Jag påstod att jag inte skulle gå och se filmversionen av Den lille prinsen, men här om veckan blev jag så himla sugen på att gå på bio och det fanns verkligen inget annat vettigt att se som jag inte redan hade sett. Jag är glad att jag såg filmen ändå. Det är verkligen en fint animerad film, där sagan om Den lilla prinsen och hans kärlek till sin ros mixas med en berättelse om en hårt pressad flicka som inleder en vänskap med sin excentriske granne. Största delen av filmen berättar inte sagan om Den lille prinsen, utan handlar alltså om den här tjejen, vars mamma har gjort upp ett ambitiöst schema för att förbereda sitt barn för vuxenlivet och få henne att lyckas i skolan. Istället för att sitta med näsan i böckerna så börjar dock flickan att spendera allt mer tid med den sagoberättande gamle mannen i huset bredvid. Allt vävs ihop ett fint sätt och man har varsamt reviderat och byggt ut slutet. Största delen av filmen är ”modernt” ritad, men när sagan om Den lille prinsen berättas känns illustrationerna igen från boken.
Jag vet inte hur barn tar emot den här filmen, men jag hoppas att den går hem. Det är en fin och filosofisk berättelse.
Trogna läsare har kanske snappat upp att jag älskar böckerna om Maj. Det är alltså en fantastisk trilogi där Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj och hennes våndor över barnen, att rodda allt i hemmet, den alkoholiserade maken. Somliga tycker att böckerna är förskräckliga och skräms av sidantalet och de beskrivningarna av hushållssysslorna. Själv tycker jag att de tillför något. De berättar ju faktiskt en historia.
Men en sak de inte väcker är en lust att förkovra sig i hushållsarbete och småkaksbak… Inte hos mig i alla fall! Sandberg själv och formgivaren Lotta Kühlhorn tänker tydligen annorlunda, för i höst kommer det en bok med Majs recept.
”Kristina Sandbergs succéromaner om hemmafrun Maj utspelar sig till stor del i köket. Nu får Maj sin egen kokbok, med maten hon lagar i romanerna. Här har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn samlat ett 100-tal klassiska recept hämtade ur Majs bokhylla: Husmoderns köksalmanack från 1933 har hon med sig in i äktenskapet. Prinsessornas kokbok blir en viktig husmorsbibel, men ibland kan Kooperativa förbundets behändiga receptsamling vara nog så praktisk. Här finns husmanskosten, småkakorna och den flotta kalasmaten.”
Jag tycker att den här utgivningen både är kul/viktig (för att den berättar hemmafruarnas historia) och skrämmande (kommer någon idag att ha tid/lust att laga festmat som man gjorde på 30-talet?).
I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn
Külhorn är förresten redan nu aktuell med en kokbok: Frukt och grönt. Jag har redan en rejäl bok om Grönt. Men visst är Külhorns bok lockande. Framsidan är verkligen jättefin!
Idag är det torsdag och jag tänkte dyka ner i arkivet för en liten throwback thursday, #tbt. Vad gjorde jag den 16/6 för några år sedan egentligen? Ja, 2008 hade jag i alla fall precis läst ut Annika Thors roman Motljus. Thor hade väl vid den tiden mest gjort sig känd för böckerna om Steffi och Nelli, flickorna som evakueras till Sverige under Andra världskriget, och för mobbingskildringen Sanning eller konsekvens, men Motljus är faktiskt en bok riktad till vuxna. I den får läsaren följa ett berättarjag som gör en inre resa när hon en dag läser morgontidningen och ser att en vän, som hon inte har träffat på 30 år, har gått bort.
Jag gillade Motljus och borde absolut läsa något mer av Thor!
”Det här är Annika Thors första vuxenroman, men vi som har uppskattat hennes enkla och uttrycksfulla språk i ungdomsböckerna kommer att känna igen oss i berättandet. Handlingen rusar inte direkt framåt och det finns inga onödiga beskrivningar, ändå ger varenda mening en bild av vilka känslor som utspelar sig hos huvudpersonen, Marie. [Läs mer…]”
Sommar innebär att en ny säsong av Sommar i P1 drar igång. Förra veckan avslöjades det vilka som fått äran att vara sommarvärdar den här gången. Som vanligt saknas det inte författare bland årets sommarpratare. I år sommarpratar David Lagercrantz, Tom Malmquist, Maj Sjöwall, Stina Stoor, Maja Hagerman, Kerstin Ekman, Karin Bojs och Klas Östergren.
Tom Malmquist! Vad kul att han får sommarprata i juli (3/7). Hans självbiografiska roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en av mina favoritböcker från årets läsning. Det är en oerhört smärtsam och gripande berättelse om hur Malmquist både förlorar sin sambo och blir pappa på samma gång. Det känns väldigt fint att få lyssna på hans sommarprat.
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Och Kerstin Ekman! Hon är ju en helt briljant författare och med sina 82 år så har hon säkerligen mycket att berätta i ett sommarprat. Den 14/8 är det dags för hennes Sommar i P1.
Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.
När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).
Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.
Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.
Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.
Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?
Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!
I korthet
Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.
Betyg: 4+ kaffe latte av 5.
Citerat ur Stora små lögner
”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.
(Fläcken var blod.)”
Stora små lögner av Liane Moriarty
Om Stora små lögner och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …
Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”
Jag har instagrammat en del av mina barnboksfavoriter de senaste månaderna, barnböcker på 90-talet framför allt. Jag förvarar mina barnböcker hos mina föräldrar just nu, men vid något tillfälle när jag var hos dem och hälsade på så fick jag ett ryck och gjorde en liten nostalgitripp genom att kolla igenom de där gamla böckerna. Nu tänkte jag även förära dem ett inlägg på bloggen och skriva några rader om hur jag började läsa. 🙂 Jag fick förstås extremt mycket bilderböcker och annat läst för mig när jag var liten. Jag har utsatts för de vanliga: Pettson & Findus, Alfons Åberg, Jan Lööf… Jag minns också de Disneyböcker som vi hade hemma. Älskade Disney!
Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf
Många läste alltså böcker för mig, men jag var också tidigt ute med att läsa själv. Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag började att läsa, men det var innan jag började skolan som 6-åring, så troligen var jag väl 5? Sagobanden snurrade också varv på varv i min kassettbandspelare. Askungen är den jag minns bäst. Den hade dock ingen medföljande bok att följa med i, ni vet en sådan som det är dags att vända blad i när det säger ”pling”? Idag undrar jag hur lång den var. Jag lyssnade alltid på böckerna i en sittning liksom, så det var inte som dagens ljudbokslyssnande när man kanske lyssnar på 10 minuter här och 10 minuter där. Bland de böcker jag tidigt läste på egen hand minns jag särskilt Djuren i den gamla skogen. Kanske var det den fina framsidan som gjorde det.
Djuren i den gamla skogen av Colin Dann
Jag minns förresten hur frustrerad jag var mina första dagar i skolan när jag var tvungen att sitta i ring och ljuda tillsammans med jämnåriga barn. När det blev min tur läste jag hela texten rakt upp och ner. Jag kokade förmodligen inombords. Jag ville ju gå i skolan och lära mig saker! 😉 Därför fick jag också hoppa upp en klass och där var det för övrigt långt ifrån alla som kunde läsa, så även där låg jag långt före en del andra. På något sätt fick jag dock den utmaning jag behövde. Jag tyckte att skolan var kul och enkel och böcker plöjde jag både i skolan och hemma. Men jag minns hur arg jag blev en gång när en vikarie anvisade mig barnböcker som jag kände mig alldeles för stor för. 😉 När jag tänker tillbaka är jag verkligen tacksam över att jag hade det så bra i skolan som jag hade det, trots allt. Det var så självklart då, men jag inser nu att det inte är självklart att skolan ger utmaning även till de som ät motiverade i skolan. I en tid när skolor på ett kostnadseffektivt sätt ska se till att så många som möjligt går ut med godkända betyg så finns det kanske ingen direkt ekonomi att prioritera de som redan fixar skolan utan bekymmer. Men jag hade väl tur. Det fanns resurser och ork att sysselsätta alla i klassen när jag gick i skolan på 90-talet och en bit in i 00-talet.
Jag läste nog en ganska stor blandning av böcker, faktiskt. Vi prenumererade på En bok för allas böcker, så det damp ner nya barnböcker nu och då, t.ex. Jag äger Travbanan.
Jag äger travbanan av Patricia Wrightson
En som blev väldigt sönderläst är Barnens versbok.
Ur Barnens ramsbok
Jag läste också en del barn-fantasy, eller vad man ska säga. Jag syftar såklart på älskade, älskade Trollkarlen från Oz. Jag läste hela serien flera varv (fast på svenska, men de böckerna lånade jag på biblioteket, så i hyllan finns bara en engelsk utgåva av den första boken i serien). Narnia tyckte jag också om.
Trollkarlen från Oz av L. Frank BaumKlassiska barn- och ungdomsböcker
Både Narnia och Trollkarlen från Oz är såklart riktiga klassiker i ungdomsgenren. Jag läste flera klassiska barnböcker, som Femböckerna, Äventyr-böckerna och, naturligtvis, böcker av Astrid Lindgren. Pelle Svanslös var en annan barnboksfavorit av det mer klassiska stuket. Vad som är extra kul med Pelle Svanslös är såklart att böckerna utspelar sig i Uppsalatrakten, inte långt från där jag växte upp.
Böcker med röda ryggar
Som liten plöjde jag böcker i ett sådant tempo att de tog slut och jag var därför tvungen att läsa om mina böcker: om och om och om igen. Idag känns det väldigt ovant att man kan göra så. Jag visste ju hela boken, kände igen scen för scen, visste vilka kapitel som var extra ”spännande”. Det känns oklart vad varje omläsning gav, men igenkänning är kanske viktigt för barn..? Eller också var det så enkelt som jag att jag helt enkelt behövde läsa och läste vad som fanns. Nu låter det i och för sig lite tragiskt och det var det inte. Det fanns verkligen böcker i mitt liv. Jag fick jämt böcker och jag använde ofta min veckopeng till diverse böcker med ”röda ryggar”. Helst köpte jag Stallkompisar, men de kom inte ut i den takt jag läste ut dem, såklart, så det blev även Kitty, Wendy m.m.
Stallkompisar
Några andra typiska barnböcker som jag och många andra födda under sent 80-tal/tidigt 90-tal läste var såklart böckerna om Sune och många av Viveca Sundvalls böcker, t.ex. de om Eddie. Sune gick ju för övrigt som julkalender när jag var i en rätt lagom ålder för att fängslas av julkalendrar. Jag tycker fortfarande att Sunes jul är tidernas bästa julkalender.
Sune-böcker och Eddie-böcker
Jag hade också en fas när jag slukade böcker om ”hur det var förr”. Det väcktes nog av underbara När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte skriver om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. Den har underbara bilder! Rut-Emma-böckerna, som handlar om en uppväxt på 20-talet var en annan stor favorit.
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine GelotteRut-Emma, När vi var barn och några andra böcker om livet förr i tiden
När jag blev lite större så slukade Miranda-böckerna och klassiker som Anne på Grönkulla och Emily.
Miranda-böckerna, Emily och Anne på Grönkulla
Hästar var typ allt i mitt liv under mina tweenie-år. Det gjorde såklart avtryck i min läsning. Jag plöjde hästböcker, som Stallkompisar och Wendy, som jag redan nämnt, men också en massa böcker från hästbokklubben Pollux. Vid sidan om hästar så brydde jag mig mest om… djur! Genren djurböcker är dock mycket mindre, men jag tog mig igenom det som fanns. De hade också några riktigt gamla djurböcker på skolbiblioteket, kommer jag ihåg. Jag googlade lite och inser nu att det fanns en hel serie, utgiven av Wahlströms, som heter just ”De bästa djurböckerna” (observera att det finns en hel wikipedia-sida om dem!). Bra grej! Böckerna var väl lätt daterade redan då.
HästböckerJennys djurgård
Ja, det var väl det jag läste i åldern 6-12 ungefär! Vad läste du?
Det är kanske ingenting som lyser igenom på min blogg direkt, men musik är verkligen någonting som betyder mycket för mig. En av mina kanske största idoler är Håkan Hellström, vars musik har följt mig sedan jag gick på högstadiet. Hans texter är som poesi som går rakt in i hjärtat. Jag har haft förmånen att se honom live några gånger (3 tror jag!), men tyvärr har jag inte prickat in någon spelning de senaste åren. Nu har han ju blivit så divig att han river av årets enda Sverigespelningar på jättearenor i Göteborg, vilket väl är de enda som har råd att ta in honom. Hehe.
Med viss bitterhet kan jag alltså erkänna att: nä, jag såg inte honom på någon av spelningarna här om helgen helgen. Och det är klart att det är lite, lite tråkigt. Men det är också helt, helt okej. 🙂
Någonting vi alla kan njuta av är i alla fall den kommande boken om Håkan Hellströms musik och texter. Ord för ord heter den. Jag spår att den kommer att sälja som smör. Håkan Hellström har ju sååå många fans! Och alla tycker att texterna talar så starkt till just dem! 🙂 Då är man väl en riktigt lyckad poet ändå?
Ord för ord av Håkan Hellström
Boken ges ut av bokförlaget Max Ström, som skriver följande om boken:
”Håkan Hellström är Sveriges kanske genom tiderna främsta musikaliska textförfattare. Nu kommer den stora boken med alla hans låttexter, inklusive dem från höstens nya album. Totalt är det närmare 90 låtar med Håkans originella och sinnrika texter.
Förutom alla låtar innehåller boken också massvis av bilder från konserterna på Ullevi och i New York. Fotografen Marcus Erixson har också fotograferat med Håkan ute på stan i Göteborg och skapat ett särpräglat stämningsläge. Dessutom har den legendariske konstnären Carl Johan De Geer gjort tillägg i fotografierna. Deras underfundiga bildspråk illustrerar Håkans texter på ett magiskt sätt. Sammantaget är detta den största och sannolikt vackraste bok som någonsin har gjorts med Håkan Hellström.”
Det där kryptiska ”tillägg i fotografierna” läste jag om i DN och det handlar alltså om att många av de platser som Hellström sjunger om faktiskt inte finns längre (t.ex. barer som sedan länge har stängt ner) och då har de Geer gjort tillägg.
Idag är det torsdag och det blir throwback thursday här på bloggen. För exakt tre år sedan bloggade jag om sommarläsning och jag tänkte att det vore lite kul att göra en uppföljning! Här hittar du mitt inlägg från 2013!
1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Fågeln som vrider upp världen är mitt stora projekt. Jag vill också läsa En man som heter Ove, som vi har pratat om i jobbets bokklubb och som jag planerar att läsa som e-bok. Jag kommer absolut hinna lyssna klart på ljudböckerna Älskaren av Marguerite Duras och Mordets praktik av Kerstin Ekman (den har jag redan börjat på!). Sedan ska jag såklart läsa Och bergen svarade; Khaled Hosseinis nya! 🙂
Kul att jag faktiskt har läst ut alla de böcker som jag rabblade upp (här kan du läsa om vad jag tyckte om Fågeln som vrider upp världen, En man som heter Ove, Älskaren, Mordets praktik och Och bergen svarade). Vad måste jag hinna med i år då? Inget såklart! Det finns inga läsmåsten hos mig. Trots detta har jag ju faktiskt redan bloggat lite om vad jag hade tänkt läsa i sommar. Hehe. Förvillelser, Min fantastiska väninna, Stora små lögner, Nattfilm och Bön för Tjernobyl hade jag tänkt mig… Och jag kan ju säga så mycket som att 2 redan är klara! 🙂
Förvillelser av Hjalmar Söderberg
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jag har några böcker på franska som det har gått segt med… Men nu kanske det är dags att läsa Les gens du Balto av Faïza Guène.
Jag läste den långt senare… Men nu har jag faktiskt läst Les gens du Balto (eller Sista beställningen på Balto som den heter på svenska). 🙂 Vad borde jag ta tag i denna sommar? Ja, inget, som sagt! Det är ju dumt att läsa sådant man inte har lust att läsa. Liksom. Men jag kan ju erkänna att jag tycker att Strändernas svall av Eyvind Johnson borde få åka tillbaka till bibblan snart. Jag lånade den 2010… 😮
3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Ute på sjön! På en varm klippa utan allt för mycket myror och kryp…
Jepp! Så är det!
Semesterläsning
4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
Jamen jag tror på klippan! Tror även att jag läser lite här hemma såklart; kanske ute på gården om vädret tillåter. Och i killens stuga. 🙂
Ja, fortfarande!
Semesterläsning
5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag har sjukt höga förväntningar på En man som heter Ove! Alla säger att den är så otroligt bra (och lite sorglig).
Ove var bra! Jag vet inte om den var 2013 års bästa. Av de böcker jag planerade att läsa så tror jag egentligen att jag blev mest fascinerad av Fågeln som vrider upp världen. Det är en fantastisk bok som man verkligen sugs in i. Murakami är så bra på att måla upp absurda och spännande miljöer och karaktärer och få det att verka helt naturligt. På något sätt. Det är kul att få vara i hans universum en liten stund. Vilken bok som blir bästa läsningen sommaren 2016 känns lite mer osäkert. Jag har precis läst ut Stora små lögner av Liane Moriarty och måste säga att jag tyckte att det var en riktig bladvändare och att den var överraskande bra. Trodde att den skulle vara en sockrig feelgood, men den är riktigt sorglig och smärtsam också och framför allt är den fylld av fina berättelser och kvinnor man vill vara kompis med. Bra bok! Bäst hittills den här sommaren. 😉
Stora små lögner av Liane Moriarty
6. Vilken bok borde, ALLA läsa i sommar?
Någon schyst serie av Liv Strömquist, t.ex. Ja till Liv!.
Bra tips 2013! Liv Strömquist är ju en av mina idoler liksom. Vilken bok borde alla läsa 2016? Jag vet inte! Det finns få böcker som är sådär universalbra att alla borde läsa… Men en förbannat bra bok som jag har läst på sistone är Den andra kvinnan av Therese Bohman. Det är en helt bländande bok om klass och makt och om att vara den andra kvinnan. Den rekommenderar jag till alla som gillar korta, koncentrerade romaner.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
7. Strand eller hängmatta?
Stranden, helt klart! Fattar ärligt talat inte grejen med hängmatta. Obekvämt ju?
Jag tycker fortfarande att hängmatta är helt obegripligt, oergonomiskt etc. och jag har heller ingen trädgård eller altan eller något i mitt hem (bor i lägenhet med en rätt liten balkong), så det där med hängmatta går inte riktigt att införa hemma hos mig. Strand däremot… Jag vill hänga mycket mer på stranden i år! Det har blivit alldeles för lite strand sedan jag blev vuxen, men nu är jag inne i någon slags nostalgiperiod när jag vill göra sådant igen.
Läsplatta
8. Deckare eller roman?
Roman.
Kul svar 2013, för jag läste säkert ”ganska” många deckare den sommaren och det året. I år däremot så säger jag absolut roman! Jag har inte outat det så mycket i min blogg, men jag har haft lite av ett mål i år att inte läsa några deckare. Haha. Genom åren har jag lyssnat på rätt många deckare via min ljudboksapp, men det är nästan ingen av de där deckarna som har varit det minsta bra. Och nu vill jag lyssna på annat! Så jag väljer aktivt bort deckare nu. Kanske får jag lust att läsa deckare igen snart, men just nu har jag paus. Det känns som att jag har läst ALLT i den genren. Ingenting känns uppfriskande eller kul längre när det gäller deckare. /mvh sur kulturkärring.
9. Favoritgenre?
Sådana där tighta, korta berättelser där varje ord är noga avvägt och sitter rätt – små berättelser som rymmer typ allt. Men det kanske inte är en genre. Hehe.
Nej, Linnea, det är nog ingen genre. Men det är helt korrekt. De där berättelserna var fantastiska 2013 och de är det ännu. Jag tror att jag ska skriva ett inlägg om denna ”genre” snart. Jag har läst några riktiga höjdare sedan 2013.
Plötsligt händer det. Lasse Berghagen eller någon annan avslöjar att de läst en bok som är såååå rolig/bra/läsvärd etc. och sedan läser ALLA människor i hela Sverige en och samma bok. Eller också händer detta: ett förlag med fet PR-budget lyckas fenomenalt bra med en kampanj och en och samma bok syns på alla bloggar, i alla veckotidningar, i alla pocketställ, i alla boktipsinslag på TV och på radio etc. etc. etc. Jag brukar känna: neeeej inför sådana här böcker. Kan det vara möjligt att en bok är så bra som alla säger? Ja! Faktum är att det finns böcker som är (typ) så bra som man kan tro. Idag tänkte jag blogga om några av dem.
Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Haags skilsmässoroman är en roman, men att hon skriver om egenupplevda känslor är uppenbart. Såhär hudlöst och äkta kan man inte formulera sig annars. Det är en fantastisk och välskriven bok om att bli lämnad efter ett långt äktenskap och om att gå vidare. Boken blev lite av höstens/vinterns snackis och Haag har synts och hörts överallt, bland annat i Skavlan. Och ja, den här boken är precis så bra som man vill tro! Jag blev till och med positivt överraskad över att Haag skriver så insiktsfullt och bra om detta ämne, som ligger rätt långt från hennes tidigare feel good-berättelser.
Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Gone girl av Gillian Flynn. Gone girl har blivit en deckare som har fått ett sådant genomslag att andra deckare jämförs mot den. Man kan plocka upp en nyare deckare och notera att den marknadsförs som ”nästa Gone girl”. Typ. Är det rimligt? Ja! Jag tycker att deckare är sååå enformiga. Det har liksom gått varvet runt och de flesta deckare som kommer ut nu påminner inte bara om deckare man har läst förut, utan de känns som att de är redan färdigtuggade också. Om ni förstår vad jag menar. Men Gone girl är överrumplande och spännande på ett eget sätt. När jag läste den visste jag inte om jag gillade boken eller ej, men eftersom att jag fortfarande tänker på den ibland så måste den ju ha något..! Jag tycker att den är spännande och speciell.
Gone girl av Gillian Flynn
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Boken fick en enorm uppmärksamhet när den kom ut 2014. Men är den här boken, som handlar om en kvinna som har överlevt Förintelsens koncentrationsläger och som dolt har sin verkliga identitet, d.v.s. hennes romska ursprung, verkligen läsvärd? Det finns ju redan så många viktiga, välskrivna och intressanta skildringar av Andra världskriget och Förintelsen. Ja, den här boken är läsvärd! Jag heter inte Miriam är lättläst, utan att vara banal, och berättar en viktig och omskakande historia. Den duckar inte för att skildra fruktansvärda saker, men den är ändå inte så tuff att läsa att man drar sig för att plocka upp den.
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
En man som heter Ove av Fredrik Backman. Berättelsen har gett upphov till en av tidernas största biosuccéer i Sverige och går också som teater. Hur många som har läst boken vet jag inte. Typ alla som någonsin läst en bok..? Hehe. Kan den verkligen vara så bra? Nja. Alltså. Jag tyckte nog inte att den var så krossande när jag la den ifrån mig. Visst är det kul och sorgligt om vartannat att följa surgubben Ove och hans förvandling när han börjar att interagera med nyinflyttade grannen Parvaneh och de andra i kvarteret, men var inte boken lite väl PK, tillrättalagd och klichéartad? Jo, jag tyckte faktiskt det när jag hade läst ut den. Fast sedan skärpte jag mig. Varför inte älska en politiskt korrekt multikultibok om en surgubbe och hans nyfunna vänner? Jag tycker att den här berättelsen är fin (trots att den är sentimental och allt).
En man som heter Ove av Fredrik Backman
Niceville av Kathryn Stockett. Den här globala succén följer några svarta hembiträden i 60-talets amerikanska södern. Det är en tid och ett samhälle där rasismen är extremt utbredd. En journalist bestämmer sig för att skriva om hur hembiträden behandlas av sina arbetsgivare. Är boken så bra som man kan tro? Ja, verkligen!! Ämnet är intressant och viktigt, men framför allt är boken fylld av karaktärer som verkligen är nyanserade och enkla att känna med och tycka om. Jag tänker fortfarande på några av de ensamma, illa behandlade karaktärerna ibland.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
