Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
Jag måste börja med att säga att jag inte är omedveten om vad som händer och sker i världen. Även jag har i bestörtning hört om vad som händer i Paris och på andra håll i världen. Min blogg håller sig strikt kring temat böcker, men inte ens jag kan hålla det så smalt i dessa tider. Jag har inte något klokt att säga, mer än att jag förstås känner med alla som flyr, alla som lever under förtryck, alla som tvingas utstå tortyr och alla som försöker överleva i saknaden efter förlorade älskade. Var och en bör fundera en liten stund över vad de kan göra för att göra skillnad i en mörk värld, där ondska breder ut sig.
Och ta hand om varandra. <3
Med det sagt tänker jag faktiskt återgå till det mer ytliga i den här världen, som böcker, t.ex. Dagens inlägg hade jag tänkt ägna åt svåra böcker: böcker, som jag har haft svårt att läsa ut, av olika orsaker. Förmodligen säger dessa böcker mer om mig än om något annat, men så kan det såklart vara.
1. Hoppa hage av Julio Cortázar är en av cirka två böcker som jag faktiskt inte har läst ut. Jag har en närmast tvångsmässig idé om att läsa ut allt jag påbörjar, men den här gången gick det bara inte. Boken är över 600 sidor lång, bara en sådan sak, och är indelad i kapitel som kan läsas i en valfri ordning. Boken beskrivs som ett ”romanteknisk experiment”. Där någonstans har jag förlorats som läsare. Den här boken är alldeles för svår för mig.
2. Den stulna romanen av Nawal El Saadawiläste vi i bokcirkeln för några år sedan. En av oss tyckte att det var bland det mäktigaste och bästa hon hade läst. De flesta läste inte ut den. Själv läste jag ut den och fattade absolut ingenting. Nu kan jag inte ens redogöra för vad den handlar om. Den är så krångligt skriven och övertyngd av omständlig symbolik att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade älskat detta feministiska verk från Egypten, men den flög flera meter över huvudet på mig.
3. Herta MüllersHjärtdjur känns helt klart som ett intressant verk. Müller skriver om livet i en diktatur och om yttrandefrihet. Viktiga ämnen! Hjärtdjur kretsar kring människor som tillhör den tyska minoriteten i ett kommunistiskt och totalitärt Rumänien. Den ska vara skriven ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceausescus styre.”. Men. För mig försvinner allt det intressanta i ett omständligt språk, svåra liknelser och symboler. Det är en oerhört svår bok att dechiffrera, tycker jag. Precis som Den stulna romanen lämnade den mig utan att ge mig något. Det tycker jag är fruktansvärt. Varför tillgängliggör inte författare sina viktiga historier? Vem ska läsa det här? Borde inte alla göra det?
4. En annan nobelpristagare som är ”lite svår” är Mo Yan. Jag läste Ximen Nao och hans sju liv för ett antal år sedan. Jag tyckte faktiskt om boken, trots allt, men då läste jag den som en idiot läser en bok och tyckte att det var en fascinerande historia om en man som återföds som ett antal olika djur. Symboliken och tanken med romanen? Ingen aning. Boken är för svår. Jag orkar inte ens försöka.
5. Sara Lidman är en västerbottensförfattare och som västerbottning vill man såklart läsa och älska denna dams författarskap. Med höga förväntningar tog jag mig därför an den tunna lilla boken Din tjänare hör. Och jag tog mig knappt igenom. Månad efter månad stretade jag på. En och annan scen är fin och intressant, men som helhet kunde jag inte ta till mig av berättelsen. Det är någonting i det omständliga berättandet och det dialektala som bygger upp en tjock mur framför läsaren. Den här boken är så svår! Obegriplig. Jag fattar ingenting.
Ni kan skratta åt mig och mina försök att läsa seriös litteratur, men jag måste verkligen upprepa det jag skrev om Herta Müller här ovan. Varför ska viktig litteratur vara svår? Jag förstår experiment i stil med Cortásars mästerverk, men böcker som i huvudsak är till för att väcka debatt, väcka känslor, informera om förtryck och svåra ämnen..? Författare som Müller och El Saadawi borde vara mer måna om att få läsaren med sig. Jag fattar inte poängen med att enbart skriva till en privilegierad, akademisk elit som har resurser och bakgrundskunskaper för att förstå verket och sätta det i rätt sammanhang. Även vi dumhuvuden kanske behöver de här berättelserna. Kanske behöver vi dem mer än det fåtal som är litteraturvetare.
För den sakens skull behöver inte böcker vara banala eller skrivna med ett förenklat språk. Jag tycker att det finns en uppsjö av böcker och berättelser som är både intressanta, viktiga och skrivna med finess och experimentlusta. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en författare som skriver med en väldigt egen stil utan att krångla till det och slarva bort det viktiga budskapet. Det finns fler exempel, såklart, men exempelvis Müller, Mo Yan eller El Saadawi hör i mitt tycke inte till dem…
Jag såg att Jan Lööf fyller 75 år i år. Lööf har ju skrivit och/eller illustrerat barnböcker som t.ex. Sagan om det röda äpplet, Skrot-Nisse, Födelsedagspresenten m.fl. Snacka om nostalgi när man se de här framsidorna!
I år firas för övrigt Lööf bland annat med boken Jan Lööf: 75 år av dumheter. Där berättar Lööf om sitt liv, sitt arbete, sina inspirationskällor m.m. Den innehåller också en massa material som inte publicerats tidigare: teckningar, affischer, collage, målningar och fotografier. Kul bok! Den skulle jag gärna bläddra i.
Ni har kanske sett att Susan Abulhawa, som gjort sig känd genom sin bestseller Morgon i Jenin, nu är aktuell med en ny bok på svenska: Det blå mellan himmel och hav. Abulhawa har pratat om sin bok i både Lundströms bokradio och Babel och säkert har hon även intervjuats i en uppsjö av tidningar också, men det har jag inte så stor koll på. Kul i alla fall att hon får så mycket uppmärksamhet! Morgon i Jenin var verkligen en tankeväckande och fin bok om hur tillvaron kan se ut i Palestina. Det blå mellan himmel och hav spinner vidare på samma tema. Den lär ta sin början 1948, när den israeliska staten utropades och många palestinier tvingades iväg. Jag vill gärna läsa Abulhawas senaste.
Morgon i Jenin läste vi förresten i bokcirkeln som jag är med i. Det var en bra bok att bokcirkla, för i den finns det mycket att diskutera och prata om. Det som fascinerar mig mest med boken som sådan är dock för tillfället att Abulhawa, som jag har förstått det, tog en massa lån och sa upp sig och allt möjligt för att kunna skriva den och att hon ändå inte tvekade. Modigt. Det är inte alla som blir publicerade liksom. Nu kanske jag blandar ihop eller minns helt fel, men jag tycker mig ha hört att det var så det gick till. Det måste vara ett ovanligt sätt att inleda en författarkarriär.
Throwback thursday! Idag kollar jag tillbaka på mitt inlägg om Muriel BarberysIgelkottens elegans. Det är en bok som jag önskar att jag kunde säga att jag älskar rakt igenom, men jag blev faktiskt väldigt besviken på slutet! Fram till slutet var det i alla fall en både välskriven och intressant bok om klass. Boken kretsar kring portvakten Renée, som i hemlighet är oerhört intresserad av kultur – ett intresse som hon tänker sig att hon, som portvakt, inte kan ha.
Nu tog inte boken mig med storm till 100%, som sagt, men jag tipsar gärna om den ändå. Någon annan kanske inte är lika petig med slutet…
”Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.” Läs mer…
Som ett bonustips kan jag också säga att Muriel Barbery just nu är aktuell med en helt ny bok på svenska: Alvernas liv. Boken handlar om två systar i 10-årsåldern som växer upp på olika håll, men som ändå har ett speciellt band och som dessutom har speciella förmågor – den ena genom sin speciella förbindelse till naturen och den andre genom en stor musikalisk begåvning. Jag är sugen på att läsa den! Det vore kul att läsa något mer av Barbery. Alvernas liv verkar vara en fantasyroman, så det är ju en helt annan genre också.
Här om veckan fick jag en bok hem i brevlådan. Den var såhär fint inslagen:
Ja, ni ser ju. Katter. Jag älskar katter. Jag har till och med köpt en anteckningsbok med precis det här mönstret. Hehe.
Innehållet var inte så tokigt det heller ;), för där låg John Ajvide Lindqvists Rörelsen. Jag har läst alla Ajvide Lindqvists böcker utom hans två senaste, som jag ärligt talat inte riktigt förstår varför jag inte har läst ännu. Nu så!
Rörelsen är förresten, som ni säkert vet, nominerad till Augustpriset. Den 23:e november är det gala och prisutdelning. I kategorin skönlitteratur hejar jag egentligen på Jonas Hassen Khemiri, för som ni kanske vet så blev jag fullständigt förälskad i hans senaste roman, Allt jag inte minns. Den är bland det bästa jag läst, inte bara bland årets läsning utan över huvud taget. Men vi får väl se vem som kammar hem priset i år. 🙂
I söndags hade vi bokcirkelfrukost hemma hos mig och diskuterade Levande och döda i Winsford, som jag för övrigt postade ett blogginlägg om igår. För ovanlighetens skull var vi väldigt överens och alla tyckte att det var en bra bok. Det kändes lite som en lättnad, för jag ångrade mig ärligt talat lite när jag hade föreslagit den här boken. Den verkade så lång och… tung. Men det var den verkligen inte! Levande och döda i Winsford var både lättläst och fängslande. Dessutom finns det en hel del lösa trådar att diskutera, samt att berättelsen i sig verkligen kan vändas och vridas på. Det var en bra bokcirkelbok, helt enkelt. Kan rekommenderas! Jag kan även rekommendera att träffas över en frukost, för det är verkligen trevligt och också lite lättare att ta sig tid till än kvällsträffar i veckorna.
Nästa gång läser vi Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som är Annas/Med näsan i en boks bokförslag. Hon hade en superfin kartonnageutgåva med fina bilder och snygga mellanlägg mellan kapitlen. Själv har jag reserverat bibliotekets utgåva. Får se om den är lika fin.
Anna påminde mig förresten om att Levande och döda i Winsford är den andra boken som jag har föreslagit och som utspelar sig på Exmoor (jag har tidigare föreslagit Mörk jord, som utspelar sig precis just där). Är det ett tema? Borde vi åka dit? 😉
En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.
Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,
Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.
Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.
Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.
Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.
Citerat ur Levande och döda i Winsford
”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”
Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.
”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.
Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?
Och är det någon som letar efter henne?
Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”
Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.
Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.
Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.
Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…
Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
