måste börja om från början när jag väl bestämmer mig för att läsa ut den här.
Med förvåning läste jag en liten notis i tidningen i helgen att Hammarö kommun har valt att plocka bort ungdomsbokenKort kjol av Christina Wahldén. Boken har används i undervisningen för åttondeklassarna, men nu är den bortplockad och föräldrar till eleverna planerar att anmäla boken till Skolinspektionen eftersom boken har ”ett språk som inte lämpar sig för barn”.
Jag är ytterst förvånad, som sagt. Boken kom ut första gången 1998 och handlar om en tjej som blir våldtagen. Jag var bara 11 år när den kom ut och då var jag för liten för att läsa, men när jag själv var i tonåren så var den fortfarande en typisk ungdomsbok som det skyltades med och som lyftes fram som bra litteratur för unga. Jag läste den själv år 2001, när jag av en händelse råkade gå i åttan, faktiskt. Jag har inte idag några starka minnen av den här boken. Den var säkert tankeväckande och intressant, men jag reagerade knappast på språket eller ordvalen. Jag har heller ingen som helst känsla av att boken var svår att ta in eller förstå, eller att den skulle vara för grov på något sätt. Det säger förvisso sig självt att ämnet är svårt, men det gör det ju inte mindre viktigt att prata om det. Idag finns det bilderböcker om döden. Bör det då inte finnas ungdomslitteratur som kan väcka samtal kring sexuella övergrepp? Visst, man är inte så gammal när man går i åttan, men när ska man prata om sexuella övergrepp då? Ska man blunda och tiga bort det och hoppas att problemet försvinner?
Det jag i och för sig kan tänka mig är att boken har åldrats och att det kanske finns nyare böcker som kan användas i undervisningen för att prata om det här ämnet, som ju tyvärr fortfarande är minst lika aktuellt som -98. Det är ju trist om bokens ålder gör att det blir svårare för dagens unga att relatera till den.
Jag tycker för övrigt att det är helt hopplöst att föräldrar tydligen har fått såhär mycket makt över en skola (och en hel kommun?) att de får gå in och censurera litteraturen. Emellanåt dyker tokstollar till föräldrar upp och kräver exempelvis att ”alternativa skapelseberättelser” ska berättas i skolan, men då finns det tack och lov direktiv som förbjuder sådant vansinne. Det borde vara lika självklart att ryta ifrån när föräldrar vill styra andra delar av undervisningen. Skolor borde inte vara så ängsliga. Föräldrar och deras barn är inte konsumenter som ska göras nöjda. Skolor har en större funktion än att fixa ett schyst nöjd kund-index. Ytterst måste det vara läraren som avgör vilken litteratur som är lämplig för att uppnå målen i undervisningen. Själv har jag dessutom mycket svårt att tro att åttondeklasser inte kan hantera Wahldéns böcker. Hon har för övrigt skrivit en hel rad böcker som känns som praktiska diskussionsstartare och som säkert med fördel kan plockas in i undervisningen på ett eller annat sätt. Hon har t.ex. skrivit en bok som handlar om djurrättsaktivism och en annan som handlar om att bli bortgift.
Nåja, en positiv sidoeffekt med hela den här historian är att boken har blivit nyaktuell, på ett lite bakvänt sätt. Den är just nu helt slutsåld, men jag har hört ryktas om att det ska tryckas upp fler exemplar. Tills vidare finns den som e-bok. Fram till 1:a november finns den till och med att ladda ned gratis hos Rabén & Sjögren.
Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren av Karin Bojs
Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman
Monster i garderoben: En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton
Den sårade divan av Karin Johannisson
Knark: En svensk historia av Magnus Linton
Den nya staden: Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson
Årets svenska barn- och ungdomsbok
Nu är det sent! av Emma AdBåge
Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson
Alla går iväg av Eva Lindström
Ishavspirater av Frida Nilsson
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg
I söndags vågade jag mig på några gissningar till skönlitteraturklassen. Det var väl inte helt seriösa gissningar och när man endast har läst 2 böcker som utkommit det senaste året så har man heller inte så mycket att välja mellan…. Föga förvånande så prickade jag alltså bara in ett rätt. Det var också den mest väntade och den, från min sida, mest önskade: den fantastiske Jonas Hassen Khemiri. <3 En författare som jag är mycket förtjust i, men som jag inte hade kommit på tanken att nominera eftersom det inte kändes som att hans genre är speciellt poppis i litteraturkritiksammanhang är skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Det måste ha varit årets största skräll att han blev nominerad. Roligt, tycker jag! Han skriver verkligen bra och är duktig på att skildra människor och deras rädslor.
En författare och bok som jag verkligen hade i tankarna i söndags var faktiskt Agneta Pleijel och Spådomen, som har toppat topplistor här och var. Men sedan tänkte jag: ”memoarer? är det verkligen skönlitteratur?” och sedan skippade jag den i min lista. Haha. Jag tycker att det är svårt med genres. För mig är det inte givet till vilken kategori biografier eller memoarer passar bäst. För mig var det heller inte givet att poesi också ryms i kategorin skönlitteratur (obs: vet inte varför jag tänkte på det sättet). Därför tog jag inte med den fantastiske dikten Det här är hjärtat av Bodil Malmsten i mina gissningar, trots att den är en av mina favoriter från året. Den blev ju heller inte nominerad, så det kanske var lika bra, på sätt och vis… 😉
Annars brukar det alltid bli en liten (Twitter-)debatt om kategorin ”barn- och ungdom” som kan upplevas lite väl bred. Många tycker att den bör splittras i två, för som det är nu ska alltså böcker som riktar sig till 3-åringar slåss mot böcker som är tänkta att läsas av nästan vuxna tonåringar. Jag förstår verkligen problemet, men inser samtidigt att även skönlitteraturkategorin rymmer våldsamt många olika sorters böcker som kan vara svåra att ställa mot varandra. Vad jag kan bedöma har i år 3 romaner, 2 biografier/memoarer och 1 novellsamling blivit nominerade i kategorin skönlitteratur. Jag har väl egentligen ingen stark åsikt i frågan om vilka kategorier som bör få ett eget pris. Det jag kan konstatera att det finns många böcker som är värda priser och uppmärksamhet och att det kan kännas svårt att bara belöna 3 vinnare.
I år hoppas jag hur som helst att det är Khemiris år!
Igår tippade jag årets Augustprisnomineringar i kategorin skönlitteratur. Idag har det rätta svaret avslöjats på en presskonferens. Det här inlägget är dock tidsinställt så det blir ingen återkoppling på den fronten. Däremot tänkte jag fortsätta på Augustpristemat och lista mina 5 favoriter bland tidigare vinnare i skönlitteraturkategorin.
Förra årets vinnare, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, är given! Boken är den avslutande delen i trilogin om Maj och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören som har rosat den här serien. Det är verkligen fantastiskt att få följa hemmafrun Maj med hennes våndor och oro och slitsamma arbete. Böckerna berättar också ett stycke kvinnohistoria som är mycket intressant att ta del av.
Lena Andersson knep priset 2013 för sin briljanta kärleksroman Egenmäktigt förfarande, som närmast dissekerar det destruktiva förhållandet (eller: ickeförhållandet) mellan Ester och hennes olyckliga kärlek Hugo. Det är en mycket intressant bok, skriven med ett väldigt eget och akademiskt språk, som funkar oväntat bra.
2012 gick priset till Tomas Bannerhed för hans roman Korparna, som handlar om en pojke som lever i en lantbrukarfamilj vars tillvaro knappt går ihop. Pappan är mycket skör och även pojkens tillvaro blir orosfylld och otrygg. Hans tillflykt blir till skogen och det rika fågellivet som finns där. Korparna är en mycket välskriven och gripande roman. Det är nästan obegripligt att den är Bannerheds debutbok!
2006 belönades Susanna Alakoski med Augustpriset för sin roman Svinalängorna. Jag älskar Alakoski för att hon orkar skriva och berätta om fattigdom, utanförskap och missbruk. Det här är också teman i Svinalängorna, som utspelar sig i Ystad på 60- och 70-talet och skildrar livet för en finländsk invandrarfamilj.
2004 gick priset till Bengt Ohlsson med Gregorius, som berättar Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas ut läkarens perspektiv. Jag älskar Doktor Glas och då känns det såklart lite vanskligt att läsa en bok som spinner vidare på detta verk, men faktum är att Ohlsson gör Doktor Glas rättvisa. Den närmast fördjupar denna fantastiska läsupplevelse, som handlar om en läkares våndor när en kvinnlig patient söker upp honom och anförtror honom att hon inte står ut med sin inte speciellt attraktive man, Gregorius.
Off topic: Hur kunde Torgny Lindgren få Augustpriset för Hummelhonung 1995? Fanns det inte någon annan bok än denna äckliga och pretentiösa berättelse som hellre kunde ha belönats? :/ Usch, vad elak jag är, men det är verkligen inte en favoritbok hos mig!
Imorgon avslöjas det vilka som är nominerade till årets Augustpris. Augustpriset är alltså det årliga litteraturpris som delas ut av Svenska Förläggareföreningen i kategorierna årets skönlitteratur, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Det är också ett av mina absoluta favoriter när det kommer till litteraturpriser. Augustpriset brukar nämligen gå till böcker som inte bara är bra, utan dessutom brukar vara folkligt förankrade. Augustpriset är ett av de mest prestigefyllda litteraturpriser som delas ut i Sverige, men det brukar verkligen inte vara pretentiös eller ”svår” litteratur. Jag är alltid lockad att läsa augustpristagare!
Vad som avslöjas imorgon är alltså vilka böcker, 6 böcker per kategori, som är nominerade av juryn. Dessa kommer sedan att läsas av en mängd bokhandlare, bibliotekarier och litteraturkritiker, som sedan röstar fram pristagarna, vilka avslöjas på en gala den 23:e november.
Jag tänkte i dagens inlägg gissa (och i vissa fall: önska) vilka som är nominerade i skönlitteraturklassen i år. Jag läser inte tillräckligt många barn- och ungdomsböcker eller fackböcker för att kunna gissa i de kategorierna, så jag lämnar dem den här gången.
1. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Det här är en av mina favoritböcker från året (och en av mina favoriter, alla tider). Khemiris bok om kärlek, sorg och att leva som papperslös är en perfekt komponerad bok som inte bara känns brännande aktuell utan också är förvånansvärt rolig. När Khemiri var aktuell med sin tidigare roman, Jag ringer mina bröder (2012), glömde (!!!) förlaget att skicka in hans bok och juryn kunde därför inte ta den i beaktande till Augustpriset. Jag och många med mig tror att Khemiri hade haft en god chans att vinna det året, så det var såklart snopet att en pinsam miss gjorde att han missade hela tävlingen. Allt jag inte minns är snäppet bättre än Jag ringer mina bröder. Det här borde alltså vara Khemiris år.
2. Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Nej, jag tror nog egentligen inte på den här boken, för Andersson har redan belönats med Augustpriset för den första boken om Ester: Egenmäktigt förfarande. Men jag räknar upp den här boken i alla fall. Den är ju så bra! 😉 Andersson har en fenomenal blick för människor och relationer och hennes böcker om Ester och hennes hopplösa relationer är verkligen på pricken och en intressant läsning. Andersson har också en väldigt egen, lite kärv och akademisk, stil, som funkar förvånansvärt bra för att driva den här allt annat än lyckliga kärleksberättelsen.
Nu måste jag erkänna en sak: jag har inte läst fler svenska skönlitterära böcker som har kommit ut under perioden 20 oktober 2014 – 18 oktober 2015, som är det intervall då årets nominerade böcker måste vara utgivna. Resten baseras alltså på vilka böcker som känns som mest troliga snackisar… 😉
3. Sund av Tove Folkesson. Sund är uppföljaren till en annan av mina favoritböcker från året: Kalmars jägarinnor. Kalmars jägarinnor kretsar kring ett tjejgäng i slutet av 90-talet. Det är tjejer som snarare hör ihop på grund av sitt utanförskap än för att de har mycket gemensamt. Det är en oerhört fin bok om att växa upp och att längta bort. Språket är helt otroligt. Det är koncentrerat som poesi. Jag gissar och tror att Sund är ungefär på samma nivå som Kalmars jägarinnor. Det borde räcka för en nominering i sådant fall, tycker jag.
4. Karolina Ramqvist är en annan författare som jag har upptäckt under året. Jag läste hennes knivskarpa och arga More fire, som handlar om kolonialismens spår i dagens Jamaica. I år har hon varit aktuell med en helt annan bok: Den vita staden, som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en kriminell man i Stockholms undre värld. Den har fått fin kritik och kan mycket väl vara en av böckerna som presenteras imorgon.
5. Nu måste jag ta något helt ur luften, men en bok som verkar vara väldigt fin och gripande är Bära barnet hem av Cilla Naumann:
”I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.”
Det låter så fint. Och boken har hyllats unisont vad jag har sett.
6. En annan bok som jag också har oläst, men som jag tycker ligger rätt i tiden och verkar vara bra är Elise Karlssons Linjen:
”En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför.
Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller.
Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig?”
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
Visst är det något speciellt med böcker som utspelar sig i miljöer som man känner igen? Jag tycker t.ex. att John Ajvide LindqvistsMänniskohamn, som utspelar sig i Roslagen, där jag själv vuxit upp, är förvånansvärt läskig. När man själv har vuxit upp i en stad vid havet så blir det faktiskt ganska obehagligt att läsa en bok som handlar om läskiga saker som försvunnit i havet och som nu kommer tillbaka.
Sedan tio år tillbaka bor jag i Umeå och jag måste erkänna att jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig den här staden. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda just nu. Därför är jag sugen på att läsa Katarina Mazettis senaste, som utspelar sig i ett kollektiv i 70-talets Umeå. Det låter ju tveklöst inte som en skräckis heller, så den passar nog för mig, som ärligt talat är rätt mörkrädd.
”Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå. De växer, mognar, odlar giftfritt och spelar folkmusik tillsammans. Demonstrationer, fester och kärleksproblem avlöser varandra, livet är en revolution och ingen anar att två av dem inte har mer än några år kvar i livet.
Huvudpersonerna beskrivs med stor ömhet och med massor av humor, musiken är den genomgående röda tråden och texten dansar fram.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
