Odinsbarn är den första delen i Siri Pettersens hyllade fantasytrilogi Korpringarna. Boken har fått ett väldigt fint mottagande, inte minst för att den har en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Odinsbarn handlar om Hirka, som till skillnad från alla andra saknar en svans. Det har sagts att det beror på att en varg tog hennes svans när hon var liten, men det är inte sant. Hennes pappa vet sanningen och en dag måste han berätta den även för henne. Det är dags för dem att ge sig av, för att skydda Hirka. Hirka är nämligen på väg att bli vuxen, vilket också innebär att man genomgår en rit inför de med makt, rådet, och visar att man kan famna, d.v.s. utöva sin kraft. Hirka kan inte famna. Hon är inte som de andra, hon är ett ”Odinsbarn” och som sådan är hon potentiellt farlig och nu måste hon fly. Som Odinsbarn riskerar hon att sprida rötan.
Hirka har en vän, Rime, som är arvtagare till en av de mest mäktiga i rådet. Med honom kan Hirka känna kraften och kanske kan han hjälpa henne?
Odinsbarn är en spännande och annorlunda fantasy. Jag gillar huvudpersonen och jag tycker hemskt mycket om författarens språk och hur hon strösslar med ord och begrepp som hon har hittat på själv, men som ändå finns där med en stor självklarhet: slockna, famna, menskr…
Däremot ångrar jag bittert att jag lyssnade på den här boken som ljudbok, för det var allt annat än lätt att hänga med. Jag vill nästan tro att ljudboksappen som jag lyssnat med har fått spel och hoppat fram och tillbaka i uppspelningen, men sanningen är nog att boken kräver så mycket närvaro att den inte passade för mig att lyssna på som ljudbok. Det blev för rörigt: för många hopp mellan karaktärer, tid och rum för att jag skulle hänga med i svängarna. Det känns inte som att jag kan ge något riktigt ärligt och bra omdöme om den här boken, för min lyssning blev allt annat än optimal. Det enda jag kan säga är väl att man helst bör undvika ljudboken om man inte är väldigt van vid att lyssna på fantasyromaner.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en originell och spännande fantasy med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen och ett säreget språk.
Betyg: 3 korpar av 5.
Odinsbarn av Siri Pettersen
Om Siri Pettersen och Odinsbarn
Siri Pettersen (född 1971) är en norsk författare och serietecknare. I Norge är hon kanske mest känd för serien Anti-klimax (Anti-klimaks på norska) från 2002. I Sverige slog hon igenom stort 2015 med fantasyromanen Odinsbarn. Hennes senaste bok på svenska är uppföljaren, Röta, som också kom på svenska 2015. Siri Pettersen instagrammar under @siripettersen, twittrar under @siripettersen och har en hemsida. Korpringarna har också en fansida på Facebook.
Originalets titel: Odinsbarn (norska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Sonja Lindblom.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2015 (första svenska ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 661 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 9789132165719.
Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften.
Andras röster: Bokhora, Carolina läser, Kulturbloggen, Kulturkollo
Baksidestext
”Den norska fantasysuccén – nu äntligen på svenska!
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna – en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”
Trots att det nu har gått cirka 5 månader sedan de nya sedlarna togs i bruk så har det dröjt till här om veckan innan jag fick någon av dem i min hand. Oftare än så handlar jag inte med kontanter… Men nu har jag alltså en Astrid Lindgren i min ägo. Jag är fortfarande lite sur över att samtliga vetenskapsmän har petats från våra sedlar, men ändå. 😉 Det är såklart roligt att Lindgren har fått en plats, i alla fall! Jag tycker att sedeln är jättefin. På baksidan finns dessutom blomman som jag delar namn med: linnean. 🙂
Sedel med Astrid Lindgren
Nog om sedlarna. Idag tänkte jag blogga om 5 böcker av Astrid Lindgren. Det är svårt att välja favoriter när det finns så många… Men ändå!
1. Först och främst måste jag nämna Krigsdagböcker, för att jag har den så färskt i minnet (jag läste den förra året). Det är alltså Astrid Lindgrens dagböcker från krigsåren. Det är fantastiskt att få ta del av en stockholmares vittnesskildring, skriven medan kriget faktiskt pågick. Vid den här tiden hade Lindgren inte slagit igenom som författare ännu, men medan hon skrev de sista dagböckerna så debuterade hon med sin debutroman: Britt-Mari lättar sitt hjärta och så skrev hon på Pippi. Det är otroligt kul att få en liten inblick i hur Astrid Lindgrens liv såg ut, även om kriget naturligtvis står i fokus.
2. Som andra ”bok” måste jag faktiskt säga en bok som jag inte ens har läst, men ärligt talat så är min Astrid Lindgren-favorit Vi på Saltkråkan, d.v.s. tv-serien, och så småningom långfilmen, som Astrid Lindgren skrev manus till. Jag tror att det kan spela in att miljöerna på Saltkråkan liknar de jag själv växte upp i, för det är verkligen Saltkråkan som är den Astrid Lindgren-berättelse som jag känner mest för. Jag älskar karaktärerna (allihop) och tycker att det är sjukt mysigt med skärgårdsmiljöerna. Det är en rolig och härlig liten berättelse om familjen Melkersson, som hyr en stuga (ett ruckel) på ön Saltkråkan och får lära känna Tjorven, som bor där med sin familj. Jag tycker verkligen om många av filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker och det är ofta genom TV:m som jag först har kommit i kontakt med Astrid Lindgrens värld. Alla vi barn i Bullerbyn är en annan favorit, men den har jag alltså inte heller läst, utan bara sett.
3. En av de favoriter som jag faktiskt har läst 😉 är annars Mio, min Mio. Det är en både sorglig, spännande och fin berättelse om en modig pojke som strider mot det onda – långt från den bänk i Tegnérlunden där han sitter ensam för att fly undan sina föräldrar som bara tycker att han är ett besvär.
4. Mod är också ett tema i den finfina Bröderna Lejonhjärta, där en pojke faktiskt riskerar sitt eget liv för att försöka rädda sin lillebror. När även lillebrodern dör möts de igen – i Nangijala. Det finns kanske delar av den här berättelsen som är lite tveksamma (framför allt slutet), men jag tycker hemskt mycket om den ändå.
5. Ronja rövardotter är en annan favorit. Det saknas inte coola tjejer i Astrid Lindgrens berättelser. Ronja är en av dem. Ronja röverdotter är lite av en Romeo & Julia-saga, där Ronja och hennes kompis Birk är i huvudrollerna. Deras familjer är ovänner, men Ronja & Birk har bestämt sig för att hålla ihop som bror och syster.
På söndag är det 30 år sedan Olof Palme blev skjuten. Jag var inte ens född när mordet skedde, men Palme är ändå en av få politiker som faktiskt fascinerar och intresserar mig. Vare sig man sympatiserar med hans politik eller inte kan vi nog alla enas om att han verkligen har gjort avtryck i Sverige och i svensk politik. Mordet är såklart helt ofattbart, både att det kunde ske i vårt land och att det fortfarande är ett olöst mysterium.
För några år sedan var vi många som såg Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme. Än idag finns det uppenbarligen ett stort sug efter att få veta mer om vår tidigare statsminister. För den som vill se lite nya sidor så har jag sett att Max Ström helt nyss har gett ut en fin bok med 250 bilder som skildrar Olof Palme och hans liv. En del av dem har tydligen inte publicerats tidigare. Den ser verkligen fin ut. Boken är skriven och sammanställd av Henrik Berggren, historiker och författare, och Jacob Forsell, fotograf.
Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell
Idag är det torsdag och jag har vandrat bakåt i mitt arkiv. Jag hittade ett gammalt inlägg om Jonas Gardells roman En komikers uppväxt, den första boken i trilogin om Juha. Det är oerhört fina böcker om en uppväxt i ett 70-talets Sverige. Gardell skriver om mobbing, utanförskap, vänskap, tonårsgrubbel och han är oerhört skicklig på att skildra människor med deras tankar och känslor. Jag tycker väldigt mycket om de här böckerna. Har du missat dem – läs!
”Den här boken handlar om Juha Lindström, som ständigt försöker att spela clown i hopp om att få vara med klassens tuffa klick.
Sävbyholm heter stället där han bor och växer upp i 70-talets Sverige. Det är ett ställe som utåt ser både fint och välvårdat ut, med solur i trädgårdarna och välmående människor, men som gömmer mycket under ytan. Människorna gör sitt bästa för att verka lyckliga och välordnade, men de skriker i panik när ingen ser eller hör. Det jobbigast är att försöka överleva skolan, där mobbing och dålig sammanhållning är mångas vardag. [Läs mer här…]”
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: bokrean har inte samma magi nu som när jag var liten. När jag var liten så var bokrean den stunden då jag fyllde hyllorna med nya hästböcker, Peter Pohl-romaner och, så småningom, tjocka Joyce Carol Oates-böcker och klassiker i bokreautgåvor. Jag älskade bokrean. Jag växte upp långt från en stad med bokhandel, men vi åkte alltid in till stan vid den tiden på året för att köpa böcker. Faktaböcker, romaner och barnböcker – allt åkte med. Och flera strålande författarskap har jag kommit i kontakt med genom just bokrean.
Nu har bokrean blivit något helt annat. För det första har jag typ inte tid att läsa och har således cirka 100 olästa böcker hemma (ja, det är sant) och det i sig gör ju att man inte riktigt kan motivera sig själv till att köpa nytt. För det andra får jag ont i magen av att tänka på hur mycket plats böcker tar och hur sorgligt jobbigt det är att flytta med dem.
Jag tänker ofta på prylar. Jag är en sådan som har en relation till mina saker. När jag städade lite på mina förärldrars vind i somras så hittade jag t.ex. en gammal My little pony, som fick ligga kvar i en kartong. Sedan kom jag på att jag vill ha den hemma nuuuuuuuuuu. En annan gång budade jag hem ett gammalt Jägersrosspel för att jag ville ha ett likadant som jag brukade spela hos farmor och farfar när jag var liten. Jag har spelat med spelet en gång och vill helst inte ens plocka fram det när folk vill spela. Jag har flera gånger sagt NEJ! när folk vill prova. Jag vill bara veta att det finns där och ser ut som det spel som jag brukade spela när jag var barn. Jag vill ha mina gamla saker, vill kunna ta upp dem och titta på dem, trots att de inte fyller någon funktion längre. Jag är rädd om mina prylar och jag har tusen minnen kring dem. Jag kan ta fram ett tacky klädplagg ur garderoben och tänka ”åh, den här hade jag ju på mig på den och den och den festen när jag pluggade” och trots att jag då aldrig någonsin skulle få för mig att klä på mig plagget så är det omöjligt att göra sig av med det. En del pratar gärna om hur dofter kan framkalla minnen, men jag kan göra minnesresor av att titta på välbekanta saker och det betyder jättemycket för mig att kunna ha det så.
Samtidigt, kanske just därför faktiskt, tilltalas jag av tanken på att inte ha så mycket grejer. Jag rensar regelbundet bland mina saker och brukar kunna göra mig av med en hel del, trots allt. Men det är ständigt en kamp mellan samlaren och rensaren i mig. En del av mig vill ha exakt alla prylar och minnen, som ett museum hemma. En annan del av mig vill leva compact living med inte en enda överflödig pryl.
Svårt.
Jag kan inte direkt göra mig av med mina gamla minnen och saker som jag är fäst vid. Däremot kan jag styra vad jag plockar in i mitt hem. Det är därför inget större flöde av böcker hemma hos mig. Eller ja, det är inte ett lika stort flöde som det hade kunnat vara.
Men med det sagt kan jag ju erkänna att jag har förbeställt inte mindre än tre böcker från årets bokrea. Jag lagar en hel del (vegetarisk) mat och tycker om att bläddra i kokböcker. Mera vego är en bok som jag har varit extra nyfiken på ett tag och när den nu fanns på rea så kunde jag inte motstå. Dessutom fick Den andra kvinnan av Therese Bohman och Elva sorters ensamhet av Richard Yates åka med. Jag vägde mellan dessa och Glasmannen av Johan Kling, dikter av Yahya Hassan samt Folke och Frida av Frida Åslund (utspelar sig i Umeå). Samlaren i mig ville också klicka hem allt av Bodil Malmsten. Men de har jag ju redan läst såklart, så där lyckades jag sätta stopp. Hehe.
Det finns en hel del fint på bokrean, kan jag tipsa om för den som har råd/möjlighet att shoppa och för den som har färre betänkligheter kring att skaffa sig prylar. 😉 Hela trilogin om Maj finns till bra pris i år, precis som flera av Bodil Malmstens loggböcker. Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande finns också till nedsatt pris, precis som Shani BoianjiusDet eviga folket är inte rädda. Jag älskar samtliga böcker som jag räknade upp. Klicka på titlarna om du vill läsa mer om vad tyckte om dem.
Jag har förstått att bokförlaget En bok för alla fyller 40 år i år. Jag vet inte om de kommer att fira det på något särskilt sätt? För mig är EBFA i alla fall nostalgi på hög nivå och jag vill passa på att hylla detta förlag, som har gett mig så mycket.
För er som kanske inte känner till En bok för alla så är det alltså ett bokförlag som mellan åren 1976 och 2007 fick statsbidrag för att ge ut kvalitetslitteratur och för att jobba med läsfrämjande projekt. Förlaget har gett ut nyutgåvor av böcker som redan har publicerats av andra förlag och sedan har de sålt böckerna för en liten peng. Förlaget finns än idag, men med en krympt verksamhet. Nu för tiden verkar det som att de främst ger ut barnböcker och så sysslar de med projekt för läsfrämjande.
När jag växte upp så gick det att prenumerera på En bok för allas böcker och det gick att välja mellan paket med barnböcker, ungdomsböcker eller vuxenböcker. Det var som en liten julafton när paketen kom med överraskningar varje kvartal. Böcker fanns det massor av i mitt hem när jag växte upp. Vi var på biblioteket ofta och jag brukar lägga en stor del av min månadspeng på böcker, särskilt hästböcker (när jag var liten) och diverse pocketböcker (när jag blev äldre), men En bok för allas böcker minns jag med en särskild värme. Jag kan inte minnas att jag någonsin bad en bibliotekarie eller en lärare eller någon annan om hjälp med att hitta böcker att läsa. Det här var också en tid långt innan bokbloggar och podcasts blev vanligt och jag kände just ingen jämnårig som läste böcker. När jag tänker tillbaka så ser jag verkligen att det fyllde en funktion att jag fick En bok för allas urval av böcker. De ledde mig till läsupplevelser som jag garanterat aldrig hade hittat annars.
Merparten av mina böcker finns hos mina föräldrar, där också familjens alla bilderböcker finns. Jag vet inte när jag måste ta ansvar för mina egna prylar… 😮 Men just nu bor många av EBFA-böckerna inte hos mig och jag saknar därför möjlighet att fota mina älsklingar till böcker. Den mest lästa är i alla fall sannolikt Barnens versbok, som jag faktiskt har hemma. Ja, ni ser ju själva hur välläst den är.
Barnens versbok och Barnens ramsbok
Barnens versbok är alltså boken utan framsida. Barnens ramsbok finns också tydligt i minnet, men inte på samma sätt som versboken. Jag tyckte särskilt mycket om Barbro Lindgrens Mitt lilla barn.
Mitt lilla barn ur Barnens versbok
Och såhär 25 år senare är det roligt att notera att jag har använt boken som målarbok också. Här har jag t.ex. målat familjens katt:
Ur Barnens ramsbok
Jag önskar mig en nyutgåva av den här boken. Det vore roligt att ha en hel bok med framsida och allt, en bok som går att bläddra i utan att den faller i bitar.
Och katten… Vad jag saknar honom! <3 Kan knappt kolla på bilder utan att få lite ont i hjärtat faktiskt. Stora, röda katter är ett livsviktigt inslag i ett liv.
Katt <3 <3 <3
Men åter till böckerna. Annars börjar jag kanske gråta sakna röd katt-gråten! En bok för allas antologier är/ var överlag strålande. Vem minns Kärlek och uppror? Den boken har varit många tonåringars älsklingsbok och en inkörsport till poesin… 🙂
Kärlek och uppror en antologi sammanställd av Siv Widerberg och Anna Artén
Bland alla antologier så måste jag också nämna Barnens första bok, som finns hemma hos mina föräldrar, tror jag. Men många av er har den säkert hemma och vet precis vad jag pratar om. Antologierna Barnens första bok, Barnens andra bok och De små barnens bok har sålts i nästan 2 miljoner exemplar(!).
De återutgivna böckerna har också, överlag, varit kanon. Jag uppskattar också förorden, som böckerna brukar innehålla. Det har i många fall varit väldigt givande att få veta mer om författaren och att få ett sammanhang till berättelsen. Jag tycker att man borde kosta på sig förord oftare, faktiskt!
Yes! Förlaget Galago Facebook:ade här om dagen att ett nytt seriealbum av Liv Strömquist kommer ut i höst. Titeln är Uppgång och fall och förlaget skriver:
”Varför tar ingen tag i det globala problemet med extrem rikedom? Varför influeras andliga sökare av österländska rikeläror när de vill vara mindful – när vårt västerländska kapitalistiska system totalt historiskt överlägset när det gäller att leva i nuet? ”Varför kände Chris O’neill omedelbart något alldeles särskilt för prinsessan Madeleine? Varför avskyr Annie Lööf Robin Hood? Liv Strömquists nya bok Uppgång och fall handlar om kapitalism, klass och pengar.”
Det här är den bok som jag ser fram emot mest 2016, känner jag. Jag älskar Strömquists klockrena, roliga och tankeväckande seriealbum. Hennes tidigare böcker har handlat om t.ex. kärlek och feminism. Jag är säker på att hon också har mycket klokt att säga om kapitalism, klass och pengar.
Umeå har sin egen årliga litteraturfestival. Littfest heter den, för er som har missat detta. Jag var på Littfest för några år sedan och tyckte att den var kanonbra! Jag var på många intressanta seminarier, både sådana som jag hade peppat för långt i förväg och sådana som jag bara gled in på för att se vad det var. Allt var bra! Som boknörd var det kanske allra bästa att se författare som Kerstin Ekman och Torgny Lindgren i verkligheten. Man kan bli star struck för mindre!
Förra året skippade jag Littfest. Programmet hade inte jättemycket att erbjuda för oss som bara har möjlighet att gå på seminarier på kvällstid och på helgen. På lördagen hade de ett bantat program och ingenting var speciellt lockande. Jag hade därför ganska sansade/låga förväntningar inför årets programsläpp. Jag misstänkte att Littfest ”som vanligt” skulle lägga alla stora namn på dagtid på torsdagen och/eller fredagen. Men jag hade fel! Många av de grejer som jag verkligen, verkligen ville gå på händer faktiskt på kvällstid på fredagen och på lördagen. Vad sägs om:
En första lektion i poesi – en föreställning av och med Tove Folkesson.
Ett samtal mellan Sara Granér och Johannes Klenell om Granérs senaste album, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.
”Svenska akademien gästar Littfest”.
”Att återskapa det förflutna” med Lars Lerin och Carola Hansson i samtal med Eva Bonnier.
Det var länge sedan jag var nere i arkivet och rotade, men nu är det ju torsdag och då kan det ju passa med ”throwback thursday”. Idag när jag slumpade fram ett gammalt inlägg så fick jag fram ett tjurigt inlägg om skolbibliotek. Hehe. Slutklämmen lyder:
”Jag är absolut av åsikten att det är mycket bättre med bra bibliotek än många bibliotek. Det kan inte anses vara rimligt att ha bemannade bibblor på hur små skolor som helst. Lärare har ett slitsamt jobb och får en pinsamt låg ersättning och vidare är det inte alla skolor som kan erbjuda särskilt mycket resurser till undervisningen. Man kan fråga sig om skolor ska vara så små och ha så knappa resurser, men det är en helt annan fråga. Nu, när det nu råkar finnas små skolor, är det minsta man kan begära att de får slippa att bränna pengar på bibliotek, som har små utsikter att bli något annat än oinspirerande bokrum där pappersböcker står och samlar damm. Jag tycker att Sverige behöver färre skolbibliotek.”
Upprinnelsen till inlägget var en diskussion som blossat upp kring hur många skolbibliotek i Sverige som var bemannade. Den allmänna uppfattningen var att alla skolor måste ha bemannade skolbibliotek och att alldeles för få levde upp till detta. Min uppfattning var att resurserna förmodligen kunde användas bättre, åtminstone av mindre skolor.
Nu har åren gått och det pratas sällan om skolbibliotek(?). Är det någon som vet hur läget är nu? Måste alla skolor, oavsett storlek, fortfarande bekosta bemannade skolbibliotek? Eller har man taggat ner? Är alla skolbibblor bemannade nu för tiden?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
