Jag hade tänkt blogga om några riktigt bra biografier. Min tanke var att välja ut 5, men jag insåg snabbt att det inte går. Biografigenren är en genre som rymmer många riktigt bra och tankeväckande böcker, så det fick bli 8! Jag börjar med kändisbiografierna!
Morgan AllingsKriget är slut är helt klart en favorit i den kategorin. I Kriget är slut skriver Alling öppet och personligt om sin tuffa uppväxt i fosterhem och om hur han under hela uppväxten drivs av drömmen om att få spela teater. Han skriver fint om hur uppväxten har format honom och drivit honom mot scenen: de många flyttarna gjorde honom till ”klassens pajas” och gav honom en stor skicklighet i att läsa människor och att smälta in – egenskaper som han behövde för att hantera att han så ofta hamnade i nya sammanhang och grupper, men som också har kommit till nytta på scenen. Att få följa Alling är en känslosam resa. När han kommer in på scenskolan mot bokens slut var inte mina ögon torra. Det kändes så rättvist, så fint, så rätt, att han fick lyckas.
Kriget är slut av Morgan Alling
Den kanske största biografifavoriten måste annars vara Mitt första liv av Bodil Malmsten. Bara titeln är ju otrolig! Få författare kan skriva med en sådan precision som Malmsten och hon skriver med noga utvalda ord, som poesi, även i sin biografi. Det är roligt och sorgligt om vartannat, men mest av allt rycks man med i språket. Hon lyckas till exempel skriva om sitt självmordsförsök i några korta stycken – det konststycket! En sämre författare hade skrivit en trilogi i ämnet.
Mitt första liv av Bodil Malmsten
Gustavs grabb har ni säkert läst, eller också har ni kanske sett dokumentärserien som gick i julas om och med Leif GW Persson. Denne folkkäre man ägnar sin biografi åt att skriva om sin klassresa. Jag kan inte relatera till eller förstå hans klassresa, men tycker ändå om boken. Persson är en sådan härlig TV-personlighet och hans biografi är både välskriven och förvånansvärt underhållande för att vara en biografi. Mycket läsvärd!
Gustavs grabb av Leif GW Persson
Mig äger ingen av Åsa Linderborg är en annan bestsellerbiografi som har filmatiserats. Och det är den värd! Linderborg skriver om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa som inte alltid räcker till. Det är en mycket bra bok om klass, tycker jag.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Nu tänker jag gå över till de lite mindre kändistäta biografierna som finns på min favoritlista. Den första är den biografi som jag har läst (och bläddrat sönder) mest, nämligen När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte i text och bild berättar om sin mormors, sin mors och sin egen uppväxt. För den som faktiskt, liksom jag, gillade 2015 års julkalender i SVT 😉 så är den här boken godis – den berättar svensk historia ur ett barns perspektiv. Det är en mycket lärorik, intresseväckande och allmänt fantastisk barnbok, som även passar vuxna, vill jag påstå.
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine Gelotte
En annan illustrerad biografi är Sara HanssonsVi håller på med en viktig grej, där hon i serieform berättar om sin egen och bästisens tweenietid, när båda var helt inne i Spice girls. Anledningen till att jag är extra förtjust i den här boken är att Hansson tillhör samma generation som jag själv, så här finns det mycket för mig att känna igen mig i. Dessutom älskar jag att det är en bok om tjejer och vänskap, musik och glädje. Det finns så många böcker som handlar om typiska ”tjejämnen” som killar, ätstörningar eller ångest, men det här är något annat!
Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson
Slutligen måste jag tipsa om två biografier som jag har fått som recensionsexemplar av författarna själva och som verkligen har väckt tankar och lärt mig mycket.
I En människa föddes i Moskva skriver Tanja Dianova om sin uppväxt i Ryssland under Sovjettiden. Hon lyckas verkligen förklara mycket, som tidigare har varit helt obegripligt för mig, ur den ryska kulturen. Hon skriver om det eviga köandet (ibland köades det efter okända grejer, men fanns det en kö så var det sannolikt värt att ställa sig där…), om Sovjetsångerna och Leninberättelserna, som fick varje unge att (på riktigt) tänka att de bor i världens bästa land, och om hur allt brakar samman när alla plötsligt från ingenstans ska förstå hur en marknad fungerar. Jag gillade verkligen den här biografin och tänker fortfarande på den ibland.
En människa föddes i Moskva av Tanja Dianova
Christian Wass biografi Invalido måste jag också tipsa om! Wass hade precis tagit studenten när han skadade ryggen i en dykolycka och blev förlamad. I Invalido skriver han öppet och fint om hur han upplevde den första, tuffa tiden och hur han har tagit sig vidare och skaffat jobb, familj och allt det andra som han drömt om (utan att det för den sakens skull har varit en enkel resa). Det är de små detaljerna som gör boken extra berörande. Det är kanske uppenbart att det är omskakande att bli förlamad och att t.ex. inte kunna gå igen, men Wass berättar också om de andra sorgerna, som t.ex. sorgen att tappa sin handstil. Han skriver också om sådant som vi med fler funktioner kanske inte känner till att många ryggskadade lider av – frysningar som skär genom kroppen t.ex. En mycket tankeväckande och berörande bok!
Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor. Den senaste tiden har jag varit väldigt inne på guldiga och glittriga framsidor, men nu är det så modernt och inne med sådant, så nu känner jag mig lite, lite mätt på dem.
Just nu tycker jag särskilt mycket om framsidan till Jamaica Kincaids Se nu då med ljuvliga färger och ett enkelt, vackert litet collage, eller vad man ska säga. Jag skulle gärna vilja klappa lite på den här boken, för jag har en känsla av att den har en alldeles särskilt fin textur och att man genom att föra fingret över mönstret kan känna de olika färgblocken. Jag hoppas att man kan det i alla fall. Boken är en skildring av en skilsmässa. Jag vet inte så mycket mer om den, men visst är framsidan lockande?
Se nu då av Jamaica Kincaid
En annan snygg bok, som flimrade förbi i något flöde för ett tag sedan, är pocketversionen av Kjell Westös Där vi en gång gått. Den ser ut som en gammal filmaffisch! Och fönstren ger en känsla av att det är något riktigt ödesmättat på gång. Boken utspelar sig i Helsingfors och följer några människoöden under 1900-talets första hälft. Den här vill jag läsa! Men först kanske jag borde läsa Hägring 38, som legat i min läsplatta sedan… 2013? Hägring 38 är alltså den senaste av Westös romaner.
Där vi en gång gått av Kjell Westö
I höstas kom en ny utgåva av Där vi en gång gått. Den är helt annorlunda, men har ändå samma känsla. Nästan lika fin!
Där vi en gång gått av Kjell Westö
Nästa snygga framsida är en nyare bok: Avd. för grubblerier av Jenny Offill. Jag tycker att rymden är så abstrakt att jag har svårt att fascineras av den… Jag läser gärna (populär)vetenskapliga tidningar och sånt, men just rymdsidorna brukar jag oftast bläddra förbi. Men alltså, det är ju verkligen någonting helt fantastiskt och drömmigt med rymden. Rymden påminner oss om hur små vi är och hur lite vi vet. Den här framsidan tycker jag faktiskt är otroligt fin! Jag hade önskat att Avd. för grubblerier vore en lite mer filosofisk bok, för det tycker jag hade passat bilden väldigt bra, men den verkar vara en vanlig romance? ””Avdelningen för grubblerier” är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig.” står det på baksidan.
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
Och när jag ändå är inne på romance… Med den här snygga 50-talsdoftande blåsan så går det inte att motstå framsidan! Jag älskar den stilen, även om jag aldrig klär mig så själv (på grund av brist på snygga 50-talsklänningar). Den mintfärgade klänningen funkar förresten helt oväntat bra mot den röda bakgrunden. Jag hade aldrig kommit på den färgkombon själv, för i min hjärna känns den som jordens missmatch, men tydligen inte..?
Från och med du av Mhairi McFarlane
Jag är nog inte speciellt sugen på att läsa boken – varken ”chick lit” eller romance brukar vara min grej, men framsidan kan man ju såklart gilla ändå! Framsidan ovan är från pocketutgåvan av Från och med du av Mhairi McFarlane. Bruden har en annan, tristare klänning i den första utgåvan och man har dessutom fläskat på med en alldeles för stor blurb; Det är aldrig en kvalitetsstämpel i min värld.
Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund
Alex Schulman och Sigge Eklund har en av Sveriges största och mest omtyckta podcasts. Tillsammans har de också turnerat runt med en scenföreställning och nu är de aktuella med en bok, där de i vartannat kapitel turas om att göra betraktelser kring tid. Jag har nu lyssnat på ljudboksversionen, där de själva läser upp sin bok, och det var lite podcastkänsla över det hela. Jag kan i och för sig erkänna att jag gav Alex & Sigges podcast en chans för ca 3-4 år sedan, när jag var helt grön på podcasts, och då fastande jag inte alls. Jag hade nog inte riktigt förstått formatet och fattade därför inte grejen med två män som sitter och snackar med varandra. Hade jag börjat lyssna idag så hade jag förmodligen fortsatt att lyssna. Gissar jag. I och med att jag inte är en av Alex & Sigges podcastlyssnare så kan jag inte direkt dra några paralleller mellan just deras podd och den här boken, utan om jag ska dra någon parallell så får det bli mer generellt. Men, som sagt, det är verkligen poddkänsla. Boken är snackig och personlig och innehåller igenkännbara och tänkvärda små betraktelser. Boken handlar om hur tiden går och hur man kan förhålla sig till nu och då – hur man kommer överens med sin uppväxt och sitt bagage och hur man lever här och nu med sin egen lilla familj och tacklar vuxenlivet och föräldraskapet. Det är mestadels bra, tycker jag! Ibland är det banalt. Ibland kan jag tycka att det blir lite krystat, som om just temat, ”tid”, gör det lite begränsat och tillkämpat. Ibland känns det som att författarna hellre hade pratat på helt fritt och att de har fått det knepigt att styra in texten på tids-temat.
Jag gillade ändå boken, som sagt. Kanske ger jag deras podcast en ny chans så småningom. För den som faktiskt är en inbiten lyssnare så kan jag tänka mig att den här boken är som ett långt ljudspår med bra bonusmaterial till deras podd och om man också ”känner” författarna genom podden så tror jag dessutom att man får ut extra mycket av boken. Kanske är det min största invändning mot boken egentligen. Den känns mer som en poddbonus är en bok som står för sig själv. Jag tror inte att de hade kunnat ge ut den här boken om de inte hade sin plattform att nå ut med och sitt format som de redan har utarbetat i podden.
I korthet
Rekommenderas för: Den som uppskattar Alex & Sigge och vill läsa (eller lyssna) på deras personliga betraktelser kring tid och kring livet.
Betyg: 3 sommarhus av 5.
Om Tid och om Alex Schulman och Sigge Eklund
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare, podcastare och medieentreprenör. Schulman var lite av en pionjär i den svenska bloggosfären och har drivit flera av Sveriges vid den tiden mest besökta bloggar. Sedan 2012 driver han tillsammans med Sigge Eklund en av Sveriges mest lyssnade podcasts: Alex & Sigges podcast. Schulman har också gett ut flera böcker, bland annat Skynda att älska (2009), där Schulman skriver om sin pappa. Alex Schulman twittrar på @alexschulman och instagrammar på @alexschulman.
Sigge Eklund (född 1974) är en svensk författare, podcastare och TV-producent. Han debuterade 1999 med romanen Synantrop: en kärlekshistoria och hans senaste roman, In i labyrinten, kom ut 2014. Sedan 2012 spelar han in podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med Alex Schulman. Sigge Eklund twittrar på @sigge, instagrammar på @siggeeklund och har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (Bookmark förlag).
Antal sidor: 315 sidor (ca 8 h lyssning).
Andras röster: DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”TID – Livet är inte kronologiskt utgör själva essensen av Alex Schulman och Sigge Eklunds tankar. Boken blir därmed ett naturligt sätt att närma sig författarna, såväl för trogna fans som för dem som kommer i kontakt med dem för första gången. Aldrig tidigare har de varit så utlämnande som här.
Genom sina träffsäkra analyser av livet i vår samtid levererar Alex Schulman och Sigge Eklund insikter som både är inspirerande och underhållande men också omskakande. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.”
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Det kommer hela tiden nya filmatiseringar av böcker. Filmatiserade böcker och så kallade biopics (biografiska filmer) verkar vara det som filmbolagen satsar stort på. Kanske är det relativt lätt att sälja in en film om publiken redan är bekant med storyn och/eller huvudpersonerna… Nåväl. Nu i år kan vi se fram emot flera spännande filmatiseringar. Här är de 7 filmatiseringar som jag ser fram emot mest 2016:
Den 15:e april har Djungelboken premiär. Det är alltså en ny spelfilm med t.ex. min favorit Scarlett Johansson bland rösterna (hon gör rösten åt Kaa). John Favreau, känd för Iron man-filmerna, är regissör.
I maj kommer Alice i spegellandet med i princip samma skådespelade som i Alice i underlandet från 2010. Dags att återse Mia Wasikowska (Alice), Johnny Depp (Mad Hatter) och de andra!
I september kommer Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Den här klassikern av Hjalmar Söderberg är ju en av mina favoritböcker, så det ska såklart bli spännande att se berättelsen på bioduken. Hoppas att den lever upp till förväntningarna!
I november kommer vad som kan förväntas bli årets ”julfilm”: Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Det är alltså en filmatisering av J.K. Rowlings bok, med samma namn, som utspelar sig i Harry Potters värld 70, år före Harry Potter. Det var en lågoddsare att den här boken skulle komma som film. Det enda som förvånar mig är att man inte har gjort 3 filmer av den. 😉
Till jul kommer också filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Jag gillade den här fantasyromanen, även om den inte tog mig med storm på samma sätt som t.ex. Harry Potter. Filmen har jag dock superhöga förväntningar på, trots allt. Min favorit Tim Burton är regissör!
I slutet av året, eller i början av 2017, kommer nästa Tintin-film. Tintins äventyr: Solens tempel, är titeln. Jag blev helt förtrollad av animeringen i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet från 2011, så jag har höga förväntningar på den här! 🙂
Någon gång under året kommer också filmatiseringen av Fyren mellan haven att ha premiär. Jag vet dock inte om den kommer till Sverige? Men man kan ju hoppas! Sveriges kanske skickligaste skådespelare, Alicia Vikander, spelar en av huvudrollerna. Bara en sådan sak!
Som så många andra har jag sett filmatiseringen av Fredrik Backmans bestseller En man som heter Ove nu i jul. Jag har förstått att filmen har gjort succé. I min hemkommun blev det kaos på biografen eftersom de inte har något system för att förboka biljetter och det sedan kom så mycket folk att de inte ens tog sig in. Hehe.
Jag gillade boken, som handlar om 59-årige Ove, som har utsett sig själv till kvarterets egna ordningspolis. Han retar gallfeber på en och annan i sin iver att hålla området fritt från bilar, felparkerade cyklar och så vidare, men när kvarterets invånare väl lär känna honom så hittar de en sant godhjärtad man. När boken tar sin början har Ove nyligt blivit änkling och har bestämt sig för att avsluta sitt liv. När den bullrige Parvaneh flyttar in i grannhuset så blir han förhindrad att göra verklighet av sina fruktansvärda planer. Det är en superfin bok, på många sätt. Genom berättelsens gång tinar Ove verkligen upp och en massa intressanta karaktärer korsar hans väg på olika sätt. Dock måste jag säga att läsupplevelsen har växt med tiden och att jag faktiskt inte tyckte att boken var sådär superfantastisk när den precis var utläst. Visst gillade jag boken, men jag tyckte också att mycket i den kändes lite sökt och klyschigt. Boken är fylld med en sympatisk bredd av människor, både vad gäller etniskt ursprung, sexuell läggning, ålder och så vidare. Och ja, det är ju bra, tycker jag. Men ibland kändes det faktiskt lite tillkämpat på något sätt.
Men efter att ha hört allas lovord och höra såväl vänner som kollegor, släktingar, bokcirkelkamrater och folk som man inte ens trodde läste böcker, hylla den här boken, ja, då smälter ju även jag. Det är uppenbart att det här är en bok som har berört och roat ovanligt många läsare.
Det glädjer mig något oerhört att Rolf Lassgård har gjort en fin tolkning av Ove. Filmen är boken trogen, även om mycket såklart har klippts bort, och det är helt klart en lyckad filmatisering. En riktigt bra och värmande film!
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Nu är julen snart över. Jag hör till de som bestämt tycker att julen bör firas till tjugondag Knut (om man nu firar jul). Om någon undrar varför så tycker jag att Fredrik Lindström pratar så bra om julen i sitt vinterprat från 2013.
Under julen har jag blivit oerhört bortskämd med fina presenter. Oerhört bortskämd. Och bland mycket annat fick jag två böcker i jul!
Först fick jag Lars Lerins 7 resor 9 liv. Jag fick den av min sambo, som är lika förtjust i Lerins akvareller som jag, så det här blir nog en julklapp lite åt oss båda… 😉 Jag har inte hunnit bläddra så mycket i den ännu eftersom jag har varit bortrest över jul, men det ska bli fint att få titta i den de kommande veckorna. Sådana här böcker vill jag läsa långsamt, någon sida per dag.
Av mamma och pappa fick jag en kokbok som jag önskat mig. Jag har undvikit kött de senaste 6-7 åren och äter just bra kött någon enstaka gång när jag är bortbjuden på middag, när jag äter ute eller när jag vid några få tillfällen per år gör sushi. Så även om jag inte är vegetarian så är jag verkligen intresserad av att laga vegetarisk mat. Av alla vegetariska kokböcker så hör Green kitchen stories till de som folk har talat sig varmast om. Den är verkligen jättefin och inspirerande. Idag har jag köpt hem lite ingredienser så att jag kan komma igång och laga rätter ur den. Jag återkommer med mina intryck av denna hyllade kokbok. 🙂
Jag har tydligen använt min sambos visitkort som bokmärke för att hitta igen receptet på falafel med pistagenötter som jag hade tänkt laga. Hehe. Såg det nu.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
