Kyra Petrovskaya Wayne heter författaren till den här självbiografiska boken, som utspelar sig på vintern 1941 när hon var 19 år och bodde i det belägrade Leningrad.

Staden kom att vara belägrad av tyskarna under 900 svåra dagar. Särskilt vintrarna var svåra, då det ofta var över 40 minusgrader, vilket gjorde att vattenledningarna frös sönder. Istället fick man hämta smutsigt vatten från floden Neva. Bristen på mat var svår och maten var hårt ransonerad. Otroligt många svalt eller frös ihjäl och staden blev dessutom ideligen bombad. Det fanns vid den här tiden många desperata Leningradbor som kunde mörda för att få tag på ett ransoneringskort eller ett par skor.

Kyra, som i vanliga fall är skådespelerska, har blivit tvungen att jobba på ett stort sjukhus, där man tar hand om krigsskadade. Sjukhuset är ganska bristfälligt, liksom allt annat, men man gör sitt bästa och överallt finns det hopp om bättre tider.

En dag när Kyra är på väg hem från sitt jobb träffar hon på den lilla pojken Sjurik. Han går omkring i ruinerna efter ett i raden av bombade hus och letar efter sin mamma, som han aldrig kommer att återse. Hon är död och hans pappa är ute i kriget, så nu är han alldeles ensam.

Kyra tar honom med sig hem och det blir början på en varm vänskap. Det ligger dock ett hot över dem: den för tillfället föräldralösa Sjurik ska egentligen hamna på ett barnhem då ingen annan kan ta hand om honom, men Kyra älskar ju sin lilla Sjurik och Sjurik älskar Kyra.

Sjurik börjar snart att arbeta på sjukhuset. Där går han in för sina uppgifter och när nöden är framme får han visa vilken liten hjälte han är.

Det här är en underbar och härlig bok om vänskap och mod. Det är en fantastisk berättelse samtidigt som man får en väldigt bra inblick i hur det var att leva i Leningrad under belägringen.