Bokens huvudperson, Margareta, är en ung tjej, som lever i Stockholm i slutet av 1600-talet. Hon kommer från en fattig familj, men har anställning som piga hos en rik överklassfamilj.

Våren 1675 kommer Margaretas jämngamla kusin på besök. Han heter Johan Johansson Grijs och kommer från Gävle, där han är känd som ”Han som sände sin egen mor i döden”. Johan angav sin mor som häxa och nu börjar han berätta sina historier för alla som vill höra på.

Plötsligt har alla en skräck för dessa häxor, som sägs finnas överallt. Alla tror på Gud och folket menar att om det finns en god Gud finns det också en ond Djävul och precis som Gud har sina änglar har även Djävulen hjälpredor: häxorna.

Johan skaffar sig en liten beundrarskara med barn och snart börjar även barnen att komma med historier. Många påstår sig ha varit i Blåkulla och nu berättar de om alla hemskheter där borta. Inga barn går längre säkra och man har därför speciella vakstugor, där barnen sover om nätterna så att de är skyddade mot alla onda häxor.

Snart är det livsfarligt att vara en udda kvinna. Det räcker med att vara duktig på läkekonst eller att se ut på något speciellt sätt. Det är nu häxprocesserna sätter igång.

Det här är en ganska otäck bok om häxbränningarna i Sverige. Den är bra och man blir verkligen förvånad över hur vuxna människor kunde tro på barns berättelser. Helt enkelt ofattbart! Nästan alla personer i boken har förresten funnits på riktigt, även om det förstås är en skönlitterär bok.