Jag såg att Olika förlag har gett ut en pekbok med jultema i år. Nice! Olika, som har ”ut med stereotyper – in med möjligheter!” som slogan, ger ut böcker som försöker att vara inkluderande och visa mångfald. Det här är alltså en bok som inte bara har jultema utan också visar många olika sorters tomtar, lucior och så vidare. Kul bok!
En annan aktuell julbok för barn är Astrid Lindgrens jul, med uppspelningsfunktion. I den läser Astrid Lindgren själv upp julsagor om Pippi, Emil, Madicken, Lotta, Barnen i Bullerbyn med flera. Den ser verkligen fin ut! Det finns ju väldigt mycket jul i Astrid Lindgrens böcker. Själv har jag i och för sig mest kommit i kontakt med Lindgrens jul genom filmatiseringarna av hennes berättelser, men ändå. Madickens julgran, tabberaset i Katthult… Jag vet inte exakt vilka sagor som boken innehåller, men det finns ju en och annan fin berättelse från Astrid Lindgrens värld att välja ut till en sådan här bok.
Apropå uppspelningsfunktion så finns det sedan flera år tillbaka en bok med julvisor och uppspelning. Bara att sjunga med! 😉 Svenska julvisor heter boken och är en av många musikböcker som ges ut av förlaget Max Ström.
Throwback thursday! För åtta år sedan läste jag Montecore av Jonas Hassen Khemiri och idag tänkte jag att det kunde passa att plocka fram den här fantastiska boken igen. Khemiri har ju fått stor uppmärksamhet, minst sagt, i år när han har belönats med Augustpriset och allt. Det är förmodligen många som har läst hans senaste roman, Allt jag inte minns, men en del har kanske inte kommit i kontakt med hans tidigare romaner. Då är det ett hett tips att upptäcka dem.
Khemiri är en fantastisk författare och två anledningar till att jag tycker detta är 1) han skriver kunnigt, intressant och insiktsfullt om viktiga ämnen, t.ex. rasism, 2) han är tekniskt fulländad när det gäller att komponera ihop en berättelse och att använda språket som en viktig motor för att driva berättelsen framåt. I Allt jag inte minns består hela berättelsen av minnesfragment. I Montecore har han ett annat grepp: boken består av en brevväxling.
Kan verkligen rekommendera Montecore! Om du har missat den.
”Bokens huvudperson heter Jonas Hassen Khemiri och har precis gett ut sin debutroman, som han anser har blivit missförstådd, när han får ett mejl från en barndomskamrat till hans sedan länge försvunna far. Barndomskamraten heter Kadir och han har fått en idé om att tillsammans med Jonas ge ut en roman om den fantastiska fadern, Abbas kallad. I Kadirs ögon är Abbas en fantastisk man, men Jonas sanning är en annan och innehåller svek och känslor av att inte räcka till och att ha valt fel liv att leva. [Läs mer…]”
Nu får jag nog rappa på lite med läsningen av Ransom Riggs ungdomsbok Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. På söndag är det nämligen dags att bokcirkla den! Jag gillar den hittills. Det är en både rolig, spännande och inte speciellt läskig skräckis och det är en läsning som passar mig väldigt bra just nu. Jag återkommer med lite mer tankar om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn när den är utläst.
En av anledningarna till att jag inte har läst ut den ännu är att det tog lite tid för mig att låna den på biblioteket. Jag gick nämligen in på mitt biblioteks hemsida och sökte efter den så fort det blivit bestämt att vi skulle läsa den här boken. Till min förvåning fanns den bara i ett exemplar i hela kommunen! Jag blev helt paff, men ställde mig såklart i kö eftersom det här exemplaret till på köpet inte fanns inne. Sedan gick dagarna och dagarna blev till en vecka och tiden bara gick och till slut blev jag misstänksam och gick in och kollade efter boken igen. Då insåg jag att jag hade köat en hel klassuppsättning av den här boken. När man klickar fram Miss Peregrines hem för besynnerliga barn hos biblioteket är det en klassuppsättning av boken som kommer upp som default. Bara om man är observant, läser noga och klickar fram en äldre utgåva av boken så kommer man till en sida där man kan se den vanliga boken, så att säga. Boken visade sig finnas på ungefär alla bibliotek i kommunen och den fanns inne i flera exemplar hos ”mitt” bibliotek, dessutom. Det var alltså bara att gå dit och plocka upp den och det hade jag kunnat göra redan för flera veckor sedan om bibliotekets hemsida hade varit mer lättnavigerad och smartare uppbyggd…
Nåja. Mycket kan man säga om biblioteket, men deras hemsida är inte den bästa. Men, men. Man kan väl inte få allt, antar jag.
April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.
Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.
Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.
Citerat ur April i anhörigsverige
”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”
Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski
Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.
”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.
Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.
Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?
April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”
I veckan somnade barnboksförfattaren Lennart Hellsing in. Jag tror att nästan alla som har vuxit upp i Sverige eller läst svenska böcker för sina barn har kommit i kontakt med Hellsings finurliga rim och härliga karaktärer. Hans böcker är riktiga klassiker och illustrationerna av t.ex. Stig Lindberg eller Poul Ströyer är verkligen otroligt fina.
Har ni sett att Sandra Beijer har startat Sandra Beijers bokklubb, ett program där hon pratar om böcker med kompisar? Sandra Beijer driver sedan 2005 bloggen niotillfem, som är en av Sveriges största livsstilsbloggar. Bloggen är inte bara stor, Beijer har också lyckats skaffa sig en stor skara riktigt trogna läsare. Jag har svårt att se någon annan bloggare som är en sådan förebild som Sandra. Även när hon visar upp pressutskick eller presenterar samarbeten med företag så lyckas hon hålla kvar trovärdigheten och få det att kännas äkta. Ingenting i hennes blogg känns speciellt köpt eller billigt, som det ofta gör hos andra stora bloggare, som försöker balansera hopplösa maskerade reklaminlägg med lagom privata och lagom intetsägande personliga inlägg. Jag gillar verkligen Beijers blogg! Och jag är jätteglad över att hon skriver om böcker emellanåt och att hon nu gör den här boksatsningen. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag tycker att läsning har för låg status. Sandra Beijer är en person som kraftigt kan ändra på det. Det finns så många intressanta och viktiga läsfrämjande insatser i skolan, på bibliotek, inom idrottsklubbar och säkert på andra ställen, men sådana här förebilder behövs också. Jag gillar massor! I första avsnittet pratar Beijer och Nina Åkestam om min favorit Den allvarsamma leken.
Beijer är för övrigt själv författare, för er som kanske har missat detta. Hon var aktuell förra året med ungdomsromanen Det handlar om dig, som fick fin kritik. Nu skriver hon sedan en tid på en andra roman. Det är uppenbart att många dörrar har öppnat sig för Beijer tack vare bloggen och kändisskapet, men på riktigt så är hon inte bara en kändis som får ge ut en bok, utan hon känns verkligen som en person som är genuint intresserad av böcker och skrivande. Jag har, märkligt nog, inte läst Det handlar om dig ännu, men jag måste ändå säga att det ska bli spännande att få följa Beijers författarskap framöver. Jag väntar i alla fall nyfiket på bok nummer två.
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Om God jul och Jonas Karlsson
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.
Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:
Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.
Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Krigsdagböcker
Nattvakten
Kristin Lavransdotter
Wicked
Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.
Jag missade livesändningen från Augustgalan igår. 🙁 Det kändes såklart supertråkigt att missa detta, särskilt eftersom min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri var en av årets nominerade i kategorin Årets skönlitteratur. Men! Det är inte mycket att göra något åt. När jag sent omsider kom hem igår hade min sambo pyntat vår julgran.
Han trodde nog att jag inte visste vem som tilldelats årets pris och ville på detta sätt meddela det roliga. Jag hade dock kollat upp vinnarna i telefonen så fort jag kunde. Hehe. Så överraskningen uteblev lite, på ett sätt, men jag blev ändå glad över pyntet. För jag blev så GLAD, GLAD, GLAD, GLAD, GLAD över att Jonas Hassen Khemiri tilldelats pris i kategorin Årets skönlitteratur för hans roman Allt jag inte minns. Jag tänker inte skriva något smart om den här boken, men läs gärna mitt tidigare inlägg om Allt jag inte minns – årets helt klart bästa bok och en av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Khemiri är SÅ värd Augustpriset.
För ordningens skull kan jag ju säga att Karin Bojs med boken Min europeiska familj fick pris i fackbokklassen och Jessica Schiefauer belönades i kategorin barn- och ungdom för När hundarna kommer. Jag har tyvärr inte läst någon av dessa böcker, men jag kan säga att Schiefauer har funnits högt upp på min ”att läsa”-lista sedan hon belönades förra gången (Pojkarna, 2011). Jag har Pojkarna i min läsplatta faktiskt. När hundarna kommer har hyllats i ca alla bokbloggar jag följer. Det verkar vara en riktig bladvändare. Boijs läser jag i DN, där hon tidigare var redaktör i vetenskapsredaktionen och där hon fortfarande brukar ha en liten kolumn på söndagarna. Hon är insatt, engagerad och brinner för att upplysa. Jag tror verkligen att hennes bok om människans, och hennes egen, historia är mycket läsvärd.
Jag kan förresten tipsa om att man kan kolla på Augustgalan i efterhand. Det finns också en och annan intervju med Khemiri och de andra pristagarna att hitta på nätet och här och där. Till exempel blev han och Schiefauer intervjuade i P1 morgon i morse och där avslöjar Khemiri att han ser priset som en chans att låta Allt jag inte minns få leva sitt eget liv ett tag, så att han kan få ro att skriva något nytt. Jag hoppas på en ny roman! Och att den kommer ut SNART. 🙂
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
