December! Vad ska jag skriva för rubrik den här månaden? Någonting med Systrarna kanske ;), för trots att jag har skrivit om den både i oktober och november har jag fortfarande inte lyckats påbörja Jonas Hassen Khemiris hyllade och augustprisnominerade roman. Istället har jag läst bokcirkelboken Jag är glad att min mamma dog av Jennette McCurdy och en biblioteksbok jag hade reserverat och som plötsligt blev min: Hemtrevligt av Elin Lervik och Katarina Matsson. Tyvärr hann jag inte läsa ut Hemtrevligt innan återlämningstiden gick ut, så nu har jag ställt mig i kö på den igen, men McCurdys självbiografiska roman är i alla fall utläst alldeles snart. Och då borde jag ju kunna läsa Systrarna, till slut. Hoppas! Om någon undrar så kom jag aldrig iväg på författarsamtalet; Khemiri var i Umeå för några veckor sedan. Det blev istället en tjänsteresa för min del. Så kan det gå. Hoppas han kommer tillbaka till Littfest eller något! Biljetterna till Littfest släpptes i dagarna, så ett tips är att skaffa biljett redan nu om du är sugen på att gå. De brukar gå åt förvånansvärt snabbt..!
De senaste åren har jag ägnat december åt novelläsning, men i år släpper jag den traditionen. Jag kunde inte motstå att köpa Kvinnornas jul – en antologi med 24 juliga berättelser och jag tänkte ha den som min julkalender i år. Noveller vill jag dock inte vara utan, så det kanske blir något jag får peta in någon annan månad. Kanske att januari blir min nya novelläsningsmånad?! Får se om jag fortfarande läser Systrarna då… 😉
Kommer det ut något spännande i december då. Nej? Inte vad jag vet. December känns inte som en stor boksläppsmånad och tur är väl det. Det är ju så fantastiskt mycket annat man ska hinna med innan jul, är det inte så? Det kommer att bli mycket jobb för min del och en hel del julförberedelser, naturligtvis. Annars ska jag njuta av att inte ha så mycket i kalendern, faktiskt. Det har varit lite väl mycket resor hit och dit på sistone och nu vill jag bara vara hemma och ta det lugnt.
Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk berättelse om att förlora sin frihet och hamna i turkiskt fängelse utan någon särskild orsak alls.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk roman, skriven från turkiskt fängelse, där Altan hamnade efter anklagelser om att ha stöttat kuppförsöket 2016. Vad han hade gjort? Det sades att han spridit subliminala meddelanden till allmänheten. Subliminala meddelanden? Nej, det vet nog inte ens domaren vad det innebär. Efter flera års inspärrning dömdes Altan till tio års fängelse för det han gjort, det som alltså i vår del av världen är att använda sin yttrandefrihet. Det blev omkring 4 år i fängelse innan Altan frigavs efter att Europadomstolen slagit fast att domen mot honom var helt grundlös.
I fängelset hölls Altan inspärrad i något som egentligen var en liten bur och därefter i en liten cell. Vissa av förtryckarna i fängelset visar ändå någon slags medmänsklighet, men andra gör det inte. Inte ens en läkaren är nödvändigtvis någon som vill väl.
Altan har någonstans insett att han aldrig mer kommer att se världen, men genom att reflektera över livet, litteratur och att våga sig på att skildra sitt liv i skrift, håller han sig ändå närvarande i världen. Texterna kom att smugglas ut ur fängelset via Altans advokat och kom bland annat att resultera i den här boken.
Det är en berörande och tänkvärd bok, det går inte att säga annat. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på den som Radioföljetong i Sveriges radio, där boken, i inläsning av Lars Väringer, varvs med en intervju med Ahmet Altan, vilket verkligen fördjupar berättelsen. Intervjun gjordes av Joseph Knevel 2022.
Jag kommer aldrig mer se världen
Dünyay? bir daha göremeyeceg?im översattes av Mats Andersson och gavs ut av Kaunitz-Olsson 2021. ISBN: 9789189015340. Jag har lyssnat på en inläsning av Lars Väringer i Radioföljetongen, Sveriges radio.
Ahmet Altan
Ahmet Altan (född 1950) är en turkisk författare och journalist.
Inget ska växa över mig, av Elin Grelsson, är en bok om att lämna en norrländsk småstad till förmån för Stockholm och att kämpa för att passa in.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Inget ska växa över mig, av Elin Grelsson, är en roman om klass och klassresor. Huvudpersonen, Jenny, har lämnat lilla Sörede till förmån för Stockholm. Bakom sig lämnar hon allt hon inte vill ha: Norrland, småstadsliv, husrenoveringar, småbarnsliv, slitsamt jobb i äldreomsorgen – sådant som är hennes systrars verklighet. Vad hon har lyckats uppnå hittills: ett kort andrahandskontrakt och ett tillfälligt jobb på en reklambyrå med taskig arbetskultur. Släkten i Sörede verkar inte förstå Jennys livsval eller storheten med att bo i Stockholm. Avståndet mellan dem växer.
Så träffar hon Sebastian, en man som vuxit upp med överklassens privilegier och som tar för sig av livet och Stockholm med den självklarhet man kan när man vet att allt alltid kommer att lösa sig, när man vet att det alltid finns något att falla tillbaka på, och när man alltid känner sig bekväm i alla sammanhang och situationer. Ironiskt nog forskar Sebastian kring arbetarklassen, som han egentligen bara känner i teorin. Jenny och Sebastian blir ett par, men det är inte friktionsfritt att vara tillsammans med så vitt skilda erfarenheter i bagaget, och det är inte helt lätt för Jenny att smälta in och känna sig hemma bland Sebastians vänner.
Det här är i teorin en bok helt i min smak. Jag har själv gjort något av en klassresa, på så sätt att de flesta i min släkt har vanliga arbetarjobb och att jag själv är en av få i släkten som har pluggat på universitetet (doktorerat till och med). Sedan bor jag i och för sig i Umeå, vilket inte precis är som att göra bostadskarriär i Stockholm eller att hoppa omkring och göra karriär i någon storstad, men ändå. Självklart har jag ibland känt att mitt yrkesval är olikt de flestas i min släkt och att det skapar ett avstånd och jag har absolut flyttat ifrån min uppväxtort för att jag tyckte att det var för litet, fanns för få likasinnade, inte passade för mig där och då. Jag trodde att jag skulle läsa och känna igenkänning, som jag har gjort med så många andra klasskildringar, men alltså… Nej! Jag blev faktiskt mest irriterad medan jag läste, irriterad på att Jenny är så ängslig och lägger så mycket energi på att noja kring oväsentligheter och fundera över hur hon ska passa in. Jag fattar: Jennys historia är säkert en historia hon delar med många klassresenärer, men själv känner jag inte igen mig ett dugg och därför blir jag heller inte berörd. Dessutom finns det ingenting som avslöjar varför Jenny och Sebastian är ihop. Jag undrar hela tiden varför de inte gör slut. Det finns faktiskt ingenting i Jennys liv som framstår som särskilt kul, äkta eller intressant. Kanske är det meningen att det ska framstå så, men det är nog det som gör att jag helt enkelt inte känner så stora sympatier för Jenny. Hon lämnade Sörede, som hon föraktar och förminskar, men hon verkar inte ens själv tycka att något i hennes Stockholmsliv är särskilt bra? Till slut vet jag inte vad boken vill säga.
Det boken i alla händelser påminde mig om var i alla fall hur en klassresa också skulle kunna vara: att man pluggar, flyttar och lever ett liv som på många sätt skiljer sig från det man levde när man växte upp och… ja. That’s it. Var och varannan person gör en klassresa och Stockholm består till stor del av folk som har flyttat dit. Det är inte nödvändigtvis en big deal att komma från ett ställe som fiktiva Sörede. Det är liksom en erfarenhet att dela med fantastiskt många andra och den kräver inte att man tänker sönder varje liten situation, relation eller valmöjlighet och funderar på hur ”alla andra”, de som föddes in i den klass de lever i, gör.
Inget ska växa över mig
Inget ska växa över mig gavs ut av Natur & kultur 2023. ISBN: 9789127178069, 9789127178069.
Elin Grelsson
Elin Grelsson (född 1983) är en svensk författare och skribent.
Jurtjyrkogården, av Stephen King, är en spännande och otäck skräckroman om en djurkyrkogård som väcker olustkänslor.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jurtjyrkogården är en av Stephen Kings mest kända och bästsäljande skräckromaner. Det har gått omkring 40 år sedan den utkom första gången och frågan är: håller den ännu? Ja, det tycker jag! Jurtjyrkogården är spännande, otäck och, framför allt, en väldigt fin bok om att vara människa. Skräck är egentligen inte min kopp te, men när boken också tränger på djupet in i huvudpersonerna: deras känslor, sorger, rädslor, ja, då fångas även jag av berättelsen.
Här är det läkaren Louis Creed, som står i centrum. Louis flyttar med familjen till en amerikansk småstad, där de snart finner sig till rätta och får nya vänner, inte minst i det äldre paret i grannhuset. Det finns dock en fara som lurar: den närliggande, tungt trafikerade vägen som hotar att ta livet av familjens katt. Dessutom: inte långt från huset finns en djurkyrkogård som väcker olustiga känslor.
Jag har förstått att många tycker att Stephen King skriver för långt och för otight och visst är Jurtjyrkogården lång, men det stör mig inte det minsta. Jag tyckte att det här var en väldigt bra och spännande läsning, inte olik de många skräckromaner jag har läst av John Ajvide Lindqvist, en författare som skriver i lite samma stil som jag uppfattar att King gör: skräck med mycket psykologi och människor.
Jurtjyrkogården
Pet Sematary översattes av Lennart Olofsson och gavs ut av Bra böcker förlag 1984. Jag har läst en nyutgåva utgiven av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100146610.
Stephen King
Stephen King (född 1947) är en amerikansk författare.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en briljant bok om klass, om slitet på en snabbmatsrestaurang och om uppoffringar för få råd till det där körkortet & friheten.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Dalenglitter, av Wanda Bendjelloul, är en modern arbetarroman och en tragikomiskt skildring av att växa upp i förorten. Huvudpersonen är en ung kvinna, bosatt i Dalen tillsammans med sin polskfödda mamma. Mamman drömmer om att dottern ska bli läkare eller jurist och bo i någon av de tjusiga våningar de sett på visning (utan att vara i närheten av att kunna köpa). Huvudpersonens sysselsättning är dock ett mindre creddigt kneg – hon jobbar på snabbmatsrestaurang. Det hon lyckats tjäna ihop hittills räcker inte ens till det körkort hon drömmer om.
Arbetet på hamburgerkedjan skildras detaljrikt och roligt, men alltid med ett mörkt stråk. Det är en tufft arbete, ur många perspektiv. Chefen är småaktig och sexistisk. Köksarbetet ger spår som inte går att tvätta bort efter arbetsdagens slut: salt och fett som tränger sig in under naglarna och sätter sig i håret. Stammiskunderna inkluderar en hel del människor i marginalen och med det följer en del traumatiska situationer som ska hanteras utan något särskilt stöd – så kan t.ex. en kvinna dö av en överdos på toaletten medan huvudpersonen förgäves försöker få dit en ambulans. Efteråt är det bara att ta fram mopp och skurhink och försöka städa bort blodet.
Boken väcker inte direkt en lust att jobba på en snabbmatsrestaurang, men det är heller ingen bok som förminskar eller förlöjligar. I utbildningen till jobbet ingår att kolla på videos med fåniga namn (The Force of Flow, Nuisance and Annoyances o.s.v. o.s.v.), vilket huvudpersonen själv ironiserar över. Men det är inte utan en viss yrkesstolthet hon sedan noterar att personalen på en mer central snabbmatsrestaurang inte alls rör sig i de mönster som krävs för att få det rätta flödet. Det finns faktiskt en viss värme när jobbet skildras, precis som att Dalen inte bara framställs som en fattig kusin till Enskede. När vi nu har en verklighet där barn skjuter barn i gängkonflikter (där för övrigt Dalennätverket pekas ut som ett av de mest aktiva kriminella nätverken), är det ganska skönt att läsa en fiktiv berättelse där ”Dalens mest mytomspunne kille” också är en svärmorsdröm. Trots att det här är en bok fylld av tragik tar jag faktiskt främst med mig värmen; värmen och humorn.
Boken rymmer inte bara scener från stekoset i restaurangen. Det är en bok som tassar in på många områden där den på ett briljant sätt skildrar klass och makt. Det är sällan bekvämt berättat, men tragikomiskt och tänkvärt. Körlektioner byts mot sexuella tjänster. Bästa vännen på jobbet gör vad hon kan för att få råd till de märkesväskor som influencers visar upp i sina kanaler. Det visar sig vara ganska stora uppoffringar som krävs.
Mot slutet av boken förflyttas handlingen till Polen och det är verkligen en intressant resa att få följa med på. Även här blir klass ett självklart tema; för många är ju också ”polack” närmast en synonym till ”billig hantverkare”. Ungefär här tyckte jag dock att boken gick från att vara helt fantastisk till att bli lite för spretig. Jag vet inte exakt om jag tycker att författaren helt lyckades sy ihop berättelsen, men i det stora hela är det en oerhört intressant läsning.
Dalenglitter
Dalenglitter gavs ut av Weyler förlag 2020. ISBN: 9789127167735, 9789127167742.
Wanda Bendjelloul
Wanda Bendjelloul (född 1975) är en svensk journalist och författare.
November! Här gäller det att hänga med i svängarna. Plötsligt blev det kallt och det gick inte längre att föreställa sig att vi skulle vilja sitta i utemöblerna någonting mer den här säsongen. Det har kånkats möbler, bytts däck, plockats in sandlådeleksaker och grejats i trädgården, som nu mer och mer blir redo för vintern.
Förra månaden skrev jag ett liknande inlägg som jag kallade Oktober: resor & kultur & Systrarna. Jag ser ingen anledning att göra några stora ändringar i den rubriken nu när november är här. I november ska jag på flera resor, en privat och en i tjänsten, och Systrarna, Jonas Hassen Khemiris tegelstensroman, har jag inte hunnit påbörja ännu, så nu är det väl dags. Khemiri kommer förresten till Umeå i slutet av november. Jag köpte biljett direkt. Utifallatt. Jag är egentligen på tjänsteresa då, men man kan ju drömma…
Har ni förresten sett att Systrarna är en av de böcker som nominerats till årets Augustpris? Nu har jag ju inte läst boken, men Khemiri är en stor favorit hos mig, så jag är övertygad om att det är välförtjänt. Och ja, jag hoppas såklart att han vinner sitt andra Augustpris senare i år. 🙂 För det hoppas man ju, när det gäller en favorit. Med det sagt: är det inte lite märkligt att Systrarna ens blev nominerad i år? Khemiri har berättat i intervjuer att han skrev Systrarna på engelska. Romanen är alltså översatt till svenska, vilket borde göra den lika diskvalificerad som Liza Alexandrova-Zorinas Imperiets barn, som nekades nominering av just den anledningen att författaren valde att skriva på ett annat språk än svenska under skriv- och redigeringsprocessen. Den hårfina skillnaden torde vara att Khemiri själv stod för översättningen medan Imperiets barn översattes av en redaktör innan manuset lämnades in till förlaget. Originalutgåvorna av både Systrarna och Imperiets barn är på svenska, men Förläggarföreningen vill ändå mena att Imperiets barn är översatt litteratur och därför inte kan nomineras till Augustpriset. Jag måste erkänna att det här stör mig. För visst måste det ha spelat in att det var just Khemiris roman som trillade på rätt sida av gränsen när man ställde sig frågan om boken verkligen är skriven på svenska språket..? Jag skulle vilja se den som vågade säga nej till en så upphöjd person som Khemiri.
Nåja… I november ska jag absolut läsa Systrarna. Så måste det bli! Vill du läsa något nyutkommet har jag två novembertips som kommer här:
Fredskemisten av Åke Sellström och Sara Nygren. Som kemist känns det såklart spännande att läsa en bok om en kemist som har jobbat med det i en mycket speciell situation: som (kem)vapeninspektör i Syrien.
Lofoten av Lars Lerin. Lerins akvareller är helt otroliga och många av de bästa målade han under sina år i Lofoten. Jag förväntar mig att den här boken är fylld av riktigt bra konst.
Tiken, av Pilar Quintana, är en roman om ofrivillig barnlöshet och om att leva under mycket enkla förhållanden på den colombianska landsbygden.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Tiken, av Pilar Quintana, är en kortroman om en kvinna, som efter många års försök att skaffa barn har insett att hon aldrig kommer att bli någons mor. Den ofrivilliga barnlösheten är en sorg och mellan henne och maken har det uppstått ett stort avstånd. Så blir kvinnan plötsligt ägare till en hundvalp, en tik som kommer in i hennes liv och snart får valpar.
Det här är ingen bok för den som vill läsa en mysig hundbok. Det här är över huvud taget ingen bok för den som vill läsa något mysigt. På lite drygt hundra sidor serveras här en tät liten roman där jag hela tiden läser och väntar mig något mörkt och otrevligt. Kanske är det så tillvaron är för den, som liksom bokens huvudperson, lever under fattiga förhållanden på Colombias landsbygd.
Jag tror att det här är en roman som vinner på att läsas sakta och med eftertanke, inte lyssnas på som ljudbok, vilket var vad jag gjorde. Det känns som att mycket flög över huvudet och att jag inte hann med att ta in allt som står mellan raderna. Men någonting tar jag med mig och det är verkligen den oroande känsla som författaren lyckas förmedla. En bok som väcker känslor.
Tiken
La perra finns översatt till svenska av Annakarin Thorburn och utgiven av Rámus 2021. ISBN: 9789189105256. Jag har lyssnat på boken som Radioföljetong, i uppläsning av Ylva Olaison.
Pilar Quintana
Pilar Quintana (född 1972) är en colombiansk författare.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om Sylvia Plath: en fantastisk författare, en trött småbarnsförälder, en bedragen hustru, en kvinna med ett bagage med svår psykisk ohälsa. Det är en mycket drabbande berättelse om att kämpa mot ångest.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om författaren Sylvia Plath. Att det är roman innebär naturligtvis att boken inte är en biografi eller en dokumentär, men självklart bygger berättelsen på den verkliga personen Sylvia Plath. När boken tar sin början har Sylvia lämnat USA, lämnat London och har slagit sig ner i ett lantligt Devon tillsammans med tvååriga dottern Frieda och maken Ted Hughes. Snart kommer familjen dessutom få tillökning: Sylvia är höggravid. Planerna är stora för huset och odlingarna. Och för skrivandet. Verkligheten vill dock något annat.
Glaskupan, det som kommer bli romandebuten så småningom, ligger som ett färdigt manus, redo att skickas in, men Sylvia har svårt att samla tid och energi för sitt egna skrivande. Det är främst Ted som skriver, läser in texter för BBC och har anledning att åka in till London. Sylvia, som lidit av djupa depressioner tidigare i livet, hamnar i en ångestfylld situation som bara blir värre och värre.
I Eufori beskriver Cullhed det som kom att bli början på slutet av Sylvia Plaths alldeles för korta liv. Jag har läst Glaskupan, som på många sätt har många paralleller till författaren själv, och gripits av den starka skildringen av att bli psykiskt sjuk. Det här är en roman på samma tema. Det är en mycket ångestfylld och förtvivlad själ som läsaren får följa. När Ted är otrogen och inleder en relation med en annan kvinna beskrivs en situation som är psykiskt övermäktig att klara av. Och där står Sylvia, med två små barn ute på landet.
Det är en berörande bok, en intensiv och känslofylld läsning. Med det sagt: det är också en mycket lång bok, för att bara vara knappa 300 sidor. Trots att jag älskade Glaskupan (eller kanske just därför?), och att Eufori har väldigt starkt släktskap med just den romanen, tyckte jag att Eufori var seg. Jag hade ett motstånd mot läsningen, kanske för att Sylvia Plaths öde redan är känt. Det finns ingen spänning, man läser inte med en förhoppning om att hon ska resa sig, det är bara en lång, lång, lång resa utför. Det är drabbande, absolut, men det var tyvärr inte riktigt den vassa roman jag hade hoppats på.
Eufori
Eufori gavs ut av Wahlström & Widstrand 2021. ISBN: 9789146237303.
Elin Cullhed
Elin Cullhed (född 1983) är en svensk författare. 2021 belönades hon med Augustpriset för sin roman Eufori.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, är en roman om upptäcksresanden Fritz Dörries och hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Framför allt är den en enformig och tjatig jaktberättelse som bara pågår och pågår…
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen, är en roman om den tyske upptäcktsresanden Fritz Dörries. I dagsboksform skildras hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Det är en tid då det fortfarande går att upptäcka djur, växter, insekter, kulturer och landskap som fram till dess varit helt okända för européer. För Dörries är det det okända i Sibirien som lockar särskilt: i ett ogästvänligt klimat reser Dörries enorma sträckor och plockar med sig det han hittar till muséer i Europa. Han ägnar över 20 år av sitt liv åt att resa, jaga och samla.
Det finns såklart fascinerande delar av den här boken och det är naturligtvis smittande att få ta del av Dörries engagemang. Men det finns ett stort men: boken kändes faktiskt vansinnigt tråkig och det går inte att läsa utan att störa sig på tidens puckade sätt att ta in allt det vackra som upptäcks. Det här är en tid då man inte noterar, dokumenterar, förförs av de nyupptäckta djuren. Man dödar dem. Boken består av närmare 300 sidor jaktberättelser. Det är enformigt och störigt. Vem var Dörries? Vad tänkte han? Vad kände han? Vad gjorde han? Jag vet inte riktigt. Det kanske slinker med någonting emellanåt, men annars är det en enda lång, torr uppräckning om antalet djur han dödat och hur.
Jag vet ärligt talat inte varför jag lyssnade klart på den här Radioföljetongen. Kanske hade jag läst den på något annat sätt om jag hade läst själv och kunnat svepa förbi de femtioelva jaktberättelserna på ett annat sätt, men presenterat som ljudbok är det verkligen en lång upprepning som ställer sig i vägen för att boken ska beröra på riktigt. Inte min kopp te.
Mannen som älskade Sibirien
Mannen som elsket Sibir översattes till svenska av Staffan Söderblom och gavs ut av Norstedts 2020. ISBN: 9789113109589. Jag lyssnade på boken som Radioföljetong, producerad av Sveriges radio, i uppläsning av Sven Ahlström.
Roy Jacobsen och Anneliese Pitz
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare och ledamot av den Norska Akademien. Anneliese Pitz (född 1951) är en norsk lingvist.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
