På måndag den 28/11 går Augustgalan av stapeln och då kommer vinnarna av årets Augustpris att belönas. Just nu har jag som projekt att läsa några av de sex titlar som har nominerats i kategorin Årets svenska skönlitteratur och De polyglotta älskarna av Lina Wolff hör alltså dit.

I boken vävs tre berättelser ihop på ett snitsigt sätt. I bokens första tredjedel få läsaren träffa Ellinor, som reser till Stockholm för att träffa en man som hon har fått kontakt med via en dejtingsida. Mannen är kulturkritiker och väl hos honom får hon förtroendet att kika på det som just nu upptar det mesta av hans engagemang: manuskriptet till boken De polyglotta älskarna.

I bokens andra del står författaren till manuskriptet i fokus: Max lever i ett dött förhållande där han och frun, som han uppfattar som en supertråkig byråkrat, i princip lever helt parallella liv, förutom det att hon faktiskt stöttar honom i hans skrivande. Hans nuvarande projekt är en liten Hjalmar Söderbergsk bok med Stockholmsberättelser. Frun har för kanske första gången missbedömt potentialen i hans uppslag; det här är inget nyskapande projekt som kan leda någon vart. Däremot leder projektet honom på promenader i staden och en ödesdiger dag går han in på World Trade Center och träffar en receptionist som kommer att förändra livet för honom.

I bokens tredje del är det en av personerna i berättelsen De polyglotta älskarna som är berättarröst. Hon heter Lucrezia och har vuxit upp i en extremt förmögen familj. Som dotterdotter till en markisinna har hon alltid haft rikedom och överflöd omkring sig, men nu har händelser inträffat som har gjort att familjen plötsligt står på ruinens brant.

Det är tjusigt ihopvävt och trots att Wolff skriver med ett virvlande språk och stundtals använder sig av lååånga stycken, så är det faktiskt en förvånansvärt lättläst bok. Det är ett fint flöde i texten och det var verkligen lätt att sugas in i berättelsen. Jag ville bara läsa, läsa, läsa och förstå hur de olika händelserna och personera i boken hänger ihop.

Samtidigt måste jag erkänna att boken inte till fullo föll just mig i smaken. Även om jag inser att det är en ambitiös och välskriven bok så måste jag helt enkelt erkänna att det här inte är min typ av berättelse. Framför allt finns det någonting lite smutsigt och rått över den som jag inte kommer överens med. Boken första del, den om Ellinor, leder mina tankar till den äckligaste boken jag vet: Hummelhonung av Torgny Lindgren. I Hummelhonung flyttar en kvinna helt slumpartat in hos en motbjudande man och blir kvar hos honom: hon tvättar, fixar & donar, runkar av honom, slickar i sig vätska från bölder och bla, bla, bla. De polyglotta älskarna är inte alls på samma nivå, men att jag ändå fick Hummelhonungvibbar gjorde att jag blev lite avigt inställd. Varför är Ellinor ens hos den här kritikern som är så vidrig och äcklig? Jag förstår att det är en berättelse och att man inte ska haka upp sig på logiska luckor, eller vad man ska säga, men jag kan inte släppa det. Det här är en sådan knäpp bok att den kräver att läsaren släpper kontrollen och köper allt rakt av utan att ifrågasätta. Jag kunde inte göra det.

Att boken på många sätt är så maximalt konstig gör också att jag känner mig lite dum under läsningens gång. När de mest konstiga scener utspelar sig och de mest oväntade replikskiftningar sker så förstår jag att det ska symbolisera något, men som vanligt så orkar jag faktiskt inte gräva djupare. Jag gillar helt enkelt inte den typen av böcker. I den bemärkelsen påminner De polyglotta älskarna mig om Richard Fords Kanada, som jag inte heller förstod. Även den boken innehöll en hel del episoder som är så skruvade att de helt enkelt måste betyda någonting väldigt genomtänkt och djupt – som vi vanliga dödliga inte orkar förstå.

Så nej, det här är inte min typ av bok. Och ändå, ja, faktiskt, så plöjde jag den snabbt och jag kommer nog, trots allt, att minnas den. Det är en annorlunda bok och jag kan mycket väl förstå att den har blivit omtyckt bland läsare och kritiker och att den nu hör till en av de titlarna som är aktuella för Augustpriset. Men personligen hejar jag inte på det här…

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda och riktigt knäpp roman där tre säregna levnadsöden vävs ihop på ett intrikat sätt.

Betyg: 3 hus vid havet av 5.

Citerat ur De polyglotta älskarna

”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte att det fanns något marknadsmässigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kontaktannons, eller något annat heller för den delen, och visse inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den första hette till exempel ”Jonny” och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk i huvudet på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa:

– Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?

Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man. Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att ”ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fatningen i sängen”. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag:

– Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.”

Om Lina Wolff och om De polyglotta älskarna

Lina Wolff (född 1973) är en prisbelönt svensk författare som också har varit bosatt i Spanien. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hennes senaste roman är De polyglotta älskarna, för vilken har har tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 292.
ISBN: 978-91-0-015662-6.
Andras röster: Annika Koldenius, Bear books, dagensbok.com, Sneda glasögon, Ugglan & boken.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.

I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse. ”