Jag har i några poddtipsinlägg gnällt lite över att Min bokhylla i P4 inte finns som podd. Men vet ni vad? Nu gör den faktiskt det! Alla tre säsonger går nu att lyssna på i en mobil/motsvarande nära dig. 🙂 Det tycker jag är bra! I programmet besöker Mark Levengood och bibliotekarien Jenny Lindh kändisar och spanar in deras bokhyllor. Lindh borde för övrigt synas och höras mer i radio och TV. Hennes ”fråga bibliotekarien”-spalt är lätt det roligaste inslaget i DN och alla hennes inslag i Babel (gamla säsonger) har också varit klockrena. Jag vet inte om hon medverkar/har medverkat i så många andra program? Såhär mellan gångerna får man kanske hålla till godo med hennes twittrande (@pennytrind). Vad gäller Twitter så lessnar jag snabbt när flödet fylls av den ena retweeten efter den andra med typ tjaffs, politisk debatt (som inte går att föra med 140 tecken) och bla, bla, bla. Men exempelvis @pennytrind brukar lätta upp med min typ av humor. Tack för det!
Idag är det torsdag och nu var det faktiskt länge sedan jag kastade mig tillbaka i tiden (throwback thursday), så det kanske är dags nu.. Och idag tänkte jag passande nog plocka upp ett inlägg om novellen som har just titeln Det är nog dags nu. 😉 I ett inlägg från 2013 skriver jag om denna novell, som råkar vara Nanna Johanssons debutnovell. Hon hade innan dess etablerat sig som en av Sveriges intressantaste feministiska satirtecknare och hon är fortfarande en av de bästa i genren tycker jag. Jag lyssnar också på podcasten Lilla drevet där hon brukar medverka. Hon är en skarp och rolig satiriker, men novellen är faktiskt i en lite annan ton. Den handlar om en tjej som hälsar på vänner som nyligt blivit föräldrar. Det är en väldigt pricksäker och tragikomisk liten berättelse om livet, vänskap och att glida ifrån varandra… Jag tänker fortfarande på den ibland.
”Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.” [Läs mer…]
I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.
Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.
Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Jag hade tänkt blogga om några riktigt bra biografier. Min tanke var att välja ut 5, men jag insåg snabbt att det inte går. Biografigenren är en genre som rymmer många riktigt bra och tankeväckande böcker, så det fick bli 8! Jag börjar med kändisbiografierna!
Morgan AllingsKriget är slut är helt klart en favorit i den kategorin. I Kriget är slut skriver Alling öppet och personligt om sin tuffa uppväxt i fosterhem och om hur han under hela uppväxten drivs av drömmen om att få spela teater. Han skriver fint om hur uppväxten har format honom och drivit honom mot scenen: de många flyttarna gjorde honom till ”klassens pajas” och gav honom en stor skicklighet i att läsa människor och att smälta in – egenskaper som han behövde för att hantera att han så ofta hamnade i nya sammanhang och grupper, men som också har kommit till nytta på scenen. Att få följa Alling är en känslosam resa. När han kommer in på scenskolan mot bokens slut var inte mina ögon torra. Det kändes så rättvist, så fint, så rätt, att han fick lyckas.
Kriget är slut av Morgan Alling
Den kanske största biografifavoriten måste annars vara Mitt första liv av Bodil Malmsten. Bara titeln är ju otrolig! Få författare kan skriva med en sådan precision som Malmsten och hon skriver med noga utvalda ord, som poesi, även i sin biografi. Det är roligt och sorgligt om vartannat, men mest av allt rycks man med i språket. Hon lyckas till exempel skriva om sitt självmordsförsök i några korta stycken – det konststycket! En sämre författare hade skrivit en trilogi i ämnet.
Mitt första liv av Bodil Malmsten
Gustavs grabb har ni säkert läst, eller också har ni kanske sett dokumentärserien som gick i julas om och med Leif GW Persson. Denne folkkäre man ägnar sin biografi åt att skriva om sin klassresa. Jag kan inte relatera till eller förstå hans klassresa, men tycker ändå om boken. Persson är en sådan härlig TV-personlighet och hans biografi är både välskriven och förvånansvärt underhållande för att vara en biografi. Mycket läsvärd!
Gustavs grabb av Leif GW Persson
Mig äger ingen av Åsa Linderborg är en annan bestsellerbiografi som har filmatiserats. Och det är den värd! Linderborg skriver om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa som inte alltid räcker till. Det är en mycket bra bok om klass, tycker jag.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Nu tänker jag gå över till de lite mindre kändistäta biografierna som finns på min favoritlista. Den första är den biografi som jag har läst (och bläddrat sönder) mest, nämligen När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte i text och bild berättar om sin mormors, sin mors och sin egen uppväxt. För den som faktiskt, liksom jag, gillade 2015 års julkalender i SVT 😉 så är den här boken godis – den berättar svensk historia ur ett barns perspektiv. Det är en mycket lärorik, intresseväckande och allmänt fantastisk barnbok, som även passar vuxna, vill jag påstå.
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine Gelotte
En annan illustrerad biografi är Sara HanssonsVi håller på med en viktig grej, där hon i serieform berättar om sin egen och bästisens tweenietid, när båda var helt inne i Spice girls. Anledningen till att jag är extra förtjust i den här boken är att Hansson tillhör samma generation som jag själv, så här finns det mycket för mig att känna igen mig i. Dessutom älskar jag att det är en bok om tjejer och vänskap, musik och glädje. Det finns så många böcker som handlar om typiska ”tjejämnen” som killar, ätstörningar eller ångest, men det här är något annat!
Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson
Slutligen måste jag tipsa om två biografier som jag har fått som recensionsexemplar av författarna själva och som verkligen har väckt tankar och lärt mig mycket.
I En människa föddes i Moskva skriver Tanja Dianova om sin uppväxt i Ryssland under Sovjettiden. Hon lyckas verkligen förklara mycket, som tidigare har varit helt obegripligt för mig, ur den ryska kulturen. Hon skriver om det eviga köandet (ibland köades det efter okända grejer, men fanns det en kö så var det sannolikt värt att ställa sig där…), om Sovjetsångerna och Leninberättelserna, som fick varje unge att (på riktigt) tänka att de bor i världens bästa land, och om hur allt brakar samman när alla plötsligt från ingenstans ska förstå hur en marknad fungerar. Jag gillade verkligen den här biografin och tänker fortfarande på den ibland.
En människa föddes i Moskva av Tanja Dianova
Christian Wass biografi Invalido måste jag också tipsa om! Wass hade precis tagit studenten när han skadade ryggen i en dykolycka och blev förlamad. I Invalido skriver han öppet och fint om hur han upplevde den första, tuffa tiden och hur han har tagit sig vidare och skaffat jobb, familj och allt det andra som han drömt om (utan att det för den sakens skull har varit en enkel resa). Det är de små detaljerna som gör boken extra berörande. Det är kanske uppenbart att det är omskakande att bli förlamad och att t.ex. inte kunna gå igen, men Wass berättar också om de andra sorgerna, som t.ex. sorgen att tappa sin handstil. Han skriver också om sådant som vi med fler funktioner kanske inte känner till att många ryggskadade lider av – frysningar som skär genom kroppen t.ex. En mycket tankeväckande och berörande bok!
Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor. Den senaste tiden har jag varit väldigt inne på guldiga och glittriga framsidor, men nu är det så modernt och inne med sådant, så nu känner jag mig lite, lite mätt på dem.
Just nu tycker jag särskilt mycket om framsidan till Jamaica Kincaids Se nu då med ljuvliga färger och ett enkelt, vackert litet collage, eller vad man ska säga. Jag skulle gärna vilja klappa lite på den här boken, för jag har en känsla av att den har en alldeles särskilt fin textur och att man genom att föra fingret över mönstret kan känna de olika färgblocken. Jag hoppas att man kan det i alla fall. Boken är en skildring av en skilsmässa. Jag vet inte så mycket mer om den, men visst är framsidan lockande?
Se nu då av Jamaica Kincaid
En annan snygg bok, som flimrade förbi i något flöde för ett tag sedan, är pocketversionen av Kjell Westös Där vi en gång gått. Den ser ut som en gammal filmaffisch! Och fönstren ger en känsla av att det är något riktigt ödesmättat på gång. Boken utspelar sig i Helsingfors och följer några människoöden under 1900-talets första hälft. Den här vill jag läsa! Men först kanske jag borde läsa Hägring 38, som legat i min läsplatta sedan… 2013? Hägring 38 är alltså den senaste av Westös romaner.
Där vi en gång gått av Kjell Westö
I höstas kom en ny utgåva av Där vi en gång gått. Den är helt annorlunda, men har ändå samma känsla. Nästan lika fin!
Där vi en gång gått av Kjell Westö
Nästa snygga framsida är en nyare bok: Avd. för grubblerier av Jenny Offill. Jag tycker att rymden är så abstrakt att jag har svårt att fascineras av den… Jag läser gärna (populär)vetenskapliga tidningar och sånt, men just rymdsidorna brukar jag oftast bläddra förbi. Men alltså, det är ju verkligen någonting helt fantastiskt och drömmigt med rymden. Rymden påminner oss om hur små vi är och hur lite vi vet. Den här framsidan tycker jag faktiskt är otroligt fin! Jag hade önskat att Avd. för grubblerier vore en lite mer filosofisk bok, för det tycker jag hade passat bilden väldigt bra, men den verkar vara en vanlig romance? ””Avdelningen för grubblerier” är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig.” står det på baksidan.
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
Och när jag ändå är inne på romance… Med den här snygga 50-talsdoftande blåsan så går det inte att motstå framsidan! Jag älskar den stilen, även om jag aldrig klär mig så själv (på grund av brist på snygga 50-talsklänningar). Den mintfärgade klänningen funkar förresten helt oväntat bra mot den röda bakgrunden. Jag hade aldrig kommit på den färgkombon själv, för i min hjärna känns den som jordens missmatch, men tydligen inte..?
Från och med du av Mhairi McFarlane
Jag är nog inte speciellt sugen på att läsa boken – varken ”chick lit” eller romance brukar vara min grej, men framsidan kan man ju såklart gilla ändå! Framsidan ovan är från pocketutgåvan av Från och med du av Mhairi McFarlane. Bruden har en annan, tristare klänning i den första utgåvan och man har dessutom fläskat på med en alldeles för stor blurb; Det är aldrig en kvalitetsstämpel i min värld.
Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund
Alex Schulman och Sigge Eklund har en av Sveriges största och mest omtyckta podcasts. Tillsammans har de också turnerat runt med en scenföreställning och nu är de aktuella med en bok, där de i vartannat kapitel turas om att göra betraktelser kring tid. Jag har nu lyssnat på ljudboksversionen, där de själva läser upp sin bok, och det var lite podcastkänsla över det hela. Jag kan i och för sig erkänna att jag gav Alex & Sigges podcast en chans för ca 3-4 år sedan, när jag var helt grön på podcasts, och då fastande jag inte alls. Jag hade nog inte riktigt förstått formatet och fattade därför inte grejen med två män som sitter och snackar med varandra. Hade jag börjat lyssna idag så hade jag förmodligen fortsatt att lyssna. Gissar jag. I och med att jag inte är en av Alex & Sigges podcastlyssnare så kan jag inte direkt dra några paralleller mellan just deras podd och den här boken, utan om jag ska dra någon parallell så får det bli mer generellt. Men, som sagt, det är verkligen poddkänsla. Boken är snackig och personlig och innehåller igenkännbara och tänkvärda små betraktelser. Boken handlar om hur tiden går och hur man kan förhålla sig till nu och då – hur man kommer överens med sin uppväxt och sitt bagage och hur man lever här och nu med sin egen lilla familj och tacklar vuxenlivet och föräldraskapet. Det är mestadels bra, tycker jag! Ibland är det banalt. Ibland kan jag tycka att det blir lite krystat, som om just temat, ”tid”, gör det lite begränsat och tillkämpat. Ibland känns det som att författarna hellre hade pratat på helt fritt och att de har fått det knepigt att styra in texten på tids-temat.
Jag gillade ändå boken, som sagt. Kanske ger jag deras podcast en ny chans så småningom. För den som faktiskt är en inbiten lyssnare så kan jag tänka mig att den här boken är som ett långt ljudspår med bra bonusmaterial till deras podd och om man också ”känner” författarna genom podden så tror jag dessutom att man får ut extra mycket av boken. Kanske är det min största invändning mot boken egentligen. Den känns mer som en poddbonus är en bok som står för sig själv. Jag tror inte att de hade kunnat ge ut den här boken om de inte hade sin plattform att nå ut med och sitt format som de redan har utarbetat i podden.
I korthet
Rekommenderas för: Den som uppskattar Alex & Sigge och vill läsa (eller lyssna) på deras personliga betraktelser kring tid och kring livet.
Betyg: 3 sommarhus av 5.
Om Tid och om Alex Schulman och Sigge Eklund
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare, podcastare och medieentreprenör. Schulman var lite av en pionjär i den svenska bloggosfären och har drivit flera av Sveriges vid den tiden mest besökta bloggar. Sedan 2012 driver han tillsammans med Sigge Eklund en av Sveriges mest lyssnade podcasts: Alex & Sigges podcast. Schulman har också gett ut flera böcker, bland annat Skynda att älska (2009), där Schulman skriver om sin pappa. Alex Schulman twittrar på @alexschulman och instagrammar på @alexschulman.
Sigge Eklund (född 1974) är en svensk författare, podcastare och TV-producent. Han debuterade 1999 med romanen Synantrop: en kärlekshistoria och hans senaste roman, In i labyrinten, kom ut 2014. Sedan 2012 spelar han in podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med Alex Schulman. Sigge Eklund twittrar på @sigge, instagrammar på @siggeeklund och har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (Bookmark förlag).
Antal sidor: 315 sidor (ca 8 h lyssning).
Andras röster: DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”TID – Livet är inte kronologiskt utgör själva essensen av Alex Schulman och Sigge Eklunds tankar. Boken blir därmed ett naturligt sätt att närma sig författarna, såväl för trogna fans som för dem som kommer i kontakt med dem för första gången. Aldrig tidigare har de varit så utlämnande som här.
Genom sina träffsäkra analyser av livet i vår samtid levererar Alex Schulman och Sigge Eklund insikter som både är inspirerande och underhållande men också omskakande. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.”
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
