I veckan somnade barnboksförfattaren Lennart Hellsing in. Jag tror att nästan alla som har vuxit upp i Sverige eller läst svenska böcker för sina barn har kommit i kontakt med Hellsings finurliga rim och härliga karaktärer. Hans böcker är riktiga klassiker och illustrationerna av t.ex. Stig Lindberg eller Poul Ströyer är verkligen otroligt fina.
Någon som minns dessa?
Har ni sett att Sandra Beijer har startat Sandra Beijers bokklubb, ett program där hon pratar om böcker med kompisar? Sandra Beijer driver sedan 2005 bloggen niotillfem, som är en av Sveriges största livsstilsbloggar. Bloggen är inte bara stor, Beijer har också lyckats skaffa sig en stor skara riktigt trogna läsare. Jag har svårt att se någon annan bloggare som är en sådan förebild som Sandra. Även när hon visar upp pressutskick eller presenterar samarbeten med företag så lyckas hon hålla kvar trovärdigheten och få det att kännas äkta. Ingenting i hennes blogg känns speciellt köpt eller billigt, som det ofta gör hos andra stora bloggare, som försöker balansera hopplösa maskerade reklaminlägg med lagom privata och lagom intetsägande personliga inlägg. Jag gillar verkligen Beijers blogg! Och jag är jätteglad över att hon skriver om böcker emellanåt och att hon nu gör den här boksatsningen. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag tycker att läsning har för låg status. Sandra Beijer är en person som kraftigt kan ändra på det. Det finns så många intressanta och viktiga läsfrämjande insatser i skolan, på bibliotek, inom idrottsklubbar och säkert på andra ställen, men sådana här förebilder behövs också. Jag gillar massor! I första avsnittet pratar Beijer och Nina Åkestam om min favorit Den allvarsamma leken.
Beijer är för övrigt själv författare, för er som kanske har missat detta. Hon var aktuell förra året med ungdomsromanen Det handlar om dig, som fick fin kritik. Nu skriver hon sedan en tid på en andra roman. Det är uppenbart att många dörrar har öppnat sig för Beijer tack vare bloggen och kändisskapet, men på riktigt så är hon inte bara en kändis som får ge ut en bok, utan hon känns verkligen som en person som är genuint intresserad av böcker och skrivande. Jag har, märkligt nog, inte läst Det handlar om dig ännu, men jag måste ändå säga att det ska bli spännande att få följa Beijers författarskap framöver. Jag väntar i alla fall nyfiket på bok nummer två.
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
Uppläsare: Jonas Karlsson.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 164 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: SvD, Sydsvenskan.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.
Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:
Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.
Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Krigsdagböcker
Nattvakten
Kristin Lavransdotter
Wicked
Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.
Jag missade livesändningen från Augustgalan igår. 🙁 Det kändes såklart supertråkigt att missa detta, särskilt eftersom min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri var en av årets nominerade i kategorin Årets skönlitteratur. Men! Det är inte mycket att göra något åt. När jag sent omsider kom hem igår hade min sambo pyntat vår julgran.
Han trodde nog att jag inte visste vem som tilldelats årets pris och ville på detta sätt meddela det roliga. Jag hade dock kollat upp vinnarna i telefonen så fort jag kunde. Hehe. Så överraskningen uteblev lite, på ett sätt, men jag blev ändå glad över pyntet. För jag blev så GLAD, GLAD, GLAD, GLAD, GLAD över att Jonas Hassen Khemiri tilldelats pris i kategorin Årets skönlitteratur för hans roman Allt jag inte minns. Jag tänker inte skriva något smart om den här boken, men läs gärna mitt tidigare inlägg om Allt jag inte minns – årets helt klart bästa bok och en av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Khemiri är SÅ värd Augustpriset.
För ordningens skull kan jag ju säga att Karin Bojs med boken Min europeiska familj fick pris i fackbokklassen och Jessica Schiefauer belönades i kategorin barn- och ungdom för När hundarna kommer. Jag har tyvärr inte läst någon av dessa böcker, men jag kan säga att Schiefauer har funnits högt upp på min ”att läsa”-lista sedan hon belönades förra gången (Pojkarna, 2011). Jag har Pojkarna i min läsplatta faktiskt. När hundarna kommer har hyllats i ca alla bokbloggar jag följer. Det verkar vara en riktig bladvändare. Boijs läser jag i DN, där hon tidigare var redaktör i vetenskapsredaktionen och där hon fortfarande brukar ha en liten kolumn på söndagarna. Hon är insatt, engagerad och brinner för att upplysa. Jag tror verkligen att hennes bok om människans, och hennes egen, historia är mycket läsvärd.
Jag kan förresten tipsa om att man kan kolla på Augustgalan i efterhand. Det finns också en och annan intervju med Khemiri och de andra pristagarna att hitta på nätet och här och där. Till exempel blev han och Schiefauer intervjuade i P1 morgon i morse och där avslöjar Khemiri att han ser priset som en chans att låta Allt jag inte minns få leva sitt eget liv ett tag, så att han kan få ro att skriva något nytt. Jag hoppas på en ny roman! Och att den kommer ut SNART. 🙂
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Feel good är en skön genre. Jag läser gärna böcker av det lite tyngre slaget och böcker som har ett visst tuggmotstånd, om man säger så, men för att kunna uppskatta den typen av litteratur så måste man också blanda upp med böcker som är lite mer bläddervänliga, så att säga; böcker som man kan ta upp och bara läsa, läsa, läsa. Feel good-böcker brukar funka väldigt bra i de lägena. Idag tänkte jag lista fem av mina feel good-favoriter.
En av mina favoritförfattare i den här genren är helt klart Martina Haag, som för övrigt verkar vara en sådan himla varm och fin person. Hon svarar typ på alla tweets hon får, bara en sådan sak (eller också gör hon inte det, men jag har i alla fall fått den känslan). Hon verkar så bjussig och snäll. Hennes böcker är lättlästa och roliga på ett sådant sätt som, åtminstone hos mig, har den effekten att jag har svårt att hålla tillbaka skrattet. Jag kan fortfarande, många år senare, le åt knäppa scener ur t.ex. Underbar och älskad av alla, som nog är min favorit bland hennes böcker (av de jag har läst hittills). Boken kretsar kring Isabella, som inte har haft en spikrak karriär sedan Calle Flygare teaterskola. Plötsligt vänder det! Hon får en riktig roll på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon kan avancerad akrobatik och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Fredrik Backman är kanske att betrakta som Sveriges feel good-kung, eller vad man ska säga. Hans bestseller En man som heter Ove blev en braksuccé (och nu ser åtminstone jag fram emot att få se filmatiseringen, som har premiär på juldagen). Jag tycker om boken om den gubbige Ove och hans sorg, som han går omkring och bär på, men min favorit är nog egentligen en av Backmans senare böcker: Min mormor hälsar och säger förlåt, som handlar om en tjej som förlorar sin mormor och då får ett hemligt brev i sin hand och hamnar på lite av en skattjakt. På vägen lär hon känna, och får skaka om livet på, invånarna i hyreshuset. En väldigt varm, fin och rolig berättelse!
Många feel good-böcker skulle också kunna sorteras in i genren ”romance”. Personligen har jag svårt för sliskig Hollywoodromantik. En romantisk bok som jag trots allt gillar är Projekt Rosie, och uppföljaren Rosieeffekten, av Graeme Simsion. Det som får de här böckerna att sticka ut från mängden är att huvudpersonen, Don, ”inte är precis genomsnittlig”. Utan att hänga ut honom med en diagnos så blir det ändå snabbt uppenbart för läsaren att Don har en del autistiska drag. Och nu bestämmer han sig för att skaffa en fru. Vägen går genom ett långt formulär med frågor som han tänker sig ska vara till god hjälp för att sålla bland kvinnor och hitta en bra fru-kandidat. Det blir inte som han hade tänkt sig.
Några feel good-böcker som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är Mikael Bergstrands böcker om Göran och hans resor till Indien. Den första boken i serien heter Delhis vackraste händer. När boken tar sin början har Göran fastnat lite här i livet, eller hur man ska uttrycka det. Han ägnar till exempel sin arbetstid åt att surfa på fotbollssidor och till slut får han sparken. När han kommer iväg på en resa till Indien lär han känna indiern Yogi och han utvecklas också som person och omvärderar vad som är viktigt här i livet. Böckerna om Göran är roliga och handlar mycket om vänskap, vilket är ett förvånansvärt bortglömt ämne inom litteraturen.
Som femte bok tar jag en närmast helt bortglömd och, för de flesta, okänd bok, men som jag faktiskt tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ian Sansom har skrivit ett antal böcker om bibliotekarien Israel Armstrong, som börjar köra bokbussen ute på den engelska landsbygden. En del av böckerna i serien finns översatta till svenska och den första heter Fallet med de försvunna böckerna. Jag tycker att böckerna om Israel Armstrong är sjukt roliga och vad som är extra kul är att de är fulla av referenser till böcker, bibliotek och boknördar på olika sätt. Jag fattar inte varför de här böckerna uppenbarligen har sålt så dåligt.
Förra helgen dominerades nyheterna naturligtvis av terror och mörker, men jag läste också en artikel om att Astrid Lindgrens hem nu är öppnat för allmänheten. Fyran på Dalagatan 46 i Stockholm var Lindgrens hem under 60 års tid. Jag fascineras över att lägenheten ligger på bottenvåningen. För mig känns det otryggt och jobbigt att behöva bo så nära marken och jag föreställer mig att det är extra oskönt när man är så känd som Astrid Lindgren var (och är). Hur många har inte genom åren tittat in, snokat, knackat på..? Ja, jag vet inte. Det var säkert inget större problem eftersom hon trots allt bodde kvar i så många år. Själv skulle jag extremt ogärna bo på markplan i alla fall och då är jag allt annat än en kändis. Hehe.
Efter Astrid Lindgrens död har lägenheten använts lite sporadiskt av hennes släktingar och det är alltså först nu, när Astrid Lindgren skulle ha fyllt 108 år (förra fredagen), som man har bestämt sig för att öppna upp hemmet för besökare. Det ska bara gå att besöka författarhemmet om man har förbokat biljetter och de har till att börja med endast 3 visningar den första lördagen varje månad och en visning den första måndagen varje månad. Det ska vara 15 års-gräns, så det är inte tänkt att barn ska hoppa omkring i sängen där Astrid Lindgrens dotter låg sjuk när Lindgren uppfann på Pippi Långstrump… Tack för det! Eller ja, man kan ju som förälder vilja besöka ett sådant här ställe och råka ha en bebis med sig, t.ex., men det känns bra att det är inte tänkt att författarhemmet ska vara en lekplats.
Jag gissar att det kommer att vara mycket svårt att få en plats på en rundtur, åtminstone de kommande månaderna, innan nyheten har lagt sig. På www.astridlindgrenshem.se finns i alla fall information om hemmet och hur man bokar ett besök. Svårbokat eller inte – vi som hur som helst bor långt från huvudstaden får kanske hålla till godo med bilder så länge. Det fanns rätt många bilder i förra fredagens DN och det finns ännu fler på nätet.
Jag undrar hur det känns att vara där inne, att få se hennes hem precis som det var, att få se hennes skrivbord, där hon arbetade. Det känns intimt på ett sätt. Det finns tillfällen när det känns som att man får kontakt med historien och de som levt förut. Jag fick lite en sådan känsla i somras när jag besökte Sjöhistoriska och museibåten Finngrundet, som alltså är ett fyrskepp som man får gå ombord på och där man kan gå in i hytterna och se precis hur det var. Det är väl ingen märkvärdig grej, egentligen. De flesta tycker nog att Finngrundet är kul i 5 minuter, men för mig, som har haft släktingar som har jobbat på fyrskepp så var det som att få en liten fläkt från det förflutna. Som om mina släktingar, varav de flesta jag aldrig har träffat, fanns där någonstans, trots allt. Jag älskar sådana upplever. Jag hoppas att jag får möjlighet att besöka författarhemmet en dag och att få en liten känsla av att vara i närheten av Astrid Lindgren och platsen där hennes böcker kom till.
Min närmsta Astrid Lindgren-upplevelse lär annars bli läsningen av hennes Krigsdagböcker, som ligger och väntar här hemma.
Throwback thursday. För närmare tre år sedan var jag på ”mitt” bibliotek och möttes av en ovanligt tjusig julgran.
En sådan skulle man ha! Nu är det ju faktiskt snart advent. Jag älskar julen med ungefär allt som hör till, men en egen julgran av böcker har jag aldrig fått ihop, i och för sig.
