Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Feel good är en skön genre. Jag läser gärna böcker av det lite tyngre slaget och böcker som har ett visst tuggmotstånd, om man säger så, men för att kunna uppskatta den typen av litteratur så måste man också blanda upp med böcker som är lite mer bläddervänliga, så att säga; böcker som man kan ta upp och bara läsa, läsa, läsa. Feel good-böcker brukar funka väldigt bra i de lägena. Idag tänkte jag lista fem av mina feel good-favoriter.
En av mina favoritförfattare i den här genren är helt klart Martina Haag, som för övrigt verkar vara en sådan himla varm och fin person. Hon svarar typ på alla tweets hon får, bara en sådan sak (eller också gör hon inte det, men jag har i alla fall fått den känslan). Hon verkar så bjussig och snäll. Hennes böcker är lättlästa och roliga på ett sådant sätt som, åtminstone hos mig, har den effekten att jag har svårt att hålla tillbaka skrattet. Jag kan fortfarande, många år senare, le åt knäppa scener ur t.ex. Underbar och älskad av alla, som nog är min favorit bland hennes böcker (av de jag har läst hittills). Boken kretsar kring Isabella, som inte har haft en spikrak karriär sedan Calle Flygare teaterskola. Plötsligt vänder det! Hon får en riktig roll på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon kan avancerad akrobatik och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Fredrik Backman är kanske att betrakta som Sveriges feel good-kung, eller vad man ska säga. Hans bestseller En man som heter Ove blev en braksuccé (och nu ser åtminstone jag fram emot att få se filmatiseringen, som har premiär på juldagen). Jag tycker om boken om den gubbige Ove och hans sorg, som han går omkring och bär på, men min favorit är nog egentligen en av Backmans senare böcker: Min mormor hälsar och säger förlåt, som handlar om en tjej som förlorar sin mormor och då får ett hemligt brev i sin hand och hamnar på lite av en skattjakt. På vägen lär hon känna, och får skaka om livet på, invånarna i hyreshuset. En väldigt varm, fin och rolig berättelse!
Många feel good-böcker skulle också kunna sorteras in i genren ”romance”. Personligen har jag svårt för sliskig Hollywoodromantik. En romantisk bok som jag trots allt gillar är Projekt Rosie, och uppföljaren Rosieeffekten, av Graeme Simsion. Det som får de här böckerna att sticka ut från mängden är att huvudpersonen, Don, ”inte är precis genomsnittlig”. Utan att hänga ut honom med en diagnos så blir det ändå snabbt uppenbart för läsaren att Don har en del autistiska drag. Och nu bestämmer han sig för att skaffa en fru. Vägen går genom ett långt formulär med frågor som han tänker sig ska vara till god hjälp för att sålla bland kvinnor och hitta en bra fru-kandidat. Det blir inte som han hade tänkt sig.
Några feel good-böcker som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är Mikael Bergstrandsböcker om Göran och hans resor till Indien. Den första boken i serien heter Delhis vackraste händer. När boken tar sin början har Göran fastnat lite här i livet, eller hur man ska uttrycka det. Han ägnar till exempel sin arbetstid åt att surfa på fotbollssidor och till slut får han sparken. När han kommer iväg på en resa till Indien lär han känna indiern Yogi och han utvecklas också som person och omvärderar vad som är viktigt här i livet. Böckerna om Göran är roliga och handlar mycket om vänskap, vilket är ett förvånansvärt bortglömt ämne inom litteraturen.
Som femte bok tar jag en närmast helt bortglömd och, för de flesta, okänd bok, men som jag faktiskt tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ian Sansom har skrivit ett antal böcker om bibliotekarien Israel Armstrong, som börjar köra bokbussen ute på den engelska landsbygden. En del av böckerna i serien finns översatta till svenska och den första heter Fallet med de försvunna böckerna. Jag tycker att böckerna om Israel Armstrong är sjukt roliga och vad som är extra kul är att de är fulla av referenser till böcker, bibliotek och boknördar på olika sätt. Jag fattar inte varför de här böckerna uppenbarligen har sålt så dåligt.
Förra helgen dominerades nyheterna naturligtvis av terror och mörker, men jag läste också en artikel om att Astrid Lindgrens hem nu är öppnat för allmänheten. Fyran på Dalagatan 46 i Stockholm var Lindgrens hem under 60 års tid. Jag fascineras över att lägenheten ligger på bottenvåningen. För mig känns det otryggt och jobbigt att behöva bo så nära marken och jag föreställer mig att det är extra oskönt när man är så känd som Astrid Lindgren var (och är). Hur många har inte genom åren tittat in, snokat, knackat på..? Ja, jag vet inte. Det var säkert inget större problem eftersom hon trots allt bodde kvar i så många år. Själv skulle jag extremt ogärna bo på markplan i alla fall och då är jag allt annat än en kändis. Hehe.
Efter Astrid Lindgrens död har lägenheten använts lite sporadiskt av hennes släktingar och det är alltså först nu, när Astrid Lindgren skulle ha fyllt 108 år (förra fredagen), som man har bestämt sig för att öppna upp hemmet för besökare. Det ska bara gå att besöka författarhemmet om man har förbokat biljetter och de har till att börja med endast 3 visningar den första lördagen varje månad och en visning den första måndagen varje månad. Det ska vara 15 års-gräns, så det är inte tänkt att barn ska hoppa omkring i sängen där Astrid Lindgrens dotter låg sjuk när Lindgren uppfann på Pippi Långstrump… Tack för det! Eller ja, man kan ju som förälder vilja besöka ett sådant här ställe och råka ha en bebis med sig, t.ex., men det känns bra att det är inte tänkt att författarhemmet ska vara en lekplats.
Jag gissar att det kommer att vara mycket svårt att få en plats på en rundtur, åtminstone de kommande månaderna, innan nyheten har lagt sig. På www.astridlindgrenshem.se finns i alla fall information om hemmet och hur man bokar ett besök. Svårbokat eller inte – vi som hur som helst bor långt från huvudstaden får kanske hålla till godo med bilder så länge. Det fanns rätt många bilder i förra fredagens DN och det finns ännu fler på nätet.
Jag undrar hur det känns att vara där inne, att få se hennes hem precis som det var, att få se hennes skrivbord, där hon arbetade. Det känns intimt på ett sätt. Det finns tillfällen när det känns som att man får kontakt med historien och de som levt förut. Jag fick lite en sådan känsla i somras när jag besökte Sjöhistoriska och museibåten Finngrundet, som alltså är ett fyrskepp som man får gå ombord på och där man kan gå in i hytterna och se precis hur det var. Det är väl ingen märkvärdig grej, egentligen. De flesta tycker nog att Finngrundet är kul i 5 minuter, men för mig, som har haft släktingar som har jobbat på fyrskepp så var det som att få en liten fläkt från det förflutna. Som om mina släktingar, varav de flesta jag aldrig har träffat, fanns där någonstans, trots allt. Jag älskar sådana upplever. Jag hoppas att jag får möjlighet att besöka författarhemmet en dag och att få en liten känsla av att vara i närheten av Astrid Lindgren och platsen där hennes böcker kom till.
Min närmsta Astrid Lindgren-upplevelse lär annars bli läsningen av hennes Krigsdagböcker, som ligger och väntar här hemma.
En sådan skulle man ha! Nu är det ju faktiskt snart advent. Jag älskar julen med ungefär allt som hör till, men en egen julgran av böcker har jag aldrig fått ihop, i och för sig.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
Jag måste börja med att säga att jag inte är omedveten om vad som händer och sker i världen. Även jag har i bestörtning hört om vad som händer i Paris och på andra håll i världen. Min blogg håller sig strikt kring temat böcker, men inte ens jag kan hålla det så smalt i dessa tider. Jag har inte något klokt att säga, mer än att jag förstås känner med alla som flyr, alla som lever under förtryck, alla som tvingas utstå tortyr och alla som försöker överleva i saknaden efter förlorade älskade. Var och en bör fundera en liten stund över vad de kan göra för att göra skillnad i en mörk värld, där ondska breder ut sig.
Och ta hand om varandra. <3
Med det sagt tänker jag faktiskt återgå till det mer ytliga i den här världen, som böcker, t.ex. Dagens inlägg hade jag tänkt ägna åt svåra böcker: böcker, som jag har haft svårt att läsa ut, av olika orsaker. Förmodligen säger dessa böcker mer om mig än om något annat, men så kan det såklart vara.
1. Hoppa hage av Julio Cortázar är en av cirka två böcker som jag faktiskt inte har läst ut. Jag har en närmast tvångsmässig idé om att läsa ut allt jag påbörjar, men den här gången gick det bara inte. Boken är över 600 sidor lång, bara en sådan sak, och är indelad i kapitel som kan läsas i en valfri ordning. Boken beskrivs som ett ”romanteknisk experiment”. Där någonstans har jag förlorats som läsare. Den här boken är alldeles för svår för mig.
2. Den stulna romanen av Nawal El Saadawiläste vi i bokcirkeln för några år sedan. En av oss tyckte att det var bland det mäktigaste och bästa hon hade läst. De flesta läste inte ut den. Själv läste jag ut den och fattade absolut ingenting. Nu kan jag inte ens redogöra för vad den handlar om. Den är så krångligt skriven och övertyngd av omständlig symbolik att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade älskat detta feministiska verk från Egypten, men den flög flera meter över huvudet på mig.
3. Herta MüllersHjärtdjur känns helt klart som ett intressant verk. Müller skriver om livet i en diktatur och om yttrandefrihet. Viktiga ämnen! Hjärtdjur kretsar kring människor som tillhör den tyska minoriteten i ett kommunistiskt och totalitärt Rumänien. Den ska vara skriven ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceausescus styre.”. Men. För mig försvinner allt det intressanta i ett omständligt språk, svåra liknelser och symboler. Det är en oerhört svår bok att dechiffrera, tycker jag. Precis som Den stulna romanen lämnade den mig utan att ge mig något. Det tycker jag är fruktansvärt. Varför tillgängliggör inte författare sina viktiga historier? Vem ska läsa det här? Borde inte alla göra det?
4. En annan nobelpristagare som är ”lite svår” är Mo Yan. Jag läste Ximen Nao och hans sju liv för ett antal år sedan. Jag tyckte faktiskt om boken, trots allt, men då läste jag den som en idiot läser en bok och tyckte att det var en fascinerande historia om en man som återföds som ett antal olika djur. Symboliken och tanken med romanen? Ingen aning. Boken är för svår. Jag orkar inte ens försöka.
5. Sara Lidman är en västerbottensförfattare och som västerbottning vill man såklart läsa och älska denna dams författarskap. Med höga förväntningar tog jag mig därför an den tunna lilla boken Din tjänare hör. Och jag tog mig knappt igenom. Månad efter månad stretade jag på. En och annan scen är fin och intressant, men som helhet kunde jag inte ta till mig av berättelsen. Det är någonting i det omständliga berättandet och det dialektala som bygger upp en tjock mur framför läsaren. Den här boken är så svår! Obegriplig. Jag fattar ingenting.
Ni kan skratta åt mig och mina försök att läsa seriös litteratur, men jag måste verkligen upprepa det jag skrev om Herta Müller här ovan. Varför ska viktig litteratur vara svår? Jag förstår experiment i stil med Cortásars mästerverk, men böcker som i huvudsak är till för att väcka debatt, väcka känslor, informera om förtryck och svåra ämnen..? Författare som Müller och El Saadawi borde vara mer måna om att få läsaren med sig. Jag fattar inte poängen med att enbart skriva till en privilegierad, akademisk elit som har resurser och bakgrundskunskaper för att förstå verket och sätta det i rätt sammanhang. Även vi dumhuvuden kanske behöver de här berättelserna. Kanske behöver vi dem mer än det fåtal som är litteraturvetare.
För den sakens skull behöver inte böcker vara banala eller skrivna med ett förenklat språk. Jag tycker att det finns en uppsjö av böcker och berättelser som är både intressanta, viktiga och skrivna med finess och experimentlusta. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en författare som skriver med en väldigt egen stil utan att krångla till det och slarva bort det viktiga budskapet. Det finns fler exempel, såklart, men exempelvis Müller, Mo Yan eller El Saadawi hör i mitt tycke inte till dem…
Jag såg att Jan Lööf fyller 75 år i år. Lööf har ju skrivit och/eller illustrerat barnböcker som t.ex. Sagan om det röda äpplet, Skrot-Nisse, Födelsedagspresenten m.fl. Snacka om nostalgi när man se de här framsidorna!
I år firas för övrigt Lööf bland annat med boken Jan Lööf: 75 år av dumheter. Där berättar Lööf om sitt liv, sitt arbete, sina inspirationskällor m.m. Den innehåller också en massa material som inte publicerats tidigare: teckningar, affischer, collage, målningar och fotografier. Kul bok! Den skulle jag gärna bläddra i.
Ni har kanske sett att Susan Abulhawa, som gjort sig känd genom sin bestseller Morgon i Jenin, nu är aktuell med en ny bok på svenska: Det blå mellan himmel och hav. Abulhawa har pratat om sin bok i både Lundströms bokradio och Babel och säkert har hon även intervjuats i en uppsjö av tidningar också, men det har jag inte så stor koll på. Kul i alla fall att hon får så mycket uppmärksamhet! Morgon i Jenin var verkligen en tankeväckande och fin bok om hur tillvaron kan se ut i Palestina. Det blå mellan himmel och hav spinner vidare på samma tema. Den lär ta sin början 1948, när den israeliska staten utropades och många palestinier tvingades iväg. Jag vill gärna läsa Abulhawas senaste.
Morgon i Jenin läste vi förresten i bokcirkeln som jag är med i. Det var en bra bok att bokcirkla, för i den finns det mycket att diskutera och prata om. Det som fascinerar mig mest med boken som sådan är dock för tillfället att Abulhawa, som jag har förstått det, tog en massa lån och sa upp sig och allt möjligt för att kunna skriva den och att hon ändå inte tvekade. Modigt. Det är inte alla som blir publicerade liksom. Nu kanske jag blandar ihop eller minns helt fel, men jag tycker mig ha hört att det var så det gick till. Det måste vara ett ovanligt sätt att inleda en författarkarriär.
Throwback thursday! Idag kollar jag tillbaka på mitt inlägg om Muriel BarberysIgelkottens elegans. Det är en bok som jag önskar att jag kunde säga att jag älskar rakt igenom, men jag blev faktiskt väldigt besviken på slutet! Fram till slutet var det i alla fall en både välskriven och intressant bok om klass. Boken kretsar kring portvakten Renée, som i hemlighet är oerhört intresserad av kultur – ett intresse som hon tänker sig att hon, som portvakt, inte kan ha.
Nu tog inte boken mig med storm till 100%, som sagt, men jag tipsar gärna om den ändå. Någon annan kanske inte är lika petig med slutet…
”Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.” Läs mer…
Som ett bonustips kan jag också säga att Muriel Barbery just nu är aktuell med en helt ny bok på svenska: Alvernas liv. Boken handlar om två systar i 10-årsåldern som växer upp på olika håll, men som ändå har ett speciellt band och som dessutom har speciella förmågor – den ena genom sin speciella förbindelse till naturen och den andre genom en stor musikalisk begåvning. Jag är sugen på att läsa den! Det vore kul att läsa något mer av Barbery. Alvernas liv verkar vara en fantasyroman, så det är ju en helt annan genre också.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen 
