Här om veckan fick jag en bok hem i brevlådan. Den var såhär fint inslagen:
Ja, ni ser ju. Katter. Jag älskar katter. Jag har till och med köpt en anteckningsbok med precis det här mönstret. Hehe.
Innehållet var inte så tokigt det heller ;), för där låg John Ajvide Lindqvists Rörelsen. Jag har läst alla Ajvide Lindqvists böcker utom hans två senaste, som jag ärligt talat inte riktigt förstår varför jag inte har läst ännu. Nu så!
Rörelsen är förresten, som ni säkert vet, nominerad till Augustpriset. Den 23:e november är det gala och prisutdelning. I kategorin skönlitteratur hejar jag egentligen på Jonas Hassen Khemiri, för som ni kanske vet så blev jag fullständigt förälskad i hans senaste roman, Allt jag inte minns. Den är bland det bästa jag läst, inte bara bland årets läsning utan över huvud taget. Men vi får väl se vem som kammar hem priset i år. 🙂
I söndags hade vi bokcirkelfrukost hemma hos mig och diskuterade Levande och döda i Winsford, som jag för övrigt postade ett blogginlägg om igår. För ovanlighetens skull var vi väldigt överens och alla tyckte att det var en bra bok. Det kändes lite som en lättnad, för jag ångrade mig ärligt talat lite när jag hade föreslagit den här boken. Den verkade så lång och… tung. Men det var den verkligen inte! Levande och döda i Winsford var både lättläst och fängslande. Dessutom finns det en hel del lösa trådar att diskutera, samt att berättelsen i sig verkligen kan vändas och vridas på. Det var en bra bokcirkelbok, helt enkelt. Kan rekommenderas! Jag kan även rekommendera att träffas över en frukost, för det är verkligen trevligt och också lite lättare att ta sig tid till än kvällsträffar i veckorna.
Nästa gång läser vi Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som är Annas/Med näsan i en boks bokförslag. Hon hade en superfin kartonnageutgåva med fina bilder och snygga mellanlägg mellan kapitlen. Själv har jag reserverat bibliotekets utgåva. Får se om den är lika fin.
Anna påminde mig förresten om att Levande och döda i Winsford är den andra boken som jag har föreslagit och som utspelar sig på Exmoor (jag har tidigare föreslagit Mörk jord, som utspelar sig precis just där). Är det ett tema? Borde vi åka dit? 😉
En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.
Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,
Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.
Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.
Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.
Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.
Citerat ur Levande och döda i Winsford
”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”
Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.
”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.
Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?
Och är det någon som letar efter henne?
Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”
Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.
Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.
Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.
Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…
Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.
För ett tag sedan nämnde jag att Harry Potter kommer att sättas upp som teaterpjäs nästa år. Jag hade läst en liten notis i tidningen och där stod det att J.K. Rowling förnekat att pjäsen, som har titeln The Cursed child, skulle handla om Harry Potter som barn. Och nä, det ska den inte heller. Den kommer att handla om Harry Potters son. Spännande! Undrar om, och i sådant fall i vilken form, den kan tänkas nå Sverige. Som det verkar kommer den endast att spelas på Palace Theatre i London. Det finns rätt mycket att läsa på pjäsens hemsida för den som är intresserad.
Apropå Harry Potter så har ju den illustrerade utgåvan, som jag redan har bloggat lite om, kommit ut nu i höst. Jag har sett en och annan bild på Instagram och sånt och den ser verkligen snygg ut! Jag kan även tipsa om podcasten Bakom boken och avsnittet När Harry Potter kom till Sverige. Det är ett riktigt kul ”bakom kulisserna”-program om när Harry Potter slog igenom och hur arbetet med boken har gått till.
Här om veckan la jag upp en Instagrambild på mitt gamla älskade exemplar av Maria Gripes barn- och ungdomsklassiker Tordyveln flyger i skymningen. Det visade sig vara fler än jag som slukade den här boken som barn. Jag tänkte tipsa om att den har kommit i nyutgåva nu i höst. Det är En bok för alla som har gett ut den på nytt. En bok för alla är nostalgi för mig, för övrigt. När jag var liten prenumererade jag på deras böcker i många år. Jag har läst många pärlor, som jag förmodligen inte hade hittat annars, tack vare EBFA. På den tiden hade En bok för alla statsstöd för att ge ut billiga böcker och det har de inte haft på ganska många år nu, men det glädjer mig att de fortfarande finns och ger ut nyutgåvor av kvalitetslitteratur.
Den 22/6 hade jag precis letat upp två bokcirkelböcker som det tipsats om i jobbets bokcirkel: Etthundra mil av Jojo Moyes och Systerland av Curtis Sittenfeld. Jag konstaterade att jag hade låga förväntningar. Jag hade inte varit speciellt förtjust i böcker jag läst av samma författare tidigare.
Vad hände sedan då? Jo, jag gillade båda böckerna. Systerland var riktigt fängslande och slukades på några få härliga semesterdagar. 🙂 Här kan du läsa om vad jag tyckte om Etthundra mil och om Systerland. Och här hittar du mitt inlägg från 22/6.
”Vi har haft bokklubbsträff här om veckan! Vi har alltså en bokklubb på jobbet och den går ut på att äta sushi och att boktipsa. Av någon anledning röstar vi också bland boktipsen och utser 2-3 vinnare. Om någon sedan läser just dessa böcker är inte så självklart. Jag brukar i alla fall ha som ambition att läsa de böcker vi röstat på. Till nästa gång blir det Etthundra mil av Jojo Moyes och Systerland av Curtis Sittenfeld. Någon som läst?” Läs mer…
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Jag är, liksom många andra, introvert och det är alltså ingen sjukdom, en funktionsnedsättning eller ett problem, utan det är ett sätt att vara som jag trivs bra med och som jag varken kan eller vill ändra på. Jag är inte ensam, jag är inte blyg, jag är inte socialt inkompetent, jag tycker bara att det är oerhört skönt att få vara för mig själv emellanåt. På samma sätt som extroverta behöver ha människor omkring sig för att få energi, på samma sätt behöver jag vara ensam för att ladda mina batterier. Det finns förmodligen ingen korrelation mellan att vara introvert och att tycka om att läsa böcker, men att läsa måste väl ändå ses som en introvert syssla, eller vad man ska säga? När jag är för mig själv har jag ofta böcker till sällskap i alla fall.
Jag har genom åren upplevt att många människor, förmodligen extroverta personer, inte alls förstår nöjet med läsning utan snarare ser det som sin plikt att rädda andra från denna obehagliga syssla. Kanske förknippar de läsning med läxor och som något man tvingades göra i skolan. Jag behöver väl i och för sig knappast påminna mina läsare om att läsning verkligen inte behöver vara något man gör för att man måste, utan tvärtom kan vara något man väljer att göra på samma sätt som att man kan välja att spela ett spel, se en tv-serie eller lyssna på musik en stund. För mig är det självklart, men jag har insett att det finns många som skulle behöva nå den här insikten och låta mig och andra läsa ifred. Alltså, naturligtvis är inte det här ett stort problem i mitt liv, men jag irriterar mig faktiskt över att folk som ser mig läsa garanterat inte tänker ”Där sitter en kvinna och läser en bok – vad avkopplande för henne!”, utan tänker ”men gud, vad tragiskt, där sitter en ensam tjej och läser! Fy vad hemskt!”. Jag hatar att bli klappad på huvudet. Jag skulle önska att läsning vore lite mer coolt, lite mer okej att välja framför andra tidsfördriv, lite mer okej att välja framför att prata hela tiden.
Priset tog ändå några amerikaner, som jag aldrig hade träffat förut, plötsligt slog sig ner vid mitt bord när jag åt lunch på universitet för ett tag sedan. Det är egentligen irrelevant att de är amerikaner, men det finns någon slags stereotypbild av extra utåtriktade amerikaner och i just det här fallet var det väl så. Jag äter sällan lunch ensam, men eftersom jag var ensam där och då, så tyckte jag att det var skönt att passa på att läsa. Jag läste till och med facklitteratur. Alla som har varit på ett universitet någon gång bör ha sett studenter läsa/plugga samtidigt som de t.ex. äter lunch. Det bör inte vara något konstigt, men de här amerikanerna såg omedelbart att de behövde rädda mig ur ensamheten och pratade därför bort hela lunchen. Och visst, även jag kan tycka att det är trevligt med småprat ;), men ärligt talat ger det mig inte speciellt mycket att prata om oväsentligheter med människor som jag troligast aldrig kommer att möta igen – någonsin. Som vuxen person i arbetlivet så har jag för övrigt inte hur mycket tid som helst att plöja ner i min läsning, utan jag är verkligen tacksam över de små luckor som faktiskt uppstår. Det var förmodligen den dagens läsning som rök där och då. Det var så konstigt. De här amerikanerna fick jättegärna dela bord med mig, men jag utstrålade inte på något sätt att jag ville mingla omkring, så varför gjorde de som de gjorde? Jo, för att läsning förknippas med t.ex. ”att inte ha NÅGONTING annat för sig att göra” och/eller ”att vara OÄNDLIGT ensam”.
Kollektivtrafik är också ett kapitel för sig. De senaste tio åren har jag nästan alltid tagit cykeln istället för bussen/tåget/whatever, men när det väl händer att jag ska åka någonstans med kollektivtrafiken kan det verkligen innebära att jag ser fram emot en lässtund. Jag vet inte vad andra gör när de pendlar/reser, men jag ser lästid framför mig. För mig är det då sällan välkommet om någon (främling) pratar sönder hela resan när jag har satt mig till rätta, gjort det bekvämt för mig och plockat upp en bok. Ändå har ungefär det här hänt massor av gånger.
Det finns en romantiserad bild av att man ska prata och umgås med varandra precis hela tiden. Idag snackas det om skärmtid hit och dit och folk förfasas över folk som stirrar ned i sina mobiler på tunnelbanan. Att använda mobilen har ungefär samma status som att röka, sola solarium eller titta på såpoperor. Man ska helt enkelt göra något bättre och mer värdefullt av sin tid och sitt liv än att försjunka i något i sin mobil. Synd! Själv läser jag gärna e-böcker på mobilen när jag är i farten. Jag är också övertygad om att snacket gick på samma sätt för typ 30 år sedan men att det då gällde t.ex. böcker. Vissa aktiviteter är bra att ägna sig åt, andra inte. Att socialisera överallt och alltid har alltid en särskilt statusfylld plats (förutom att prata för högt eller för mycket – det har en byfånestämpel eller leder tankarna mot att personen är psykiskt sjuk, påtänd eller full). När folk vill säga något hånfullt om svenskar så kommer det gärna upp att svenskar sitter en och en på bussen istället för att socialisera, som man gör i andra, bättre länder.
Men gud vad jag inte behöver prata med random människor på en buss! Hellre stirrar jag ner i min mobil och njuter av en e-bok. Ostört.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
