God jul! Kanske firar du inte jul, men har åtminstone några extra dagars ledighet att njuta av. Oavsett så hoppas jag att du får en skön helg.
Jag slog in alla julklappar här om dagen. Det rymmer sig faktiskt 4 böcker bland mina klappar i år. Vilka de är tänker jag inte skriva, inte idag i alla fall. 😉
På bokfronten kommer det så mycket nytt hela tiden att det är svårt att hinna med… Idag bloggar jag om några titlar som har kommit ut under året och som jag tänkte hålla i minnet framöver och förhoppningsvis läsa så småningom.
I november kom en ursnygg bokversion av radioprogrammet Allvarligt talat i P1. I programmet samtalar några programledare om existentiella frågor från lyssnarna. Lena Andersson har varit en av programledarna i de två senaste säsongerna. Ärligt talat ( :p ) så slutade jag lyssna på Allvarligt talat inför Lena Anderssons första säsong. Det berodde absolut inte på Lena Andersson, utan det berodde på att jag gjorde en rensning bland mina podcastprenumerationer och prioriterade bort just det här programmet. Så många podcasts, så lite tid, ni vet… Men även om jag inte har lyssnat på Allvarligt talat på några år så tror jag nog att boken kan vara nog så läsvärd och intressant.
Alice Munro är lite av en favorit hos mig. Jag har läst flera av hennes novellsamlingar och imponerats över hur hon komponerar sina berättelser. Tidigare i år kom en ny samling med noveller som berättar Munros släkthistoria. Utsikten från Castle Rock heter den. Låter läsvärd!
Den tredje boken i den här listan är kanske inte en bok som jag kommer att kasta mig över, men ändå. Den hyllade amerikanske författaren Jonathan Franzen är aktuell på svenska med en ny roman: Renhet. Den kom ut i oktober i år. Av Franzen har jag tidigare läst Frihet, som jag, minst sagt, tyckte var ”sådär”. Men… En sådan här hyllad författare måste väl ha något? Kanske är det meningen att jag ska ge honom en ny chans?
Och slutligen: deckardrottningen Gillian Flynn är aktuell med en novell, som kom ut i början av december. Den heter En sån som du och lär vara lite mer åt skräckhållet än deckarhållet. Tröttsamt nog så marknadsförs den med en text, nästan lika stor som titeln, om att boken är av ”författaren till Gone girl”. Hur ska man tolka det då? Att den här novellen är skit och inte står för sig själv? Jag är så trött på all marknadsföring i stil med ”nya Gone girl”, ”bättre än Gone girl” och så vidare. Kan vi sluta tjata om Gone girl? Jag gillade Gone girl, både boken och filmen, men SNÄLLA. Kan inte deckargenren rycka upp sig och sluta vara så ängslig och rädd för något nytt..?
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Idag tänkte jag blogga om några (hyfsat) aktuella seriealbum och humorböcker som jag gärna skulle bläddra i.
Först ut är bokversionen av Boktitelpoesi, som jag hoppas att ni följer på Instagram(!?). Jag tycker i alla fall att det är en briljant idé att skapa poesi av bokryggar. Med tre bokryggar bildar de klockren poesi. Kul och snyggt!
En bok jag har sett lite bilder ur och inte kan sluta skratta åt är Robocoprah Winfrey. Och ja, den innehåller helknasiga fotomontage med kändisporträtt. En del av dem säljs också som posters. Min favorit är Gorbatjorven…
Någon som är aktuell med ett nytt seriealbum är Sara Granér! Jag tycker att hon ofta är lite över gränsen… Men ändå. Jag älskar titeln: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. Klockren! Man kan tänka sig att den handlar om ”arbetslinjen”, men den handlar om makt. Den är säkert både kul och tankeväckande.
Slutligen kan jag tipsa om att något så klassiskt som Tintin har kommit i nyutgåva. Den här gången är det inte Tintin i Kongo, som kan ses som rasistisk propaganda (…), som har getts ut på nytt. Däremot kommer klassiker som t.ex. Faraos cigarrer ut i nyöversättning av Tintinkännaren Björn Wahlberg. Jag ser för övrigt fram emot Tintinfilmen Solens tempel som kommer på bio nästa år. Jag förväntar mig lika bra animation som i Tintins äventyr: Enhöringens hemlighet, där man med så kallad motion capture-teknik har fått till underbar och verklighetstrogen animation.
Jag gissar att det är fler än jag som har några extra dagars ledighet nu över jul. Kanske är det en tid när det finns lite extra tid för att lyssna på bokrelaterade radioprogram och podcasts. Jag har ett antal blogginlägg om mina favoritpodcasts (inlägg från de senaste åren: 1, 2, 3, 4, 5). Nu tänkte jag komplettera med lite fler bokpoddtips.
Mellan raderna – en podcast om läsning har, lite lätt förvirrande, samma namn som Rabén & sjögrens gamla bokpodcast. Kanske är det därför som den här podden har gått mig förbi fram till nu. Här pratar i alla fall journalisten Peppe Öhman och pr-kvinnan Karin Jihde om böcker och läsning. Det är både aktuellt, smart och bra! Nya avsnitt kommer varje fredag. I förra veckans avsnitt pratade de om favoriter som Jonas Hassen Khemiri och Chimamanda Ngozi Adichie. Sådant gillar jag!
Bokcirkelpodden är en podcast som ligger under 24 Kalmar, vilket är, efter vad jag kan förstå, en gratistidning i Kalmar? Den görs i alla fall av Jenny Alvunger och Emma Sandebäck, eller ”de muntra fruarna från Kalmar” som de kallar sig. Podden har ett superburkigt ljud, men är annars en kul podcast med bokcirkelupplägg. I varje avsnitt bokcirklar de en ny bok tillsammans med en gäst. Exempelvis har de läst Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl.
I jul kan vi också se fram emot flera intressanta radioprogram med bokanknytning. Jag tror inte att vi kan vänta oss att något av dem kommer som podd, tyvärr, utan där får man helt enkelt lyssna när programmen går eller lyssna via SR:s app.
Hur som helst: med start på julafton av alla dagar så kommer tre nya avsnitt av Min bokhylla, där den briljanta bibliotekarien Jenny Lindh, känd från bland annat DN:s ”Fråga bibliotekarien”, och Mark Levengood snokar i kändisars bokhyllor. Jag tycker jättemycket om det här programmet och det känns trist att de inte har släppt den som podd faktiskt, för det har gått i flera säsonger och jag har missat några avsnitt som alltså inte går att lyssna ikapp på såhär i efterhand. 12.03 sänds programmen i P4.
I jul kommer också två program som kanske främst riktar sig till dig med barn: Läsa för barn. Det kommer att komma två avsnitt, Läsa med Martina och Läsa med Farzad. I det förstnämnda programmet ger Martina Haag tips på hur man kan introducera barn till böckernas värld. I Läsa med Farzad frågar sig Farzad Farzaneh varför vi egentligen ska läsa för barn och han samtalar bland annat med Martin Widmark, författare till LasseMaja-böckerna, om den här frågan. Låter som bra och viktiga program tycker jag! De kommer att sändas på nyårsafton och nyårsdagen kl 17-18 i P4.
Sedan ett tips på en kommande TV-serie som jag definitivt kommer att kolla in: Liv och Horace: Resan till vägens ände (arbetsnamn). I början av nästa år kommer ett antal program där min favoritsatiriker Liv Strömquist och akademiledamoten Horace Engdahl är på en ”klassisk bildningsresa genom Europa”. Låter superintressant, tycker jag. Rolig programledarkombo.
Throwback thursday! Idag kastar jag mig tillbaka till den 1:a maj, när jag bloggade om böcker som jag var lite extra peppad på från höstens utgivning. Jag räknar upp Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri och Axels tid av Lars Lerin, som jag sedan har läst och delat ut 5:or i betyg till (Allt jag inte minns måste ni bara läsa!). Trots höga förväntningar så blev jag alltså inte besviken.
Två andra böcker som jag räknar upp är Martin Kellermans debutroman Allt blir inget och Faïza Guènes En riktigt man gråter inte. Ärligt talat har de helt fallit i glömska hos mig. Jag fattar varför det är så svårt att tjäna pengar på böcker. De finns ju i folks (mitt) medvetande under så kort tid och sedan fylls det hela tiden på med nytt, nytt, nytt.
Nåja. Nu är både Guène och Kellerman tillbaka i mitt minne. För ett tag.
Här om veckan hade vi bokcirkel och pratade om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som vi alla tyckte var bra, men som kanske ingen av oss gav ett riktigt toppbetyg. Den senaste tiden har vi varit helt överens om bokcirkelböckerna och den här boken fick en stabil 3:a i betyg av samtliga bokcirklare. Här kan du läsa mitt blogginlägg om Ransom Riggs fantasyroman. Apropå vår bokcirkel så hade vi bokcirkel hos Anna/Med näsan i en bok den här gången. Vi har sedan en tid kommit fram till att det är bäst att ses på söndagförmiddagar och äta frukost ihop. Och vilken frukostbuffé hon hade dukat upp! Jag önskar att jag vore lite mer duktig på sociala medier och grejer, för då hade jag kanske dokumenterat det fluffiga glutenfria brödet, den galet goda aprikosmarmeladen, cashewsmöret etc. etc. 😉 Ah. Gott var det! 🙂
Till nästa gång läser vi Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag har redan börjat läsa Den dag jag blir fri, trots att det är ca en månad kvar till nästa träff. Det är som väntat en intressant bok. Jag vet oerhört lite om romernas kultur och hur tillvaron för romer i Sverige ser ut och har sett ut under 1900-talet. Nu tar jag in varje ord och känner mig lite mer upplyst. Och ganska bestört. Jag har redan bloggat om att jag gärna skulle vilja läsa Taikons självbiografiska böcker, Katitziböckerna, och nu är jag verkligen ännu mer inspirerad till detta.
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.
Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.
Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?
Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.
Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.
Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.
”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.
Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.
Utgivningsår: 2015 (Piratförlaget).
Antal sidor: 195.
Andras röster: Bloggkommentatorerna, Bokhora, DN, Expressen, Jönköpings-Posten, Ystads allehanda.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”
Klimatförändringar alltså. Här sitter jag i Västerbotten och hör snarare regnet smattra än ser någon snö falla. Det är ett så sjukt varmt och milt väder här. Det skulle lika gärna kunna vara vår… Men nej, vintern har inte ens börjat. Nåja. Som i så många andra branscher ligger bokbranschen alltid steget före och hos de är det i alla fall vår såhär års. Jag har fått en tjusig vårkatalog från Modernista och en hel del kataloger från andra förlag har jag spanat in digitalt. Jag läste eller hörde någonstans att förlagen ger ut alla tunga namn på hösten för att de ska tajma in bokmässan, julförsäljningen och så vidare. Våren är alltså mer för debutanter och kanske lite smalare litteratur. Det märks. På sätt och vis. Få av mina stora favoritförfattare är i alla fall aktuella just nu i vår. Men ändå. Idag tänkte jag i alla fall blogga om några spännande titlar som finns i vårens utgivning.
En bok från vårens utgivning är Ta itu av Kristina Sandberg. Det här är hennes debutroman från 2003, men efter succén med trilogin om hemmafrun Maj så har förlaget passat på att ge ut Ta itu på nytt. Dags för mig att upptäcka den?
En annan hyllad författare vars böcker man nu passar på att återutge är Lena Andersson. I vår kommer en hel box (vansinnigt snygg!) med hennes äldre titlar i pocket. Kul grej!
Jag ser också fram emot utgivningen av En främmande känsla av Orhan Pamuk. Pamuk! Han har skrivit min favoritbok Oskuldens museum (observera att jag har många favoritböcker… hehe). Trots att jag tycker att Pamuk är en fenomenal berättare så har jag läst förvånansvärt få av hans böcker. Nu i vår kommer i alla fall en ny titel på svenska. Vill läsa!
I vår kommer också nytt från Joyce Carol Oates. Den nya boken heter Det förlorade landskapet och är hennes memoarer. Jag slukar det mesta av Oates och blev kanske lite extra berörd av hennes tidigare mer självbiografiska bok, Änkans bok. Jag ser därför mycket fram emot Det förlorade landskapet.
I vår kommer också en ny roman från Nick Hornby. Jag tyckte hemskt mycket om hans bestseller Om en pojke, men sedan har jag inte läst speciellt mycket av honom. Kanske är det dags att ge honom en till chans? Hans nya bok heter Funny girl och utspelar sig i 60-talets England.
Men det helt klart mest spännande i vårens utgivning är en fortsättning på Kim Thúys fullkomligt makalöst komponerade roman Ru, som handlar om att fly. Uppföljaren heter Vi. Jag kan knappt sitta still när jag tänker på att den snart kommer ut. Jag längtar så efter att få sjunka in i Thúys koncentrerade och poetiska språk och ta del av hennes fascinerande livshistoria.
