Bokblomma

Jag läser inte bara böcker på fritiden; jag ser också skapligt mycket film. Jag tycker att det är lite slående hur många filmer som bygger på böcker och idag hade jag tänkt blogga om några filmatiseringar som jag gillar.

Det första man kan fråga sig är vad som är en bra filmatisering. Det viktigaste tycker jag egentligen är faktumet att det är två helt olika medier. Jag tänkte lite extra på det när En man som heter Ove började gå på bio och det fanns intervjuer med filmmakarna och skådespelarna i var och varannan tidning. Någonstans läste jag att en del hade blivit förvånade över hur mörk och sorglig filmen är, för de hade främst läst boken som en feel good och inte tänkt så mycket på att den innehåller en del riktigt tunga självmordsförsöksscener. I en bok kan man snabbt läsa sådana avsnitt och ta sig vidare i berättelsen, men när man ser filmatiseringen så går det inte att värja sig på samma sätt. När filmens Ove lägger en snara om sin hals så blir biopubliken knappast oberörd eller ser det som en komedi. Det är som att scener, generellt sett, blir förstärkta på film. Det gör också att det defintivt inte går att plocka alla scener och dialoger direkt från böcker och plocka in dem i filmatiseringen. Det blir så lätt överspeleri och löjligt. I en film måste filmmakare hitta rätt ton, som inte är en direktöversättning av bokens exakta scener, men som ändå såklart är bokens känsla trogen.

En annan viktig grej när det gäller filmatiseringar är såklart också berättelsen som sådan. Att det är så populärt att filmatisera böcker handlar såklart om att det ofta är riktigt bra berättelser. Och är berättelsen tillräckligt bra och gripande så blir det ofta en riktigt bra film och då behöver jag som tittare heller inte fundera så mycket på hur boken är eller om filmen är boken trogen. En del berättelser står på egna ben på något sätt.

Nu till mina filmtips:

Och varför inte börja med En man som heter Ove, som jag redan har nämnt? Det är så många som har läst den här boken och/eller sett filmen, så den behöver knappast någon mer introduktion än så. Men jag kan bara konstatera att man har träffat helt rätt med tonen och att skådespelarnas tolkning känns klockren. Jag hade inte gjort mig en bild av Ove innan jag såg filmatiseringen, men nu ser jag Lassgård framför mig.

Några exempel på bra historier snarare än perfekta filmer är filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk. Jag tar dem i klump nu, vilket kanske är lite konstigt, men det jag vill säga är att trots att skådespelare är dubbade, att en del specialeffekter är riktigt kassa (med dagens mått mätt) och att filmerna har förhållandevis många år på nacken så är de verkligen bra. Och det är ju såklart för att berättelserna är så bra! Jag är svårt förtjust i både långfilmerna och produktionerna för TV; kan inte komma på en enda som är dålig.

En bok som jag tycker är helt krossande bra är Richard Yates Revolutionary road om April och Franks längtan bort, långt från deras medelklassiga bostadsområde och all förutsägbarhet. Boken är ett lite mästerverk. Att jag inte blev besviken över filmatiseringen måste innebära att filmen är oerhört lyckad, men så har den också Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna – två av mina favoritskådespelare.

En bok som jag gillade, men som jag såhär några år senare kan konstatera att den inte lever kvar så mycket i minnet, tyvärr, är Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den här berättelsen är ett exempel på en berättelse som jag först tog del av som film. Och filmen… Det här är alltså historien om en pojke som driver omkring i en båt på havet med en tiger som enda sällskap. Kan man göra en film av en berättelse som utspelar sig i en sådan begränsad miljö, eller vad man ska säga? Ja! Och filmen är riktigt bra och fångar verkligen boken. Man har till och med direkt plockat in bokens framsida (så som den ser ut i den svenska utgåvan, och jag gissar i originalutgåvan också) i en scen i boken. Det är en visuellt mycket vacker film.

Som sista bok och film så tar jag faktiskt ytterligare en bok som jag inte riktigt fastnade för till 100, men där filmen verkligen lyckades plocka upp berättelsen och fånga den på ett fint sätt. Jag tror att jag gillar filmen bättre än boken faktiskt. Jag pratar om Timmarna/The hours av Michael Cunningham, som väver ihop tre kvinnors livsöden. Det är kvinnor med helt olika liv och från helt olika tider, men lite löst hänger deras liv ändå ihop genom boken Mrs Dalloway av Virigina Woolf. Woolf är själv en av karaktärerna i boken/filmen. Skådespeleriet är fantastiskt och berättelsen fängslande. Jag vet inte varför jag blev så mycket mer förtjust i filmen. Kanske blev karaktärerna mer levande (skådespeleriet är fantastiskt) och kopplingarna tydligare. Jag vet inte. Men bra är den!