Sara drömmer om att bli en bästsäljande författare. För att uppnå sitt mål tar hon till ett magiskt knep som hon har lärt sig av sin mormor. Genom att rita upp en speciell stjärna så kan hon önska sig vad hon vill. Hennes dröm om författarskapet slår in. Hon är snart en topplisteförfattare och blir också kontaktad av förläggaren Anders, som lockar över henne till sitt eftertraktade förlag. Sara blir också omedelbart tänd på Anders och de inleder ett förhållande, trots att Anders faktiskt har både fru och barn. Sara önskar både det ena och det andra för att få sin Anders och snart har hon satt igång någonting riktigt obehagligt.
Boken är en slags blandning mellan skräck och romance och visst bygger boken på en originell och kul idé. Inte minst är det kul när författare också vågar sig på att skildra författarskap och arbetet med en bok. Det är kul när författare vågar skoja om boksigneringar, mässor och mingelfester som hör till framgångsrika författarskap.
Originaliteten är dock en av få saker som jag uppskattar med den här boken. Tyvärr! Berättelsen är i huvudsak berättad ur ett jag-perspektiv, vilket känns väldigt stolpigt och gör berättelsen platt. I det här fallet staplas det mest en massa tankar och frågor, vilket varken målar upp några miljöer eller känslor hos mig. Som läsare får man följa Sara och hur besatt och kåt hon är på Anders. Hur Anders är som person, hur han ser ut och på vilket sätt han är så vansinnigt attraktiv har jag ingen aning om, för det framgår inte.
Därtill är den töntig i sina försök att skildra hippt Stockholmsliv. Tanken är väl att man ska sitta och sucka drömskt och önska att man fick springa på Grodan och Sturehof, precis som Sara i boken, men jag tycker bara att det känns sökt och fånigt. Den författare som vill mejsla fram Stockholm och pulsen i staden kunde med fördel ha försökt fånga stämningen istället för att namedroppa olika ställen.
Kanske på grund av att det är så tunt med beskrivningar av människor och miljöer så har jag också svårt att köpa storyn. Jag menar inte att en sådan här bok bör vara 100 % verklighetstrogen. Den innehåller ju trots allt en rejäl dos övernaturligt, men det är ju en fördel om man kan låta sig föras med istället för att fastna vid logiska luckor och annat som skaver.
Nej, det här var absolut inte min kopp te.
I korthet
Rekommenderas för: Den läsovane som inte är rädd för att blanda genres och som gillar både kärleksromaner och skräck.
Betyg: 1 signeringskö av 5.
Citerat ur Lust
”Förvånad inser jag att du försöker imponera på mig. Varför då? Jag höjer ena ögonbrynet åt din kunskapsdropping och suger in den svaga doften av exotiska frukter som försiktigt stiger upp ur glaset. Smaken är fyllig, oljig men torrare än chardonnay. Du förstår vad jag tycker om utan att jag behöver berätta. Jag tar en klunk till.”
Om Åsa Schwarz och Lust
Åsa Schwarz (född 1973) är en svensk författare som främst skriver skräckromaner och thrillers. Hon debuterade 2005 med Och fjättra Lilith i kedjor. Lust är hennes senaste bok. Åsa Schwarz har en hemsida, twittrar på @asaschwarz och har en fansida på Facebook.
”Sara blir antagen hos Sveriges största förlag och går från okänd till bästsäljande författare på osannolikt kort tid.
I turbulensen dras hon ofrivilligt in i ett triangeldrama med sin förläggare Anders.
Svartsjukan som river i henne blir bränsle till det nya manuset. När olycka efter olycka inträffar i Anders familj börjar en oroskänsla gry i Sara. Är det en slump eller blir hennes grymma texter verklighet?”
För några veckor sedan var jag på bio och såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderberg-klassikern Den allvarsamma leken. Jag är med i Bioklubben och kan därför gå på förhandsvisningar emellanåt. Nu har dock filmen haft premiär på riktigt och går för fullt på biograferna, så nu kanske det passar att blogga om den också!
För mina läsare är det kanske ingen hemlighet att jag älskar Hjalmar Söderbergs romaner, inte minst språket i dem, som är något alldeles extra. Det finns en exakthet i Söderbergs språk som få andra kan komma i närheten av. Kanske just därför bor det väldigt mycket känslor i hans texter. Den allvarsamma leken är en av mina favoritböcker; Söderberg lyckas mejsla fram något förvånansvärt nyskapande i sin berättelse om Arvid & Lydia och deras komplicerade kärlekshistoria.
Hur var filmen då? Jo, klart sevärd, tycker jag! Det är fint filmat och komponerat och såväl Sverrir Gudnason (Arvid) som Karin Franz-Körlof (Lydia) spelar himla bra. Jag tycker särskilt att Gudnason gör en övertygande och intressant tolkning av Arvid och hur han slits mellan sitt trygga, stabila förhållande och passionen, som är på väg att rasera allt. Jag tror minsann att Gudnason är på väg att bli en ny favoritskådespelare för mig. Så ja, jag tycker att Den allvarsamma leken är en riktigt bra film. Den lyckades beröra mig. För den som tycker om (långsamma) dramafilmer är Den allvarsamma leken höstens film, tycker jag.
Men en grej… Hur fritt är boken tolkad i filmen egentligen?Eller hur dåligt minne har jag? Jag minns då inte mycket från boken! Hela filmen satt jag dessutom och funderade så smått på hur slutscenen skulle göra sig på bioduken – och så slutar filmen helt annorlunda mot vad jag mindes att boken gjorde! Dags att läsa om, tror jag… Det var trots allt typ 15 år sedan jag läste den där boken, som jag har så positiva minnen kring.
Okej, sommar och semester är härligt, men hösten är verkligen inte av ondo om ni frågar mig. Jag har alltid haft höst som favoritårstid. När jag var liten så tyckte jag att det var kul att börja skolan igen (ja, jag var en sådan unge) och som student så var det också lite av en nystart varje år. Man kom tillbaka från sommarjobb eller vad man nu hade ägnat sommaren åt och återsåg sina vänner (och lärde känna nya ansikten). Kurserna började igen, även kvällskurser och sådant, för jag sysslar ju med dans på min fritid. Hösten brukar alltid vara full med roliga grejer. Och så får man plocka fram sina fina kappor och grejer (som man kan använda i några vecka när man är umebo; för snart måste dunjackan fram 😉 ). Så ja, jag är glad att hösten är här!
På bokfronten finns det också mycket att se fram emot på hösten. Det är är nu författarsamtal etc. brukar dra igång igen och för den som har vägarna förbi Göteborg och kan avvara typ 3000 kr till ett seminariekort så kanske Bokmässan är årets grej. På hösten kommer det oftast ut en hel drös med böcker från etablerade författare som sedan kanske har chans att belönas med priser i stil med Augustpriset. I år kommer det ut så mycket att jag har fått dela upp höstens böcker i tre inlägg (1, 2, 3). Mycket läsning blir det! Hoppas jag!
Ja, och så börjar ju poddar sända lite mer regelbundet, däribland bokpoddar. Och för den delen litteratur-TV. Har ni sett något avsnitt från Babel, som har dragit igång igen? Eller lyssnat på Lundströms bokradio? Det har inte jag. 😉 Men man kan ju lyssna och kolla ikapp senare.
Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.
Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.
Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.
Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.
Betyg: 3 svinaherdar av 5
Citerat ur Strändernas svall
”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.
– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”
Om Eyvind Johnson och Strändernas svall
Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.
Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
I Sverige finns det enormt många som drömmer om att få ge ut en bok. Några få tar sig igenom nålsögat och blir antagna av ett förlag; de större förlagen ger några enstaka debutanter chansen varje år. En del som blir refuserade tar tag i saken på egen hand och ger ut boken själva. Det finns en del solskenshistorier när det gäller egenutgivning. Många känner säkert till att porrsuccén Femtio nyanser av honom gavs ut som egenutgivning till en början. Idag har böckerna, efter vad jag har hört, sålt bättre än Harry Potter(!). En annan succé är bilderboken Kaninen som så gärna ville somna som författaren Carl-Johan Forssén Ehrlin har gett ut på eget förlag. Boken är uppbyggd kring någon psykologisk teori om sömn och ska alltså få små barn att somna. Den säljer som smör och lånas ut tokigt mycket från biblioteken, har jag förstått.
Fast om jag ska låta fördomarna flöda fritt så är det väl lite så att egenutgivna böcker många gånger är kassa. Det finns liksom en anledning till att förlagen inte har nappat. Och den där författaren som har bestämt sig för att köra sitt eget race har troligast inte samma grupp av människor runt sig som kan coacha och hjälpa till att redigera boken till att bli en riktigt bra bok. Redaktörer och lektörer gör ett stort jobb och ett inskickat manus är ju inte på något sätt klar när det landar hos förlaget för en första genomläsning. Det är bara så.
Som bokbloggare får jag inte sällan erbjudanden om att läsa egenutgivna böcker. Jag tackar nästan alltid nej, av den anledningen att jag inte har tid att läsa böcker på beställning. De gånger jag ändå har tackat ja, så är det som jag redan har skrivit: de här böckerna är inte nödvändigtvis speciellt bra. Tyvärr! En del är helt okej, några få är direkt usla, och sedan finns det faktiskt några som är riktigt bra. Idag bloggar jag om några guldkorn som hör till den sista kategorin!
En bok som har lärt mig väldigt mycket om vad det kan innebära att leva med en ryggskada är boken Invalido där Christian Wass berättar om hur han skadar nacken vid en dykolycka när han precis har tagit studenten. Livet tar en helt ny vändning och boken berättar om de svårigheter han möter, de sorger han upplever och också hur han lyckas få allt det som han kanske trodde att han hade förlorat när han först insåg att han blivit förlamad. För mig, som inte känner någon ryggskadad så lärde den här boken mig väldigt mycket. En riktigt bra, berörande och upplysande bok, tycker jag.
En annan egenutgiven biografi som jag verkligen tyckte var kanonbra och upplysande är En människa föddes i Moskva. I den berättar Tanja Dianova om sin uppväxt i Moskva och hur samhället förändras när man skiftar över från kommunismen till marknadsekonomi. Boken lärde mig väldigt mycket om rysk kultur och de svårigheter som marknadsekonomin förde med sig. Jag tänker ofta på den här boken!
I en oerhört vacker utgåva med något så oväntat snyggt som ett skyddsomslag i plast, döljer sig samtliga tidigare utgivna dikter och diktsamlingar frånBodil Malmstens författarskap. Här finns även ett antal fristående dikter, bland annat en väldigt fin och känslofylld dikt om tsunamin som drog in från Indiska oceanen 2004.
Det var ingenting planerat, men Samlade dikter av Bodil Malmsten har blivit ett projekt som jag har avnjutit i små doser under hela sommaren, som ett projekt. Det har varit en fantastisk upplevelse att få leva i Bodil Malmstens lekfulla och stilsäkra språk under en så lång tid. Det bör inte vara en hemlighet för mina trogna läsare att jag håller Bodil Malmsten för en av de största författarna i Sverige. Hennes poesi har dock fram till nu varit relativt outforskad av mig. Jag är glad att jag fick den här pärlan i present av mina föräldrar. Bodil Malmsten må ha lämnat oss, men jag är säker på att hennes ord kommer att leva kvar. Om man, liksom jag, har imponerats över hennes förmåga att hitta perfekta formuleringar i romanerna och loggböckerna så blir man än mer imponerad av hennes poesi. Det är koncentrerat. Känslofyllt. Personligt. Perfekt.
Jag har redan bloggat om alla titlar i samlingen var och en för sig och har inte så mycket mer att säga än att jag tycker att alla, även den som är ovan, eller kanske just den som är ovan, att våga sig på att läsa Bodil Malmstens poesi om man inte har gjort det tidigare. Det här är lättillgänglig poesi när den är som bäst.
Rekommenderas för: Den som vill läsa lättillgänglig och stilsäker poesi som berör och roar om vartannat och där varje liten finurlig formulering sitter där den ska.
Betyg: 5 saknade poeter av 5.
Citerat ur Samlade dikter
”Vi som lever
Är bara de döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& odödliga rock’n’rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans –
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story”
(Ur Ett bloss för moster Lillie)
Om Bodil Malmsten och Samlade dikter
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.seoch hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Människor är olika och det någon tycker är underhållande, intressant eller allmänt kul att fördriva tiden med kan någon annan tycka är helt obegripligt. Själv började jag nästan rysa när jag fick ett nyhetsbrev om Storytels satsning ”Storytel Originals” och deras nya bok Tick tack, som ingår i konceptet. Tillägg: nyhetsbrevet kom alltså från författaren själv och inte förlaget.Observera att jag inte har lyssnat på boken; det är mycket möjligt att den är helt bländande, men det har jag ingen lust att undersöka efter att ha läst första stycket i nyhetsbrevet:
”Storytel Originals har börjat med ett nytt format där man som författare skriver direkt för just ljudbok. Tänk dig ett mellanting mellan traditionell bok och en film. Högre tempo, mindre lullull som transportsträckor, beskrivningar, detaljer och så vidare. Ren underhållning med andra ord.”
Alltså! Vadå mellanting mellan en traditionell bok och en film? Jag älskar långsamma draman och intelligenta komedier, däremot får jag inte ut någonting av pajiga actionfilmer med biljakter. Jag vill inte tänka på film som något som har högt tempo och som saknar ”lullull” och detaljer (många gånger är det sidospåren som är det viktigaste i en film, om ni frågar mig). Jag skulle helst inte titta på en ”fartfylld” film utan detaljer och nyanser. Och en bok som saknar allt detta? Märk upp samtliga sådana böcker så att jag kan undvika dem!
Jag kommer förmodligen aldrig att lyssna på Storytel originals efter att ha läst detta nyhetsbrev. Faktiskt, på riktigt, så kan jag inte tänka mig att förlora en sekund på att lyssna på ett hafsverk som har komponerats ihop i syfte att underhålla utan att ge några detaljer eller intressanta lager. I ett enda stycke sammanfattar nyhetsbrevet allt som för mig kännetecknar usla böcker.
Och namnet sedan… Inspirerat av Netflix Originals? Förmodligen! Det är bara det att en ljudbok inte är en tv-serie. Storytel vill enligt nyhetsbrevet införa ord som ”avsnitt” och ”säsong” för ljudböcker, men själv frågar jag efter innehållet. Vill man lyssna på avsnitt och säsonger kan man med fördel lyssna på en podcast eller titta på en tv-serie. Vad fyller det för funktion för fristående böcker? Det enda som skiljer ”Storytel Originals” från vanliga ljudböcker är vad jag kan förstå att den förstnämnda har en medvetet låg kvalitet (?!?!).
Jag må vara konservativ, men när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker i min telefon eller surfplatta så är jag ute efter litteratur. I det ingår alla möjliga genres, naturligtvis, men knappast lågkvalitetsdeckare. Vem riktar sig Storytel till nu för tiden? Netflixanvändare som har klickat fel och råkat signa upp sig för ett ljudboksabonnemang?!
Jag är överlag trött på att den här typen av tjänster så ofta riktar sig till en annan målgrupp än den jag själv tillhör. Själv använder jag Storytelägda Mofibo sedan en tid tillbaka och det första man möts av på deras förstasida i appen är typ en topplista full av deckare. Alltid dessa deckare! Samma slags böcker lyfts allt för ofta fram av samtliga sådana här tjänster… Alltid samma sak: feta bilder på tråkiga bestsellers och dussindeckare fläks upp för att fånga intresset. Men jag tappar ju intresset.
Så: mitt tips till den som faktiskt vill gå åt ett annat håll i den här djungeln av tjänster för digitala böcker är: skit i deckaren! Särskilt lågkvalitetsdeckaren, dussindeckaren. Sverige är fullt av kulturtanter (i alla åldrar och av alla kön) som, likt jag själv, hellre läser författare i stil med Chimamanda Ngozi Adichie, Joyce Carol Oates, Kerstin Ekman, Jonas Hassen Khemiri… Lyft fram och förpacka kvalitetslitteratur på ett snyggt sätt och gör det lätt att hitta bra böcker! Bygg en app som är det Boktipset aldrig blev: ett Goodreads på svenska, en levande sida där man kan diskutera böcker, lista böcker, få estimerade betyg på böcker, visa upp vilka böcker man läser. Det är något jag skulle vilja ha. Det eller en ljudbokstjänst med pressat pris. Men jag vill inte betala 170 kr/mån som delvis går till att finansiera producerandet av medvetet kass litteratur. Det gör jag faktiskt inte.
Nu när pjäsen Harry Potter och det fördömda barnet är aktuell i bokform är det så mycket snack om Harry Potter att det är lätt att missa andra Harry Potter-nyheter. Det gick mig nästan förbi att det i höst väntar 3 nya noveller om livet på Hogwarts. Jösses. Man kan tro att jag har sovit under en sten de senaste åren! Hehe. Jag älskar ju Harry Potter! Vad jag förstår så kommer novellerna att göras tillgängliga som e-böcker på sajten Pottermore.
Ett kvarter härifrån är en novell av Cilla Naumann. Den fanns att läsa i DN för några veckor sedan och går fortfarande att hitta på nätet. Novellen ingår det ”tema vänskap” som har gått under sommaren i DN:s boksommar. I Naumanns tappning är det två tjejer som hittar varandra på förskolan. Annika hör till de som blir hämtad tidigt och novellens berättarjag börjar snart att följa med till Annika och hennes mamma, som bor i Sibirien (det vill säga Vasastan i Stockholm). Det är inget fint kvarter vid den här tiden. Det finns utedass och luktar brand. Trots att det bara är något kvarter från berättarjagets hem så tycks det på vissa sätt vara en annan värld. När skolan börjar och de två vännerna börjar i olika skolor så blir också skillnaderna tydliga, fast också oväsentliga, för de har ju ändå varandra. Vänskapen växer och blir starkare, men något som också blir mer och mer uppenbart är att Annikas mamma inte mår bra. Hon är sjuk och blir sämre och sämre, svagare och svagare. Kan det smitta? Kan vänskapen klara prövningen när Annikas mamma blir sjuk och berättarjaget inte längre riktigt vågar vara där?
Det är en kort liten novell och jag tycker om när vänskap får stå i fokus eftersom det är en så stor grej i livet och som trots detta ofta får stå i skymundan i böcker och film till förmån för ”den stora kärleksberättelsen”. Jag tycker också att det är extra intressant med berättelser om vänskap över klassgränser. Barn är inte alltid medveten om klass. Tänk om vi alla behöll detta öppna sinne!
Ändå är det något som jag inte riktigt, riktigt kommer överens med i berättelsen. Jag förstår inte riktigt sjukdomen, skräcken eller tiden. När utspelar sig novellen egentligen? Vad har Annikas mamma drabbats av som till och med berättarjagets läkarpappa är rädd för? Eller är det bara ett svepskäl för att berättarjaget ska sluta vara där? Fast mamman blir ju sjukare och sjukare, så något är det ju också. Nja. Det är väl jag som inte riktigt förstår, men jag hade gärna sett att novellen hade fokuserat lite mer på vänskapen, faktiskt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten novell om vänskap som sätts på prov när den enes mamma blir sjuk i en smittsam sjukdom.
Betyg: 2+ virus av 5.
Citerat ur Ett kvarter härifrån
På hösten i andra klass går Ulla med kryckor och när vi börjar i tredje står en rullstol i deras port. Den julen – när jag är hos Annika hela dagarna – vill pappa en morgon tala med mig innan jag går. Jag står i dörren och balanserar på tröskeln när han säger att jag ska akta mig. Jag får inget säga till Annika, men det kan vara ett virus som gör Ulla sjuk. Pappa är läkare och jag märker med ens hans stora allvar. Jag fattar förstås inte allt, men förstår så mycket att vetenskapen nu talar om ett slow-reacting virus. Att ett virus kan smitta, det vet jag redan, men ingen vet med säkerhet hur Annikas mamma i så fall kan infektera andra. Men jag måste nog ändå akta mig, säger pappa.
Om Cilla Naumann och Ett kvarter härifrån
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.