Det är många som har talat sig varma om den här boken och jag förstår vad folk menar. Det är en väldigt rörande och fin berättelse om en liten tysk flicka, Liesel, som under andra världskriget hamnar som fosterbarn hos två varmhjärtade människor. Om dagarna är det Hitler Jugend och Heil Hitler som gäller och vuxna förväntas vara med i nazistpartiet, men det finns också de som står emot och t.ex. gömmer judar i sina hem. Liesels fosterförälrar är sådana. De släpper in Max i sitt hem och hjälper honom att gömma sig i deras källare. Dag ut och dag in är han i deras kalla källare utan att klaga. Han ser aldrig något dagsljus och har aldrig någon kontakt med omvärlden, men Liesel får honom att härda ut och för hennes skull skriver och tecknar han små berättelser, som hon tar till sitt hjärta, bokälskare som hon är.

Det är givetvis många grymheter och fruktansvärda saker som finns i den här boken. Judar marcherar t.ex. regelbundet genom staden till koncentrationslägret i Dachau, folks söner dör i kriget och det är ständiga flyganfall, men det beskrivs på ett bra sätt, så att det varken blir för mycket, så att man inte kan ta till sig det, eller så att det skuffas undan. Det känns faktiskt som en ganska ärlig berättelse över livet i det fattiga Tyskland under den här mörka delen av vår historia. Fast givetvis smygs det in lite romantiska inslag och lite annat puttinuttigt smått och gott och det brukar jag tyvärr inte vara ett stort fan av.

Nåja. Boken är bra, men når kanske inte ända fram hos just mig. Jag rekommenderar den ändå att läsas av alla, som vill läsa ett gott stycke skönlitteratur och samtidigt påminnas om det vi aldrig får glömma från andra världskriget.