Det är kanske inte alltid som böckerna som vi läste i skolan faktiskt blev några stora läsupplevelser. Jag tror att en nyckel till detta är att det faktiskt tar tid att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att förstå flera lager i berättelser och att känna hur berättelse och språk hänger ihop. Det är klart att man ska nosa på ”svårare” litteratur så fort som möjligt, men en del böcker behöver man nog återvända till senare i livet också.
Nåja. Många böcker kan man faktiskt läsa även som läsovan. En del böcker är till och med kanonbra även om man mest läser de ”rakt upp och ner” och utan att ha 100-tals läsupplevelser bakom sig. Idag bloggar jag om mina favoritböcker bland de böcker som jag fick läsa i skolan.
I toppen finns absolut Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna. Vi läste den första boken i serien när jag gick på högstadiet och den gav verkligen läslust. Jag plöjde mig snabbt igenom alla fyra böckerna om människorna som lämnar fattigdom och elände bakom sig för att skaffa sig ett nytt liv i Amerika. Jag fick en känsla av att hela klassen faktiskt uppskattade de här böckerna. Det är väl lite häftigt ändå? Trots dialekt och äldre språk så går den att läsa med god behållning även som ung, uppenbarligen.
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
På högstadiet (eller gymnasiet?) läste vi även Candide av Voltaire. Det blev också en glad överraskning för mig. Jag minns verkligen hur rolig jag tyckte att den här boken var – och det hade jag liksom inte väntat mig av en bok med flera hundra år på nacken. Vi hade en utgåva med många fotnoter som var till hjälp och det var nog bra. Jag är glad att vi läste den här boken i skolan. Jag hade aldrig vågat mig på den annars och då hade jag gått miste om en riktigt tänkvärd och skojig klassiker.
Candide av Voltaire
Jag minns inte riktigt om jag läste Den allvarsamma leken i skolan, men jag tror det..? Och vilken bok!! Hjalmars Söderbergs språk är fantastisk och det är verkligen en kärlekshistoria som väcker mycket tankar och känslor. Jag vill verkligen läsa om den, men jag tyckte som sagt att den var riktigt bra redan när jag läste den i tonåren.
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
På engelskan läste vi också flera böcker som jag verkligen uppskattade. En av de är Orwells satir Djurfarmen/Animal farm. Vi fick naturligtvis diskutera den och vad djuren egentligen symboliserar. Boken är ju faktiskt en bok om Stalintiden. Jag hade nog inte snappat upp det på egen hand, så det var en riktigt bra och lärorik bok att få läsa i skolan.
Animal farm av George Orwell
Jag tyckte också hemskt mycket om Möss och människor av John Steinbeck. Boken kretsar kring George och Lennie som drar runt och arbetar på gårdar. Lennie är utvecklingsstörd. Han är stor och stark och han råkar också älska djur. Det är bara det att han lätt kan råka klämma ihjäl de stackars djur han vill klappa på. Det leder såklart till en katastrof till slut… En så fin och sorglig berättelse!
Bära barnet hem är en personlig och känslofylld berättelse om moderskap. Samtidigt som berättarjagets mamma sjunker in i glömskan i sin demens så ska berättarjaget och hennes son åka till Colombia för att träffa sonens första mamma, mamman som lämnade honom så att berättarjaget kunde hämta och bära barnet hem. I Colombia lever också Ana, som arbetar som hembiträde och som i den rollen får ta hans om en annan moders barn, ett barn som hon får starka band till.
I dessa berättelser vrider och vänder Naumann på moderskapet och hur ett sådant kan se ut. Det kan vara gränslös kärlek, både till ett biologiskt barn, ett adopterat barn, eller någon annans barn. Och varför skulle det egentligen spela någon roll?
Det är tänkvärt och fint. Samtidigt når det inte riktigt ända fram hos mig, kanske för att jag själv inte har något barn och därför inte kan relatera riktigt. Ja, jag vet inte, men trots det intressanta ämnet och trots att det är en fin berättelse så tror jag faktiskt inte att den kommer att leva kvar länge i minnet. Jag är ändå glad att jag har läst den. Det är fint att få läsa en så kärleksfull berättelse som innehåller så många aspekter av mor-barn-relationer.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin lite berättelse om kärleken mellan mor och barn: ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller någon annans barn.
Betyg: 3 trasmattor av 5.
Om Cilla Naumann och om Bära barnet hem
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
Uppläsare: Cilla Naumann.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2015 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 225 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127144750, 9789188315007.
Andras röster: Bokhora, dagensbok.comFeministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«
I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.
Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.
Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.”
Veckorna bara springer iväg. Det känns som att det var typ igår som jag skrev att vi bokcirklat, men det var väl cirka fyra veckor sedan, antar jag, för nu har jag hunnit bokcirkla med båda mina bokcirklar.
I jobbets bokcirkel så har vi väl mer hamnat i att vi boktipsar varandra – och det är ju kul! Men till nästa gång så bestämde vi oss faktiskt för en bok istället för att alla läser olika… Så nästa gång blir det kanske lite mer diskussion om en och samma bok. 🙂 Vi röstade och kom fram till att vi ska läsa Karin Bojs Min europeiska familj, som hon för övrigt belönades med Augustpriset för förra året. Jag har redan börjat läsa. Och av en slump så läser min sambo också en bok om människans historia just nu (fast han läser Sapiens av Yuval Harari). Så vi kan nästan bokcirkla lite hemma… Och diskutera människans historia alltså!
Min europeiska familj av Karin Bojs
I bokcirkeln Picket & pocket hade vi en mycket intressant diskussion om Tom MalmquistsI varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Det vidgar verkligen vyerna att diskutera det man läser! Varje gång vi bokcirklar så slås jag av hur mycket jag läser in egna tankar och erfarenheter i texten. Ibland känns det som att vi läser heeelt olika böcker i bokcirkeln. 🙂 Nästa gång ska vi diskutera Kära Liv och Caroline. För andra gången på rad har jag alltså redan läst boken. Hehe. Men det är i alla fall en bok som är lätt att bläddra igenom för att fräscha upp minnet.
Kära Liv och Caroline av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Jag har äntligen fått låna Uppgång & fall av Liv Strömquist! Jag köade den på universitetsbiblioteket redan innan de hade fått hem den, så jag hamnade därmed först i kön. Med tanke på att kön till stadsbibliotekets exemplar av samma bok är låååång så kände jag mig extra nöjd. Eftersom den kom ut för typ en månad sedan så har det dock förvånat mig att jag inte har fått den förrän här om veckan. Kanske någon bibliotekarie passade på att läsa den innan de ställde upp den på hämthyllan. 😉 Närå, jag har ingen aning och egentligen spelar det ingen roll. Nu är den här i alla fall! Och jag älskar ju Liv Strömquists serier och vassa satir, så den här läsningen ser jag verkligen fram emot.
Uppgång & fall av Liv Strömquist
Såg ni förresten att Liv Strömquist har blivit hedersdoktor vid Malmö högskola? Högskolor och universitet gillar att knyta kändisar till sig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Hehe. Men visst, jag gillar Strömquist och nog förtjänar hon priser och utmärkelser. 🙂
Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!
Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.
En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.
Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på så stort allvar att det är komiskt.
Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.
Betyg: 5 etsningar av 5.
Aftonland av Therese Bohman
Citerat ur Aftonland
”Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”
Om Therese Bohman och om Aftonland
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.
”Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.
Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”
Det kanske inte är några nyheter längre, för nomineringarna till Augustpriset presenterades ju redan i måndags. 🙂 Men eftersom jag gissade nomineringar i skönlitteraturklassen här om veckan så måste jag ju följa upp med facit… 😉
I kategorin Årets svenska skönlitterära bok nominerades:
Arktis av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden,
Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson,
Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius,
Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och
1947 av Elisabeth Åsbrink.
Och i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok nominerades:
Inte vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp,
Ormbunkslandet av Elin Bengtsson,
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius,
Oj, en polis av Eva Lindström,
Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och
Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.
Och nominerade till Lilla Augustpriset är:
Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet av Henning Bollmark,
Nedräkning av Sanna Fagerström,
Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner av Smilla Luuk,
Då rallarrosen blommar av Sigrid Nikka,
Samklang av Matilda Stjernqvist och
Jag är 20 år och har OCD av Gabriel Zetterström.
De nominerade till Lilla Augustpriset kan du förresten läsa här! Omröstningen är på samma sida också. 🙂
Hur många rätt fick jag då? Jo, 2 av 6. Det var ju rätt så askasst ändå? Men jag är superdupermegaglad att Aftonland blev nominerad, för det är banne mig bland det roligaste och bästa jag har läst i år! Och den bok som konkurrerar om förstaplatsen på min lista över årets bästa böcker är på riktigt Den andra kvinnan av samma författare. Ge Augustpriset till Therese Bohman!! Bara gör det!
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
Det brukar förvåna en och annan att jag har förhållandevis få böcker och att jag inte köper böcker oftare än vad jag gör. Men jo, ibland skaffar jag mig nytt. Här är några som har hittat hem på sistone:
Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan: Sylvia Plaths första och enda roman, en klassiker med självbiografiska drag. Jag hoppas att den är lika läsvärd som jag tror… 🙂
Ja, och en hel drös e-böcker som jag laddade ned i somras genom min DN-prenumeration. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa Anna Karenina (närmare 900 sidor?!), men flera av de andra böckerna ser jag fram emot att läsa, kanske särskilt Allt jag inte vet om djur. Jag har varit nyfiken på Jenny Diski länge. 🙂
Allt jag inte vet om djur av Jenny DiskiAnna Karenina av Lev TolstojBränd himmel av Gilly McmillanEn biodlares död av Lars GustafssonH som i hök av Helen MacdonalIngenting är sant och allting är möjligt av Peter PomerantsevFiskarmännen av Chigozie ObiomaNär skruven dras åt av Henry James
För ett tag sedan skrev jag ett surigt inlägg om att jag tycker att Storytel originals är en obegriplig satsning. 😉 Storytel originals är alltså böcker som görs direkt för ljudboksformatet och som finns i Storytels app för att lyssna på ljudböcker och läsa e-böcker i mobil och på surfplatta.
Jag inser i och för sig att ljudböcker är ett alldeles eget format. Jag tycker verkligen inte att en ljudbok och en bok som jag läser själv är samma sak. Det finns alltid lager som liksom försvinner när jag lyssnar, t.ex. för att jag missar vad uppläsaren säger och inte orkar spola tillbaka eller t.ex. för att jag inte kan läsa i mitt eget tempo och ta in texten på mitt sätt. Därför kan man ju argumentera för att det behövs specialskrivna verk för ljudboksformatet, sådana där man har skalat bort allt som gör det lite mer svårlyssnat och svårt att hänga med.
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Men min kritik mot Storytel originals handlade alltså om att jag tycker att det är konstigt att satsa på snabbproducerade böcker som är tänkta att vara ren underhållning utan så mycket lullull och inramning. Det låter inte som kvalitetslitteratur för mig. Och jag är ju intresserad av litteratur och vill liksom ha det där som de medvetet har skalat av i sina originalsböcker. Om jag vill ”slarvlyssna” på något så lyssnar jag hellre på podcasts än ”avskalade” ljudböcker. Faktiskt.
Nåja. Jag är väl lite mer förstående än vad det kanske framstår som i mitt förra inlägg, men samtidigt inser jag också att jag var rätt ute när jag i mitt tidigare inlägg konstaterade att Storytel inte vänder sig till min målgrupp. Jag har den senaste tiden läst ett antal artiklar och notiser i DN om Storytel och deras satsningar. Och nä, det verkar inte som att Storytel riktar sig till kulturtanter som jag. Som i en artikel från någon vecka sedan:
Vad händer med smalare litteratur om ljudboken tar över?
–Årets stora boksuccé i Sverige, Elena Ferrante, säljer otroligt bra i bokhandeln men sämre på Storytel. Däremot blev Butler Öhlunds ”Silfverbielke”-serie en succé först som ljudbok. Poesi borde egentligen kunna fungera hur bra som helst, särskilt om poeten själv läser in det. Men vi letar fortfarande efter nyckeln, så att det inte blir ett tapp för distributionen av nya idéer, vilka ju ofta kommer via smalare litteratur.
–Vi vill växa och bli marknadsledande och göra ljudboken stor. Det förutsätter att det görs mycket ljudböcker. Vi producerar mycket själva, men det kan också vara värt att titta på den befintliga ljudbokskatalogen och vad vi kan förvärva därifrån, säger Jonas Tellander, vd för Storytel till DN.
Kan vara värt att satsa på att ha en stor katalog med traditionella böcker. Det känns ju inte så mycket som att de satsar på ”smal litteratur” med andra ord. Men man kan ju hoppas att de mellan alla originals-inspelningar också lägger någon tanke på att lyfta fram ”vanlig” litteratur…
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Det här är kanske ett lätt poänglöst inlägg. I grunden älskar jag naturligtvis ljudböcker och jag tycker att ljudboksapparna som finns är bra, överlag. Men kanske just därför känns det viktigt för mig att det finns appar som riktar sig även till mig. Nu känns det som att vi kommer att få en massa ytliga, glättiga appar fyllda med deckare (som jag helst inte lyssnar på alltså)? Ja, vi får väl se hur det utvecklar sig…
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
