Ah, julen är snart här! I denna kommersens högtid så säljs det inte bara klappar, mat, godsaker och pynt. Det säljs också oumbärliga saker i stil med julkalendrar. Och ni anar inte hur nära jag har varit att beställa den här fina!!
Ett foto publicerat av Novellix — stories to go — (@novellix)
Usch vad jag kände att jag måste ha en fin trälåda med 24 noveller förpackade i små numrerade påsar. Måste!! Sedan slog snålheten och konsumtionströttheten till. I och för sig är jag en arbetande kvinna och har egentligen råd att lägga närmare 600 kr på sådant här, men nja. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes en julkalender av det här slaget som en rejält onödig pryl. Jag fick en drömmig bild framför mig av att jag öppnar en liten påse varje dag och sätter mig och njuter av en stunds avkopplande läsning. Men seriöst! Jag har ju hundra olästa böcker hemma! Och mitt liv ser ganska mycket ut så att jag jobbar mycket, tränar mycket, flänger omkring miltals med min cykel hit & dit och sedan kommer hem och har kanske någon timme på mig att göra något avkopplande. Oftast har jag inte ens det.
Så om jag skulle ”ge” mig något varje dag fram till jul så kanske det helt enkelt vore mer tid åt sådant som jag ofta prioriterar bort men egentligen skulle vilja göra. Tänk om jag avvarade t.ex. 20 min varje dag åt att faktiskt läsa. Någon dag, men inte i år, ska jag knåpa ihop 24 avkopplande eller roliga grejer som jag vill göra varje dag och sedan ska jag programmera något som slumpar fram en daglig aktivitet. Det vore en kalender för mig.
Well, jag kan inte lova att jag står emot nästa år om novellförlaget Novellix har något liknande till salu. För jag tycker såååå mycket om idén om att kombinera jul, överraskningar och böcker på något sätt. Plus att jag alltid faller pladask för Novellix formgivning. Om du är lite mindre rationellt lagd, lite mindre konsumtionskritisk och kan avvara ett antal hundralappar så är den här julkalendern ett köptips, trots allt. Den finns att köpa på Novellix hemsida. Själv håller jag mig just i år till min årliga chokladkalender med smaklös mjölkchoklad (jaa, man kan köpa sådana fast man inte har barn! Jag köpte även en med Star Wars-motiv till min sambo).
De som liksom jag älskar Bodil Malmsten har förmodligen någon gång tittat in på hennes blogg. Det är också bloggen som är grunden till de fem loggböcker som hon gav ut mellan åren 2006 och 2013. Där har hon med sina perfekt avvägda ord kommenterat livet och samtiden. Och skrivit om familjen Tejp.
Två av Bodil Malmstens loggböcker
Och nu har jag till min sorg sett att någon har låtit bloggen försvinna. Någon har förmodligen inte betalat för att ha den kvar och för att behålla domännamnet.
Jag vet inte om någon, t.ex. någon anhörig eller någon på något av Malmstens förlag, har sparat ner Malmstens digitala skatt någonstans nu när den är borta från nätet. Jag hoppas det. För mig känns det i alla fall som en förlust. Jag vet att mycket av materialet finns i loggböckerna, men allt gör inte det.
När Malmsten gick bort tyckte jag verkligen att det var sorgligt, men som alltid när en författare går bort så kan man ju trösta sig med att orden finns kvar. I det här fallet ser det dock tyvärr inte ut som att det gör det.
Jag kan tycka att Malmsten är en sådan viktig författare att hennes blogg borde ha bevarats. Det finns så mycket som arkiveras och sparas på olika sätt, men det verkar som att det digitala kan falla mellan stolarna.
Välkommen till Amerika kretsar kring en familj i total misär. Dottern i familjen, som också är bokens berättarröst, är ca 11 år gammal och har helt slutat att kommunicera med omvärlden. Hon har bestämt sig för att inte tala och hon tänker heller inte skriva något i den skrivbok som hennes mamma sticker åt henne. Hon vill heller inte nicka eller visa sin åsikt på något annat sätt. Hon sluter sig bara inåt mot sina grubblerier. Sonen, berättarjagets storebror, gör samma sak, fast på sitt sätt. Han stänger in sig på sitt rum med sin musik och han är så mån om att få vara ifred att han till och med spikar igen dörren inifrån och där sitter han och kissar i flaskor eftersom han inte ens går ut för att uträtta sina behov.
Genom berättarjagets rädsla och de skräckfyllda minnen hon plockar fram så framgår det att pappan, som nu är död, led av bipolär sjukdom och att det gick ut fruktansvärt mycket över familjen. Mamman är fortfarande en någorlunda fast punkt i tillvaron, även om det är uppenbart att hon inte förstår hur hon ska hantera sina barns problem. Vill flickan tiga så får hon göra det. ”Det löser sig säkert”.
Välkommen till Amerika är en bok som vältrar sig i så mycket elände och tragik att det är smärtsamt att läsa. Allting berättas ur det här barnets ögon, vilket också gör allting mer beklämmande. Såhär borde inget barn få ha det.
Det är fint skrivet (även om rösten inte direkt känns som en 11-årings) och med sina 92 sidor är boken föredömligt kort tycker jag. Det är ju så fint när författare lyckats skriva tight och få ihop en berättelse på ett litet sidantal. Men nja. För mig blir det lite för mycket av alltihop. Det slår över till slut och istället för att leva mig in i berättelsen och känna med bokens huvudpersoner så landar det för mig i att det känns lite klichéartat och att det inte känns så realistiskt.
Det här är en oerhört hyllad bok och den är också nominerad till Augustpriset i år (på måndag får vi veta om den vinner!). Själv önskar jag att jag tyckte bättre om den än vad jag faktiskt gör. Det vore så fantastiskt om det här vore en riktigt bra bok om psykisk sjukdom och om att vara barn och anhörig till en förälder som inte räcker till, men nja. Jag tycker att författaren vrider på för mycket och fyller berättelsen med alldeles för mycket fasa och desperation för att det ska gå in hos mig.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten roman om att vara barn och anhörig till en förälder med psykisk sjukdom.
Betyg: 2 skolbränder av 5.
Citerat ur Välkommen till Amerika
”Det var nu länge sedan jag slutade prata. Alla har vant sig. Min mamma, min bror. Min pappa är död, så jag vet inte vad han ska säga. Kanske att det var arvet. Arvet slår hårt i min släkt. Obönhörligt. De rakt nedstigande leden. Kanske hade jag tystnaden inom mig hela tiden. Förut sa jag saker som inte stämde. Jag sa att solen sken när det regnade. Att havregrynsgröten var grön som en gräsmatta och smakade jord. Jag sa att skolan var som att gå in i beckmörkret varje dag. Som att hålla i sig i en ledstång tills dagen var slut. Vad gjorde jag när skolan slutade? Jag lekte inte med min bror för han låste in sig på sitt rum med musiken. Han spikade igen dörren. Han kissade i flaskor han hade där inne. Just för detta ändamål.”
Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård
Om Linda Boström Knausgård och om Välkommen till Amerika
Linda Boström Knausgård (född 1972) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Grand mal och Välkommen till Amerika är hennes andra bok. Hon är gift med författaren Karl Ove Knausgård.
”I Välkommen till Amerika möter vi en familj på randen till katastrof. Det är nu länge sedan flickan slutade prata. Mamman, skådespelerskan, och brodern, som spikar igen sin dörr och kissar i flaskor, har båda vant sig. Och alla vill de vara ifred. Samtidigt längtar de ofantligt mycket efter varandra.
Den döda fadern kan plötsligt sitta i flickans säng när hon kommer hem från skolan. Bara flickan vet att hans död är hennes skuld. »Vi är en ljus familj«, upprepar mamman. Men flickans mörker sipprar in under dörrspringor och rinner ur kranarna i badkaret. Frågan om vem som är starkast finns där hela tiden. Och en kärlek så stark att den hotar att slå dem sönder och samman.”
För ett tag sedan bloggade jag om några oväntat bra böcker – böcker som jag inte hade några särskilda förväntningar på eller som jag kanske rent av hade ganska låga förväntningar på, men som faktiskt var riktigt läsvärda. Vad jag snabbt insåg var att jag hade fler sådana böcker på lager och att alla inte fick plats i inlägget. Så här kommer fem till!
Häxringarna är en Kerstin Ekman-bok som jag hittade i min mammas bokhylla och som jag lånade när jag var där och hälsade på en semestervecka för ett par år sedan. Jag gillar Kerstin Ekman, men hade faktiskt inga speciella förväntningar alls på just den här boken, som jag vid den tidpunkten inte ens hade hört talas om förut. Mammas exemplar råkade för övrigt vara en inbunden utgåva med borttappat omslagspapper, så den såg ju inte så superspännande ut heller. Om den var bra? Om den var! Boken är den första delen i en serie där Ekman skriver om hur det påhittade samhället Vallmsta växer fram (Katrineholm lär vara den verkliga förlagan). Boken följer några kvinnor och deras situation. Det är så rörande och upplysande och insiktsfullt och fint att jag blir helt stum. En mycket bra bok! Jag måste läsa fortsättningen.
Häxringarna av Kerstin Ekman
Om du vågar är en ungdomsbok som jag läste här om året. Jag läser normalt sett bara böcker som jag har läst om innan. Jag är faktiskt inte så peppad på att chansa och läsa böcker som är helt okända för mig, utan jag vill helst läsa någon recension eller några positiva ord på en blogg innan jag satsar tid på en bok. Om du vågar klickade jag dock hem till min telefon via min app för ljud- och e-böcker. Det var en ren impuls och jag hade ingen aning om vad det skulle vara för bok. Det visade sig vara en av det årets bästa böcker för min del. Det är en helt gastkramande bok som följer ett gäng cheerleadertjejer och det speciella universum de formar runt sig. I deras värld tränar man hårt, kräks upp det man äter och man är med varandra och släpper inte in någon utifrån. När en ny ledare kommer till gruppen så raseras allt och det får katastrofala konsekvenser. Jag tyckte att den här boken var sjukt spännande på sitt sätt. Och bra var den!
Om du vågar av Megan Abbott
För en hemsk massa år sedan så köpte jag en bok när jag var i London med min mamma. Boken som fick följa med var Stop pretending av Sonya Sones. När jag köpte den så hade jag inte någon speciellt bra koll på vad det var för typ av bok, men det är alltså en lång dikt som handlar om vad som händer när bokens berättarrösts syster blir psykiskt sjuk. Min tanke när jag köpte boken var nog bara att skaffa mig en random bok för att öva engelskan, men vad jag fick var på många sätt en läsupplevelse. För det första var formatet något nytt för mig (poesi alltså) – och det gick verkligen hem den gången. Dessutom är det en oerhört stark läsning och en verkligt berörande berättelse. Jag tycker hemskt mycket om den här boken!
Stop pretending av Sonya Sones
Systerland är en bok som jag läste trots att jag inte ens blev speciellt förtjust i Presidentens hustru av samma författare..! Men jo, Systerland var verkligen en riktig bladvändare för mig! Boken handlar om två klärvoajanta systrar och hur de växer upp och försöker att förhålla sig till sina specialförmågor. Den ena försöker att glömma allt vad ”det sjätte sinnet” heter och den andra börjar försörja sig som medium. Fast mest handlar boken om systerskap och moderskap. Det visar sig att det inte går att kombinera klärvoajans med den ständiga oro moderskapet för med sig för en av systrarna när hon får barn. Det är så ömt och fint berättat tycker jag. En riktigt bra bok!
Systerland av Curtis Sittenfeld
Nu kommer jag kanske förskräcka en och annan, men i det här inlägget tänkte jag också lyfta fram Harry Potter. Alltså. Jag tyckte faktiskt att den första boken om den lilla trollkarlen var ganska mesig och ointressant. Det kändes som att boken var en fluga som inte riktigt kunde leva upp till alla lovord som strösslades överallt. Fast sedan växte verkligen berättelsen! Jag kan inte peka ut någon särskild bok i serien som fick det att definitivt vända, men ju längre in jag kom i serien, desto mer fängslad blev jag. Harry Potter växer ju också upp i böckerna och med åldern kommer också mognad och insikt om det mörker som lurar. Det gör också böckerna mer och mer spännande (och oförutsägbara och lite råa). Idag skulle jag definitivt räkna in Harry Potter-böckerna bland mina favoriter. Skrämmande att det hade kunnat sluta med att jag bara läste Harry Potter och De vises sten!
På måndag den 28/11 går Augustgalan av stapeln och då kommer vinnarna av årets Augustpris att belönas. Just nu har jag som projekt att läsa några av de sex titlar som har nominerats i kategorin Årets svenska skönlitteratur och De polyglotta älskarna av Lina Wolff hör alltså dit.
I boken vävs tre berättelser ihop på ett snitsigt sätt. I bokens första tredjedel få läsaren träffa Ellinor, som reser till Stockholm för att träffa en man som hon har fått kontakt med via en dejtingsida. Mannen är kulturkritiker och väl hos honom får hon förtroendet att kika på det som just nu upptar det mesta av hans engagemang: manuskriptet till boken De polyglotta älskarna.
I bokens andra del står författaren till manuskriptet i fokus: Max lever i ett dött förhållande där han och frun, som han uppfattar som en supertråkig byråkrat, i princip lever helt parallella liv, förutom det att hon faktiskt stöttar honom i hans skrivande. Hans nuvarande projekt är en liten Hjalmar Söderbergsk bok med Stockholmsberättelser. Frun har för kanske första gången missbedömt potentialen i hans uppslag; det här är inget nyskapande projekt som kan leda någon vart. Däremot leder projektet honom på promenader i staden och en ödesdiger dag går han in på World Trade Center och träffar en receptionist som kommer att förändra livet för honom.
I bokens tredje del är det en av personerna i berättelsen De polyglotta älskarna som är berättarröst. Hon heter Lucrezia och har vuxit upp i en extremt förmögen familj. Som dotterdotter till en markisinna har hon alltid haft rikedom och överflöd omkring sig, men nu har händelser inträffat som har gjort att familjen plötsligt står på ruinens brant.
Det är tjusigt ihopvävt och trots att Wolff skriver med ett virvlande språk och stundtals använder sig av lååånga stycken, så är det faktiskt en förvånansvärt lättläst bok. Det är ett fint flöde i texten och det var verkligen lätt att sugas in i berättelsen. Jag ville bara läsa, läsa, läsa och förstå hur de olika händelserna och personera i boken hänger ihop.
Samtidigt måste jag erkänna att boken inte till fullo föll just mig i smaken. Även om jag inser att det är en ambitiös och välskriven bok så måste jag helt enkelt erkänna att det här inte är min typ av berättelse. Framför allt finns det någonting lite smutsigt och rått över den som jag inte kommer överens med. Boken första del, den om Ellinor, leder mina tankar till den äckligaste boken jag vet: Hummelhonung av Torgny Lindgren. I Hummelhonung flyttar en kvinna helt slumpartat in hos en motbjudande man och blir kvar hos honom: hon tvättar, fixar & donar, runkar av honom, slickar i sig vätska från bölder och bla, bla, bla. De polyglotta älskarna är inte alls på samma nivå, men att jag ändå fick Hummelhonungvibbar gjorde att jag blev lite avigt inställd. Varför är Ellinor ens hos den här kritikern som är så vidrig och äcklig? Jag förstår att det är en berättelse och att man inte ska haka upp sig på logiska luckor, eller vad man ska säga, men jag kan inte släppa det. Det här är en sådan knäpp bok att den kräver att läsaren släpper kontrollen och köper allt rakt av utan att ifrågasätta. Jag kunde inte göra det.
Att boken på många sätt är så maximalt konstig gör också att jag känner mig lite dum under läsningens gång. När de mest konstiga scener utspelar sig och de mest oväntade replikskiftningar sker så förstår jag att det ska symbolisera något, men som vanligt så orkar jag faktiskt inte gräva djupare. Jag gillar helt enkelt inte den typen av böcker. I den bemärkelsen påminner De polyglotta älskarna mig om Richard FordsKanada, som jag inte heller förstod. Även den boken innehöll en hel del episoder som är så skruvade att de helt enkelt måste betyda någonting väldigt genomtänkt och djupt – som vi vanliga dödliga inte orkar förstå.
Så nej, det här är inte min typ av bok. Och ändå, ja, faktiskt, så plöjde jag den snabbt och jag kommer nog, trots allt, att minnas den. Det är en annorlunda bok och jag kan mycket väl förstå att den har blivit omtyckt bland läsare och kritiker och att den nu hör till en av de titlarna som är aktuella för Augustpriset. Men personligen hejar jag inte på det här…
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda och riktigt knäpp roman där tre säregna levnadsöden vävs ihop på ett intrikat sätt.
Betyg: 3 hus vid havet av 5.
Citerat ur De polyglotta älskarna
”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte att det fanns något marknadsmässigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kontaktannons, eller något annat heller för den delen, och visse inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den första hette till exempel ”Jonny” och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk i huvudet på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa:
– Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?
Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man. Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att ”ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fatningen i sängen”. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag:
– Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.”
De polyglotta älskarna av Lina Wolff
Om Lina Wolff och om De polyglotta älskarna
Lina Wolff (född 1973) är en prisbelönt svensk författare som också har varit bosatt i Spanien. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hennes senaste roman är De polyglotta älskarna, för vilken har har tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris.
”Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse. ”
Jag älskar fina anteckningsböcker! I och för sig är jag också en väldigt uppkopplad människa och sköter mina flesta anteckningar i diverse appar, molntjänster och datorprogram (OneNote är en stor favorit) och då kan man kanske tänka att det här med anteckningsböcker har spelat ut sin roll. Men nej! Jag vill fortfarande ha fina anteckningsböcker! Jag brukar nämligen skriva dagbok i dem. Här är några av de som jag skriver i eller kommer att börja skriva i snart!
Anteckningsböcker
Men om jag skulle behöva fler så skulle jag gärna vilja ha några fina med Josef Frank-motiv. I somras hade Millesgården en utställning med fokus på Josef Franks lite sådär halvokända akvareller. Nu har Akademibokhandeln börjar sälja t.ex. anteckningsböcker med motiv från den här utställningen. Det här är alltså inget reklaminlägg, det råkar bara vara så att de här grejerna säljs exklusivt just där. Tyvärr hittade jag ingen bild på själva anteckningsböckerna, men det är samma mönster som på framsidan till den bok som kom ut i samband med utställningen på Millesgården.
De okända akvarellerna av Josef Frank
En annan käck anteckningsbok (med en heeelt annan stil, må jag säga) är den här fina anteckningsboken som är lite förklädd till en retro Kitty-bok. Den här typen av lite lagom nostalgiska prylar går verkligen hem hos mig. Den här och flera andra gavs ut av bokförlaget B. Wahlströms i samband med att de firade 100 år för två år sedan.
I somras/höstas bloggade jag om böcker att se fram emot den här andra halvan av året. Dock missade jag en del, såklart. Bland annat missade jag att Modernista har gett ut en himla fin bok om Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens böcker har nära nog klassikerstatus och därmed är hon såklart en odödlig författare som är ständigt aktuell. Med det sagt så kan man väl ändå våga påstå att hon har fått extra mycket uppmärksamhet de senaste åren, bland annat som huvudperson en mycket fin dokumentär, som har gått på SVT i flera delar, och med en utgivning av hennes Krigsdagböcker, som inte tidigare har funnits publicerade. Med den här boken presenteras Astrid Lindgren och hennes liv till barn och unga i en vackert illustrerad bok. Den blir man ju sugen på att bläddra i!
Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato
Apropå att bläddra i så har jag sett att Max Ström, ett förlag som brukar vara väldigt duktiga på att ge ut vackra (foto)böcker har gett ut en bok om Dag Hammarskjöld. Här om året gav de ut en liknande bok om Olof Palme, vilket jag också bloggade om. Jag gillar att de berättar om stora politiker med den här typen av böcker. Det kan för min del kännas tungt och segt att läsa om politiker; det är någonting med själva ordet politik som känns lite dammigt. 😉 Men sådana här böcker sänker tröskeln må jag säga! Boken om Dag Hammarskjöld är en biografi som är rikligt illustrerad, så det är ingen fotobok på samma sätt som t.ex. Palme-boken, men den ser onekligen fin ut och bara det att det finns foton kan ju verkligen addera något.
Dag Hammarskjöld: Att bära världen av Henrik Berggren
Ja, det var två böcker som har kommit ut nu under hösten och som jag gärna skulle läsa! De andra höst-böckerna har jag bloggat om här (I, II, III). En av de författare och böcker som jag nämner i dessa inlägg är Sandra Beijer och hennes nya roman Allt som blir kvar. Som ett bonustips för er som har missat å kan jag tipsa om att en av hennes noveller finns att läsa på hennes blogg! Novellen Det händer nu publicerades tidigare i en norsk antologi, men kan nu också läsas på svenska på Sandra Beijers blogg.
Jag tänkte att det kunde vara dags att inspireras av ”throwback thursday” och dyka ner i arkivet. Vad gjorde jag den här dagen år 2012 egentligen? Ja, bland annat postade jag ett blogginlägg om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag brukar ha ett visst motstånd till att läsa tjocka böcker och det här är alltså en riktig tegelsten. Men jag minns verkligen än idag vilket himla flyt det var i läsningen! En så otroligt fängslande bok! I En halv gul sol skriver Adichie om några livsöden under inbördeskriget i Nigeria och det är verkligen en mångbottnad och välskriven bok. Har du inte läst, gör det! Och är du som jag lite tveksam till tegelstenar, ge den en chans ändå!
För ungefär ett år sedan bloggade jag om ett gäng hyllvärmare som funnits länge hemma hos mig utan att bli lästa. Jag måste poängtera att jag har en lång, lång lista över böcker som jag är nyfiken på och jag har liksom inte för vana att samla på mig böcker som jag inte vill läsa. Det är bara det att flödet av nya böcker är tämligen konstant, så den där listan fylls ju bara på… Och detsamma gäller hyllorna. Att en bok har stått länge och värmt mina bokhyllor betyder med andra ord ingenting speciellt. Just den boken har bara… eh… inte blivit läst ännu.
I alla fall! I mitt tidigare inlägg så bloggade jag om Strändernas svall och Hon älskade, som jag dessutom hade lånat på bibblan (år 2009). Och nu kan jag stolt meddela att jag har läst båda två! Och att jag har lämnat tillbaka dem! Strändernas svall smög jag ner i bokinkastet (eftersom biblioteket var stängt), men Hon älskade fick jag lämna tillbaka över disk. Biblioteket har ju liksom hunnit byta system för sina böcker sedan jag lånade de här böckerna en gång i tiden och Hon älskade behövde således märkas med en tagg för att kunna stoppas in i återlämningsautomaten… Och ja, jag fick frågan om jag har haft den länge…
Strändernas svall och Hon älskade
Andra gamla hyllvärmare i mitt gamla inlägg är Yarden, Middlesex och Lasermannen. Lasermannen är ju förresten lite nyaktuell nu, eller vad man ska säga, eftersom författaren, Gellert Tamas, är aktuell med något som är lite av en uppföljare, Det svenska hatet. I samband med det har Lasermannen kommit i nyutgåva. Jag har inte hunnit läsa vare sig Yarden, Middlesex eller Lasermannen det här året, så om jag även i år ska lista fem ”hopplösa hyllvärmare” så får de stå kvar. Samtidigt borde jag väl fylla på med två nya:
L’occupation är en liten bok på franska. Jag har pluggat franska en gång i tiden och på den tiden brukade jag också köpa böcker på franska lite nu och då. Jag hade en tanke om att hålla igång franskan på det sättet. Just nu känns det dock vääääldigt avlägset att läsa böcker på ett språk som jag behärskar så dåligt som franska! Det känns som ett helt annat liv när jag köpte sådant här… Och det var det ju också! L’occupation köpte jag 2010 (och att jag vet detta kan jag tacka bloggen för! 😉 ). I alla fall; det är klart att jag kommer att läsa L’occupation förr eller senare. Och när jag har gjort det så är mitt förråd med olästa böcker på franska tomt och således kanske, kanske jag kan klicka hem den lilla boken Billie? Den har ju så söt framsida!
Vad mer har jag oläst? Ja, herregud, Den felande länken fick jag i recensionsexemplar 2012, på den tiden då jag fortfarande tog emot sådana lite nu och då och på allvar trodde att jag skulle ha tid att läsa. Det har jag ju uppenbarligen inte. Den här boken är del tre i en trilogi och jag har naturligtvis inga skarpa minnen av de två tidigare böckerna i serien (Vredens tid, Nirvanaprojektet). Jag har ju dessutom blivit så jävla pretto på sistone 🙁 att jag inte riktigt kan med deckare… Det känns därför högst oklart om jag någonsin kommer att läsa Den felande länken. Nu när jag skriver det så blir jag dock sugen på att ge den en chans.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
