I torsdags hade vi säsongsavslutning med bokcirkeln Picket & pocket. Om jag hade varit lite duktigare på att fota och dokumentera saker så hade jag kunnat visa upp den mycket mysiga buffé vi frossade i. Vi hade knytkalas och det är ju alltid lite av en chansning (en av mina bokcirkelkompisar berättade om en knytis-julfest när alla hade med sig prinskorv…), men den här gången blev det hur bra som helst med roliga plockrätter och annat. Och rosé! 🙂
Fast vår bokcirkel är faktiskt inte en sådan där bokcirkel som bara handlar om att äta gott och dricka vin. Vi är riktigt duktiga på att läsa och prata om böcker, tycker jag! Den här gången var det ju jag som hade valt bok och de flesta av oss hade läst den också.
Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det är viktigt att inte välja böcker av favoritförfattare när det är dags att välja bokcirkelbok. Det är ju sååå tråkigt om andra inte ser det man själv ser i en älskad bok… 😉 Hehe. Till den här gången hade jag valt Den andra kvinnan av Therese Bohman – en för mig helt okänd författare egentligen. Det blev ju dock väldigt berörd av Den andra kvinnan och tyckte att den var otroligt bra. Den seglade liksom upp och blev lite av en ny favoritbok. Så… jag var lite nervös inför de andras reaktion! Som tur var höll de flesta med mig! Det var faktiskt inte bara jag som gav den 5 av 5 i betyg. Lättnad! Det blev inga sura miner alltså… Inte om boken. Däremot hade vi helt olika åsikter om hiphopartisten Petter och om Håkan Hellström… 😉
Nu blir det paus över sommaren (tror vi, men man vet ju aldrig?) och till nästa gång läser vi ett bokval från Anna med bloggen Med näsan i en bok. Hon har valt en för mig helt okänd bok: Lust av Åsa Schwarz. Den finns endast som e-bok på biblioteket. Men det passar ju bra. Jag har inte läst på min läsplatta på ett tag, så nu ser jag fram emot att läsa på den igen!
Vilken snackis! Det känns som att det har rått fullkomlig Ferrantefeber nu under våren. För mig har det ofta varit oklart om det är litteraturen eller den ljusskygga författaren, som är det som pressen har varit ivrigast att skriva om. Det går inte att komma ifrån att det är spännande med en författare som trots en fullständig succé inte vill gå ut med sin identitet. Det är endast förläggarna som känner till vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.
Är boken så bra som man kan tro då? Ja, det är den faktiskt i mångt och mycket. Boken följer vännerna Lila och Elena i 50- och 60-talets skummare kvarter i Neapel. I förbifarten skildras en del av den råhet, fattigdom och kriminalitet som faktiskt präglar deras bostadsområde. En biljett från dessa kvarter är såklart att skaffa sig en utbildning, men det är bara Elena som får fortsätta att gå i skolan, medan Lila istället förlovar sig med Stefano Carracci, son till en maffiaboss. På så sätt börjar deras liv gå åt helt skilda håll, med helt olika livslotter.
När boken tar sin början är Elena och Lila 66 år gamla och Lilas son hör av sig till Elena i sökandet efter sin försvunna mor. Elena och Lila har inte haft kontakt på ett tag, men genom den här berättelsen försöker Elena frammana Lila och vad som har hänt henne genom att berätta hela deras livshistoria.
Är den verkligen så bra? Ja, alltså jag tycker verkligen att boken är välskriven och fängslande och det finns någonting exotiskt, spännande och, naturligtvis, beklämmande med all råhet och grymhet som maffian för med sig. Boken skildrar en tid och kultur som jag inte har vetat så mycket om. Nu har jag fått lära mig mycket mer, fast skrivet mellan raderna i en väldigt fin berättelse om vänskap och uppväxt. Jag tycker att boken har många intressanta ingredienser och att den är mycket skickligt komponerad. Samtidigt: det har skrivits så mycket om den här boken att det i någon mening inte är nödvändigt att läsa den. Tyvärr! Men för den som kan hålla förväntningarna på en sansad nivå och vill föras iväg på en resa till 50- och 60-talets Italien så finns det knappast någon bättre roman att läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill föras iväg till 50- och 60-talets fattigare kvarter i Italien och läsa om två unga kvinnors vänskap och uppväxt.
Betyg: 4 Lambretta av 5.
Om Elena Ferrante och Min fantastiska väninna
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom mellan åren 2011 och 2014 på italienska. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Min fantastiska väninna är den första delen i Neapelkvartetten och del två, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome), kommer på svenska hösten 2016. Trots ivriga spekulationer så är det alltjämt en hemlighet vem som döljer sig bakom pseudonymen.
Originalets titel: L’amica geniale (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2011 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 335 (ca 12 h lyssning).
Serie: Neapelkvartetten.
ISBN: 9789113072999, 9789113061719.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Pocketblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänkta och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.
Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”
Jag är en person som har nära till känslorna. Jag blir lätt rörd och kan inte direkt hålla tillbaka tårarna om jag ser en sorglig film eller läser en bok som behandlar tunga ämnen. Idag tänkte jag blogga om några böcker som verkligen har gjort att jag varit nära till tårarna…
Bodil Malmsten är en av de som är särskilt bra på att beröra med sina texter. Hennes dikt Det här är hjärtat, där hon skriver om den stora sorgen när hon förlorar en närstående, går verkligen rakt in i mitt hjärta. Men jag blev kanske ännu mer berörd av loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Boken är en samling med texter från Malmstens blogg 2010-2013. Den kommenterar samhället och samtiden men berättar också om Malmstens flytt till det som hon säger är hennes sista hem. Hon berör den förlust hon skriver mer om i Det här är hjärtat och genom hela boken finns bara en tung sorg, en tung känsla av hur tiden går och hur åldern sätter sina spår och hur döden finns, oundvikligt väntande. Jag blev verkligen berörd av den här boken. Det blev så tydligt att Malmsten själv tänkte mycket på åldrande och döden. 2016 lämnade hon oss. Det är verkligen en förlust.
En annan gråt-bok är helt klart Den osynliga bron av Julie Orringer. Boken följer några judiska ungrare under Andra världskriget. Det är svårt att inte bli berörd av skildringar av de oerhörda fasorna under Andra världskriget, men Den osynliga bron gjorde mig alldeles särskilt ledsen, faktiskt. Jag kan inte riktigt redogöra för vad det är med just Den osynliga bron som gjorde det, men det är verkligen en välskriven och fängslande berättelse, uppenbart färgad av verkliga livsöden.
Häxringarna av Kerstin Ekman fick mig också att vilja gråta. Boken handlar om några kvinnors liv och öden i ett stationssamhälle vid det förra sekelskiftet. Dessa starka kvinnor! Deras slit och deras liv! Och deras död… Jag blev verkligen berörd. Jag blev berörd på precis samma sätt när jag läste Kristina Sandbergsböcker om Maj. De handlar om Maj, som är hemmafru och lever i Örnsköldsvik med en man med alkoholproblem och två barn. Att följa henne i hennes våndor och oro, i hennes liv och med hennes uppoffringar… Man blir verkligen ödmjuk och tänker lite extra på alla dessa osynliga kvinnor i historien.
När jag var tonåring blev jag väldigt berörd av flera av Peter Pohls böcker. Han skriver så berörande om mobbing, förlust och sorg. Hans kanske bästa är Jag är kvar hos er, som följer Anna och hennes anhöriga när Anna får en hjärntumör.
Mina föräldrar skämmer verkligen bort mig! Jag har varit och hälsat på i helgen i samband med att jag har varit på doktorspromotion (d.v.s. en slags examensceremoni för nyblivna doktorer) och då låg den här och väntade på mig (!!!): Bodil Malmstens Samlade dikter.
Jag skäms över att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag inte gillade framsidan till den här boken. Vad fan snackade jag om? Den här boken är fantastiskt vacker. Det som får den att sticka ut är den underbara detaljen att texten på framsidan är tryckt på omslaget, som är i genomskinlig plast. Jag har inte sett detta på någon bok tidigare, men det känns oväntat lyxigt och fint!
Jag tycker väldigt mycket om framsidan. Efter en lång tid som har dominerats av guldiga och glittriga framsidor av olika slag, så känns det här cleant, snyggt och nyskapande. Det blir nästan lite 3D-effekt när texten är tryckt på plastomslaget. Mycket fint!
Innehållet får jag återkomma till; Jag har ju inte läst boken ännu… Och jag kommer att njuta av den i mindre doser i taget. Den som känner mig vet förmodligen att jag älskar Bodil Malmsten, så självklart är mina förväntningar höga på den här diktsamlingen. Läs t.ex. vad jag skrev om dikten Det här är hjärtat.
Nu är det nog verkligen sista chansen för den som eventuellt vill se den senaste filmatiseringen av Djungelboken på bio, men jag tänkte ändå skriva några rader om den. Djungelboken hörde ju till en av de filmer som jag bloggade om redan i början av året när jag skrev om filmatiseringar att se fram emot 2016. Och nu har jag sett den (för några veckor sedan… 😉 )!
Vad tyckte jag då? Jo, jag gillar den jättemycket! Jag måste dock erkänna att jag varken kommer ihåg berättelsen så som den berättas i Rudyard Kiplings novellsamling eller minns berättelsen från någon tidigare filmversion. Ärligt talat har jag nog inte sett mer ur den tecknade Disneyfilmen än det som brukar visas på julaftonen?! Själva berättelsen blev därför inte speciellt tjatig, eller vad man ska säga, för storyn var rätt ny för mig. Att en tiger dör i filmen är svårsmält, men bortsett från detta så tycker jag att det är en spännande och bra film. Ungefär allt och alla i filmen är specialeffekter och datoranimerade, men det stör inte på något sätt eftersom det är bra gjort. Att Neel Sethi, som spelar Mowgli, lyckas spela så bra trots att han inte har haft några riktiga motspelare, eller vad man ska säga, är imponerande bara det.
Har ni inte sett Djungelboken så tycker jag att ni borde gå och se! Det är en välgjord familjefilm.
Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Jag är inte så bra på att läsa om böcker. Varför? Jag har en lista med kanske 100 böcker som jag är sugen på att läsa och jag har cirka 100 olästa böcker hemma (sad, but true). Jag är även med i en bokcirkel och jag brukar alltid prioritera upp de böcker som vi läser i cirkeln. Det gör att den där listan med olästa böcker och den där hyllan med hyllvärmare liksom aldrig krymper. Det känns i det läget svårt att motivera varför en bok som jag redan har läst skulle få en till chans! Dessutom: en del böcker vågar jag inte läsa om. Att en del läsupplevelser känns så storslagna beror ofta på att de passar in perfekt i den livssituation man var i när boken blev läst. Att läsa om samma bok vid ett annat tillfälle kan förmodligen förstöra vilken bok som helst.
Ändå tänker jag ibland att det vore lite intressant att läsa om en bok och se vad som dyker upp vid en andra läsning! En del böcker kanske faktiskt blev lästa vid helt fel tid i livet och skulle må bra av en omläsning? Här är 5 böcker som jag kan tänka mig att läsa om:
1. Mor gifter sig av Moa Martinson blev jag tvingad att läsa i gymnasiet och jag blev inte berörd alls. Nu minns jag inte ens vad den handlar om. Såhär i vuxen ålder känner jag mig dock väldigt nyfiken på Martinsons författarskap och skulle gärna läsa mer. Jag känner mig också rätt säker på att jag skulle bli mer berörd om jag läste just Mor gifter sig idag. Vad jag förstår så handlar boken om både feminism och om klass. Det är två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.
2. Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery vill jag gärna läsa igen, för att jag vet att jag har läst åtminstone den första boken flera gånger och att jag då tyckte väldigt mycket om den. Samtidigt minns jag inte riktigt vad den handlade om..? Det vore en kul liten tidsresa (tillbaka till när jag var en tweenie som slukade den här typen av böcker) och en skön nostalgitripp att läsa denna klassiska flickbok om barnhemsbarnet Anne. Boken är första delen i en serie och jag tror inte att jag har läst ut hela serien. Det vore kul att ha som projekt att läsa hela serien (om den håller för omläsning?).
3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser ville jag läsa om omedelbart efter att jag hade läst ut den för typ tio år sedan. Haha. Så varför inte..? 😉 Det är en väldigt typisk Nesser-roman: välskriven, fängslande och så har den en del lösa trådar, som en omläsning kanske skulle föra ihop lite bättre. Jag tyckte hemskt mycket om den, men blev förvirrad av slutet. En omläsning skulle kanske förhöja boken ytterligare ett snäpp. Eller? Hoppas!
4. Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött läste jag när den var rätt nyutkommen i pocket. Det var ett tag sedan. Jag har nog utvecklat min läsning en hel del sedan dess och tror säkert att jag skulle uppfatta fler lager i berättelsen om jag läste den idag. Jag älskar allt jag läst av Khemiri och är tämligen säker på att jag inte skulle bli besviken av en omläsning av Ett öga rött. Khemiri skriver alltid så angeläget och fint om rasism och utanförskap. Och i väntan på nästa mästerverk får man väl läsa om hans gamla romaner, antar jag.
5. Madame Bovary av Gustave Flaubert är ännu en i raden av klassiker som jag läste i oinspirerat tillstånd i skolan. Jag känner verkligen att den skulle förtjäna en omläsning med tanke på hur lite jag minns av den och med tanke på hur läst och omtyckt den är. Såhär i vuxen ålder tror jag också att jag skulle kunna läsa in mer i berättelsen om Emma, som drömmer sig iväg genom att läsa kärleksromaner och sedan blir besviken över den trista verkligheten.
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Att berätta att man läser böcker och/eller att man är bokbloggare kan trissa upp förväntningarna hos folk, har jag märkt. Det finns några saker som förmodligen förvånar en och annan vad gäller mitt bokintresse och mitt bloggande. Här är några typiska kommentarer – och sanningen bakom.
1. Vad få böcker du har! Det här är en vanlig kommentar när folk är hemma hos mig. Jag har en extra smal Billy-bokhylla med böcker och några rader i en Expedit-bokhylla. That’s it! Jag har problem med konsumtion. Jag menar att jag av ideologiska skäl inte tycker att det är så bekvämt att handla och samla på mig grejer. Det är alltså inte av snålhet som jag avstår från att shoppa kopiösa mängder böcker. Sedan har jag såklart böcker i min ägo, trots allt… Och jag älskar dem!! Men var är de? Såhär ligger det till med mina böcker: 1) jag har under många år haft ovanan att dumpa mina böcker hos mina föräldrar (fast nu har jag som projekt att plocka tillbaka en del av dem, hehe) + att i princip alla mina böcker som jag läste när jag var barn och tonåring fortfarande finns kvar där borta. Jag har troligen hundratals (?) böcker hos mina föräldrar. 2) Jag konsumerar en inte direkt obetydlig mängd böcker i min telefon, surfplatta och läsplatta och de tar ju väldigt lite fysisk plats dårå. 3) Bibliotek!
2. Oj, vad mycket du läser! Det är en vanlig tanke hos folk jag känner som har besökt min blogg. Jag förstår vad det kommer ifrån. Jag uppdaterar ju bloggen oftare än vad jag läser ut en bok liksom och jag kan omnämna en och samma bok i typ 10 inlägg på olika teman. Men läser jag ofta? Nej, men gud, vad jag önskar att det vore så. I bästa fall läser jag 15 min per dag innan jag stänger boken, släcker läslampan och försöker att somna. Troligen är klockan så mycket när jag går och lägger mig att jag släcker lampan direkt. Ljudböckerna krigar med podcastavsnitten om att få bli lyssnade på medan jag springer eller lagar mat. E-böckerna i mobilen blir lästa några minuter om dagen när jag typ mikrar min mat på jobbet eller väntar i någon kö. Kanske. Fast eventuellt småpratar jag med en kollega i mikrokön istället. Jag tänker ofta, ofta att jag skulle vilja prioritera upp läsning i mitt liv, ägna mer tid åt det och mindre tid åt annat, men… Hurdå? Tiden finns inte! Jag vill ju fortfarande ha tid till att jobba, umgås med nära och kära, träna, dansa, blogga, se film, gå på utställningar, kolla på föreställningar, spela brädspel, spela tv-spel, kolla på tv, läsa tidningar, hålla hemmet någorlunda prydligt, fylla matlådor till veckans jobbluncher, baka bröd etc. etc. etc. etc. etc. Men det är lugnt! Jag läser rätt lagom, antar jag, även om jag läser ett blygsamt antal titlar med bokbloggares mått mätt.
3. Du läser väl knappast romance/deckare/sci fi/kioskvältare. När böcker kommer på tal är det inte helt ovanligt att folk slänger in någon kommentar om att jag såklart inte kan så mycket om just den populära boken eller ytliga/nördiga/inte så creddiga genren. Nja, nej, jag ser väl ut som en kulturkärring och är på många sätt en kulturkärring modell 1A. Jag läser t.ex. Jonas Hassen Khemiri och Kerstin Ekman och kryddar med ”otippade” namn som Mats Strandberg eller Liv Strömquist. Jag förstår om folk tänker att jag läser pretto grejer. Fast jag tycker verkligen att jag är en allätare. Splittar man upp min läsning i olika genres så brukar deckarna dominera. Fast sedan tycker jag ju iofs sällan att deckare är bra… 😮 Den här typen av kommentarer kan det faktiskt ligga något i ibland. 😮 Och jag skäms över det!! Jag tycker inte om att vara pretto. Jag hatar när jag framstår som den medelklassiga, privilegierade kulturkonsument jag är. What to do? Ingen aning! När man har läst typ 1000 böcker så är det kanske inte så konstigt att man utvecklas och ens smak förfinas lite. Jag tror faktiskt inte att jag skulle få ut något av att läsa t.ex. 50 shades of Grey (eftersom många brukar framhålla att den är taffligt skriven – och jag hatar taffligt skrivna berättelser). Så, jag är väl inte så fruktansvärt duktig på typ deckare och bestsellers. Men OBS: jag läser inte bara klassiker eller nobelpristagare heller!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.