Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.
Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!
Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!
Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.
Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.
De föräldralösa av Christina Baker Kline
Om Christina Baker Kline och De föräldralösa
Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.
Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?
Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är en omskakande, spännande och tankeväckande unga vuxna-bok om kärlek, livet och ett brutalt mord. Betyg: 4 hundar av 5.
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
När hundarna kommer är en bok om liv och död. När Ester träffar Isak blir det bådas första stormande förälskelse. Under några intensiva veckor är de helt upptagna av varandra och att upptäcka sin sexualitet. När den första brusande, susande tiden har passerat så börjar dock tvivlen komma. Isak tycker inte att Ester doftar lika gott längre. Det är något som saknas.
Så händer det fruktansvärda, något som skakar om hela samhället, ja, hela landet: en pojke blir brutalt misshandlad och mördad av nynazister. Isaks bror blir snabbt kopplad till brottet. Esters och Isaks uppbrott kommer av sig och Ester sluter sig snabbt till Isaks sida. Konflikter med såväl föräldrarna som skolan uppstår, men Ester är fast besluten att stötta sin pojkvän genom det här. Ingenting annat är riktigt viktigt, men för Isak är det inte helt lätt att hantera alla omsorger och all omtanke. Han börjar känna sig kvävd.
Med När hundarna kommer lyckas Schiefauer på pricken fånga tonårsliv och hur totalt uppfyllande och förblindande en förälskelse kan upplevas. Det här känns autentiskt och trovärdigt in i minsta detalj. Sidoberättelsen om mordet är också briljant. Den har naturligtvis många kopplingar till det verkliga fallet med John Hron, som utsattes för mycket grovt våld och mördades av jämnåriga nynazister 1995. På sätt och vis hade Schiefauer kunnat tränga ännu djupare ner i det ämnet. Det hade varit väldigt intressant att få läsa en tolkning av vad som händer i människor som är kapabla att utsätta andra för något så rått och ont. Samtidigt tycker jag faktiskt att hon har gjort en bra avvägning. Det är en välskriven och tankeväckande ungdomsroman.
Jessica Schiefauer (född 1978) är en svensk författare som blivit dubbelt (!) belönad med Augustpriset. 2011 belönades hon för ungdomsromanen Pojkarna och 2015 belönades hon för När hundarna kommer. Jessica Schiefauer har en fansida på Facebook.
Förlagets beskrivning
”Den här sommaren älskar Ester och Isak varandra vettlöst. Den här sommaren kommer deras kärlekshistoria att solkas, falla sönder och återuppstå. Den här sommaren misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö. Och Isaks lillebror var där när det hände. Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en förtätad och aktuell berättelse om kärlek, besatthet och om våld.
Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.
Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
Jag har bloggat tidigare om några av de böcker som jag ser är mest peppad på från årets utgivning. En av de böcker som gör mig nyfiken är Sandra Beijers (för många känd som bloggaren bakom niotillfem-bloggen) kommande unga vuxna-roman Allt som blir kvar. När jag bloggade om den senast så fanns det ingen framsida att visa upp, men nu skriver Beijer att framsidan är klar. Den har tillkommit genom en studieuppgift på Konstfack. Kul grej! Jag gillar den här framsidan jättemycket. Till synes så sticker den inte ut alls. Här finns inga grälla färger eller något som egentligen drar blickarna till sig, men tittar man närmare så uttrycker den massor. Notera den utsuddade texten i blyerts t.ex. Mycket fint omslag!
Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Ett helt annat bokomslag som jag gillar är omslaget till barnboken Fantastiska fakta om djur. Jag tycker om det mesta med söta djur på… Hehe. Jag är säker på att jag hade lockats att läsa den här boken om jag hade varit barn. 🙂
Ett foto publicerat av Natur & Kultur (@naturochkultur)
Och en tredje framsida jag gillar, eftersom jag har en tendens att verkligen dras till guldglänsande framsidor, är framsidan till 179 år av ensamhet. Det verkar för övrigt vara en väldigt läsvärd och intressant bok. I den berättar tio kvinnor från Handelshögskolan om vad de har behövt göra för att förhålla sig till den ojämställdhet som råder i universitetsvärlden. Som kvinna i en mansdominerad bransch har jag själv flera gånger hamnar i djupt orättvisa och trista situationer. Jag tror att den här boken kan ge viss pepp (eller så blir man totalt nedslagen, vad vet jag). 😮
179 år av ensamhet, red. Jenny Lantz och Linda Portnoff
Tre helt olika böcker och helt olika framsidor, men fina var och en på sitt sätt. 🙂
Här om veckan blev jag kontaktad av Folkbladet! Kul grej! Jag har nog inte varit i tidningen sedan… ja, jag vet inte! Kan det ha varit ”Vi i femman”? 😉 Den här gången blev jag intervjuad kring mitt intresse för böcker (och bloggen) och det blev ett riktigt fint porträtt av det hela. På lördag finns artikeln att läsa i tidningen. 🙂 Jag kommer själv att befinna mig i Varberg vid den tidpunkten, men jag har bett min sambo att fixa tidningen åt mig. 😉
Apropå den här intervjun så måste jag avslöja att jag inte är speciellt van vid att bli fotad. Jag har svårt att över huvud taget känna igen mig på bild. Det här är kanske en orimlig sak att säga i vår kultur, men jag trivs med mitt utseende. Jag kan i princip se mig i spegeln och tänka att jag ser helt okej ut. Men när jag ser ett foto… Alltså, jag måste ha världens konstigaste självbild! Det är så många som tror att de är fulare än vad de är, men för mig är det förmodligen det omvända. Haha. Jag blir alltid smått chockad över att jag ser så knasig ut på bild. 😮 Jag tänker inte att jag ser ut så i verkligheten. Men bilder ljuger som bekant inte…
I alla fall. Den dagen som jag blev fotad så hade jag haft en lång dag på jobbet och kom hem ca 5 min innan fotografen anlände. Jag var ju inte speciellt ”fixad” om man säger så. Snarare svettig. Och jag kan inte påstå att hemmet var direkt piffat heller. Det är lite skräckblandat för mig att få se på lördag hur artikeln blev (texten har jag läst och den är jättefin, men fotot alltså!). 😉 Hehe.
Ja, ja. Jag är inte så ytlig som jag låter i det här inlägget. Jag tycker mest att det är komiskt att jag i princip inte känner igen mig på bild. Och förresten. Nu när ett proffs har fotat mig kanske jag får en positiv överraskning! 😉
Idag bloggar jag om böcker som fått mig att skratta högt. Det finns ju en hel del roliga och härliga feel good-böcker där ute, men jag tänkte fokusera på de kanske lite mer oväntade böckerna som fått mig att skratta till. Böcker kan ju locka till skratt genom fyndiga formuleringar och inte bara genom tokroliga episoder. Ibland kan böcker vara roliga, trots att de egentligen är tragiska.
Typexemplet på det tragikomiska är Tjuven av Göran Tunström. Det är ingen skrattig feel good precis, men i några av de första kapitlen finns en hemsk bröllopsskildring som verkligen fick mig att skratta på riktigt; för att det är så jäkla sorgligt på sitt sätt.
”Med orden ”Det trängde på” inträdde Fredrik Jonson Lök till sin bröllopsmiddag, och när han märkte att det utsagda inte framlockade någon dialog klev han fram till bordet och slog sig ner på ena hörnet:
– Nu ska det smaka med lite käk.
– Det var nog tänkt… sa den sorgsne skohandlaren och tog ett steg framåt. Det var nog tänkt att du och Ida skulle sitta i mitten…
Han svalde ”på hedersplats” och drog med fingret över de prydligt textade placeringskorten som låg omgivna av olyckliga nejlikor.
– Ja, jag är inte så noga, sa Fredrik.
Han löd dock och sjönk ner i den absoluta tystnaden på sin rätta plats. Kurt Pripps hårt slutna läppar arbetade för högtryck, och han vände sig undan sin systers blick när hon med ett blygt leende sökte Fredriks ögon, ty hon låtsades ännu inte om något som hade med smärta och skam att göra.
– Du ska inte vara nervös. Det här är inte så märkvärdigt. Det är snart över, viskade hon och lutade sig mot honom så att alla kunde se hennes tapperhets lycka.
– Då ska vi ha oss ett ligg, det är i alla fall mitt tips, sa Fredrik.”
Jag ryser lite av citatet! Det är så dråpligt och sorgligt och snitsigt formulerat och allting. Sådant kan få mig att brista ut i skratt (faktiskt!).
”Samma år som jag konfronteras med mitt första verkliga brott – det handlar inte om att ”panga doror”, ”snatta på tobiks”, ”palla äpplen” eller ”planka in” på Stadion eller Grönan, vilket det var fler än Sune som gjorde – så slog Snoddas igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Året var 1952 och Snoddas gjorde ett mycket djupt intryck på mig. Kanske min roll som detektiv även gick att kombinera med sång? Att jag blir en sjungande detektiv? Idén slår mig med drabbande klarhet…”
En sjungande detektiv? Haha. Det är så sjukt härligt tycker jag. Dessutom är det roligt när man vet att Leif GW Persson i och för sig inte blev en sjungande detektiv, men han har ju faktiskt lyckats kombinera både en framgångsrik karriär inom polisväsendet med att vara en folkkär TV-personlighet.
Gustavs grabb av Leif GW Persson
Det finns fler barndomsskildringar som fått mig att dra på munnen. Morgan Allings Kriget är slut handlar inte direkt om en alltigenom lätt och ljus barndom, men det finns delar som är så himla fint och värmande. När man vet hur framgångsrik karriär Alling har fått på scenen (och i TV-rutan) i vuxen ålder så är det verkligen kul att läsa rader som:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Åh. En del är liksom gjorda för det de sysslar med!
Kriget är slut av Morgan Alling
Fantasy är en genre som kanske inte bjuder på jättemycket humor alla gånger, men Magikerna hör till de fantasyromaner som verkligen är rolig på riktig. I boken gör Lev Grossman kärleksfulla blinkningar till kända fantasyromaner och driver på ett roligt sätt med typiska väsen från sådana böcker:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna av Lev Grossman
Kerstin Ekman är inte en författare som jag kanske i första hand förknippar med humor, men humor saknas verkligen inte i hennes romaner. Särskilt inte i Grand final i skojarbranschen, där hon skojar med sig själv och skriver om en framgångsrik författare och hennes spökskrivare. Men även hennes mer allvarliga berättelser har humorfyllda stråk (ibland insprängt i djupt sorgliga texter). Hennes böcker om kvinnoliv i det framväxande Katrineholm runt förra sekelskiftet är sådana böcker (jag har förvisso bara läst den första, Häxringarna). Kvinnors slit och deras erkännande alltså…
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
I år är det årsdagen för flera bokrelaterade grejer. Förlaget En bok för allas 40-årsdag har jag redan uppmärksammat. Att det i år är 400 år sedan William Shakespeare dog har säkert många noterat för länge sedan. Ett annat jubileum är att barnboksförfattaren Roald Dahl skulle ha fyllt 100 år i år. Jag tror att det är många med mig som har läst Roald Dahl som små. Själv tycker jag alldeles särskilt mycket om Kalle och chokladfabriken (älskar även den fantasifulla filmatiseringen!). Det är en så mysig och trösterik berättelse på något sätt: berättelsen om pojken som älskar choklad och som får ärva en hel chokladfabrik medan de andra, mer giriga chokladfabrikbesökarna försvinner den ena efter den andra.
Kalle och chokladfabriken av Roald DahlSVJ av Roald Dahl
Flera av Dahls böcker kommer i nyutgåva nu i år. I år kommer dessutom en filmatisering av SVJ (The BFG, som den heter på originalspråk). Steven Spielberg har regisserat. Hoppas den blir bra!
Idag tänkte jag blogga om hushållets två läsplattor (e-bokläsare). Jag har ju min Cybook Opus från Bokeen, som har hängt med mig sedan 2010-2011 någon gång. Sedan i höstas har min sambo också en läsplatta: en Adlibris Letto Frontlight. Det är egentligen också en platta från Bokeen, nämligen en Cybook Muse Frontlight, som Adlibris har satt sin egen logga på och knutit till deras e-bokbutik.
Att jämföra de här plattorna är meningslöst. Min gamla platta är en dinosaurie i jämförelse. Min sambos platta har touchskärm, läsbelysning och går att koppla upp med wifi. Min platta har knappar och kräver en sladd. I praktiken kräver förvisso även min sambos platta en sladd. Som ägare av en läsplatta är det troligt att man någon gång vill låna en e-bok på biblioteket och Letto-plattorna är låsta så att det inte går att låna ner låneböcker direkt i webbläsaren (?). Både jag och min sambo måste med andra ord använda en dator för att föra över biblioteksböcker.
Letto Frontlight och Bokeen Cybook Opus
På pluskontot för min platta måste jag annars säga att den faktiskt är skönare att hålla i än Letton. Min sambo hävdar att det är en vanesak, men jag tror honom inte. Min Cybook Opus har ju lite mer kanter att hålla i och den är som allra bäst när man håller den med en hand. Praktiskt nog finns det ju knappar på sidan så att man kan bläddra smidigt. Ska man försöka sig på samma sak med Letton får man försöka lära sig att touch-bläddra med tummen, alternativt bläddra med den andra handen. Sedan tycker jag att fodralet, som hänger och slänger på Letton, är i vägen.
Båda plattorna har e-bläckteknik, vilket är sjukt skönt att läsa på. Att läsa på e-bokläsare är som att läsa vilken pappersbok som helst: de har ingen tröttande, ljusstark skärm. Dessutom drar de bara batteri när man bläddrar, så batteritiden är extremt lång. Det är faktiskt ett av de största problemen som jag har haft med min läsplatta. I och med att den ”aldrig” får slut på batteri så har jag heller aldrig laddat den under de här åren – det har räckt med den lilla laddning som den fått när jag kopplat in den till datorn och fört över nya böcker. En sådan misshandel av batteriet gör såklart att batteriet till slut ger upp. Det senaste halvåret har jag fått dras med ett trasigt batteri, som nyckfullt laddar ur sig helt plötsligt. Ett batteribyte har dock gjort susen och nu hoppas jag på att min läsplatta håller länge till. Jag tycker faktiskt riktigt mycket om den, trots att den är så simpel och saknar typ alla moderna funktioner som man kan vänta sig av en e-bokläsare idag (jag syftar på wifi, läsbelysning och touchskärm).
Letto Frontlight och Bokeen Cybook Opus
Men… Om jag får drömma lite om en ny läsplatta så måste jag säga att Tolino shine eller Pocketbook touch lux låter som två perfekta e-bokläsare. Någon som har testat någon av dem? De är väl egentligen ”moderna” läsplattor, kort och gott, men det som gör dem lite speciella ändå är att det går att surfa in på biblioteken och ladda ned e-böcker direkt. Det låter ju som en simpel grej, men jag vet verkligen inte många plattor där det här är möjligt? Eller är det bara jag?
Tyvärr är Sverige ett u-land när det kommer till läsplattor. Utbudet av läsplattor är litet och informationen om och jämförelserna mellan olika plattor är få. Det var en djungel när jag köpte min platta en gång i tiden, för då var det stört omöjligt att få klämma och känna på plattor i någon butik innan köp och jag kände egentligen ingen som ägde en platta. Tyvärr verkar det fortfarande krävas ett ganska stort detektivarbete för att göra sig en bild av vilka plattor som är aktuella och vad de olika modellerna har för egenskaper. Nätbokhandlarna verkar helt ha tappat intresset för plattorna och marknadsför sig enbart mot läsare som läser på surfplattor. Det känns ofta som att de aktivt motarbetar oss som läser på läsplatta (jag har skrivit ett och annat inlägg om detta tidigare). Adlibris har ju sin Letto-platta, som sagt, men det är väl just den enda bokhandeln som säljer någon platta över huvud taget. Dito sålde en gång i tiden plattor, men om de fortfarande gör det så går det inte längre att hitta dem i deras invecklade webbutik. Pocketbook touch lux och Tolino shine (som verkar ha utgått ur sortimentet) har jag läst om hos en så otippad nätbutik som Cyberphoto.
Jag tycker det är synd att e-bokläsaren inte har slagit igenom i Sverige. Jag tycker helt klart att det är en fiffig pryl och jag hade inte velat vara utan den.
Ni har väl inte missat att en ny säsong av Babel går på SVT? Jag kan inte lova att jag själv kommer att sitta bänkad och kolla ikväll klockan 20, men jag tittar säkerligen ikapp på SVT Play någon dag. Jag har i alla fall sett det första avsnittet, som gästades av bland andra Ebba Witt-Brattström. Hon är aktuell med sin roman Århundradets kärlekskrig, ifall någon har missat det.
Apropå den romanen så måste jag säga att jag är väldigt trött på allt tjat om den! Jag har noll sug efter att läsa. Det känns som att jag har läst så mycket om den att det inte finns något mer att läsa i den. Dessutom är jag helt ointresserad av Witt-Brattströms exman Horace Engdahl, trots att han är kändis. Det må vara en feministisk och jättebra bok på alla sätt, men nu tycker jag att exponeringen på kultursidorna och i medierna generellt har blivit så extrem att jag backar. En del snackisar blir helt klart söndersnackade. Eller är det bara jag?
Jag såg en notis om att ”Diagrampriset” har delats ut igen. Det är tydligen ett årligt pris som delas ut till den bok som anses ha den underligaste titeln. För 2015 har boken Too naked for the nazis belönats med priset. Helt klart en underlig titel! Det saknade dock inte konkurrens. Bland övriga titlar som gick vidare till omröstning kan nämnas Transvestite Vampire Biker Nuns from Outer Space: A Consideration of Cult Film, Soviet Bus Stops och Reading from Behind: A Cultural History of the Anus.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
