En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.
Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.
Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.
Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstensloggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.
I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:
”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.
Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”
Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.
Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.
Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.
Betyg: 5 tandborstar av 5.
Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.
Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.
Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.
Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.
Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.
Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.
Jag tog gående för givet, man går, jag gick.
Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.
”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”
När jag hörde talas om Bodil Malmstens senaste, Så gör jag, blev jag genast nyfiken. Det är inte alltid jag förstår vad hon vill säga, men ändå dras jag alltid in i hennes böcker och häpnar över hennes exakthet, hennes stil och hur varje ord är avvägt och passar för känslan. Med förhoppningen att få veta hur hon gör. så började jag läsa hennes handbok i skrivande. Eftersom jag ärligt talat inte har något egentligt intresse att börja skriva själv, så hoppades jag faktiskt att den skulle vara mer som hennes loggböcker än en fackbok, och ja, den är mer som en loggbok. Och tydligare än vilken fackbok som helst målar hon upp bilden av hur en bok kan få eget liv och växa fram. Inte minst märks det i hur kapitlen är indelade i olika avsnitt, varav den sjunde delen heter ”Kapitlen som inte kom med”. Ingenting lämnas åt slumpen för Malmsten, inte ens det som till en första början inte ser ut att passa in.
”Det här är inte kapitel som blev över, det är sådant som hör till, men som inte gick att få in. Hade den här boken fått den tid den behöver, hade den visserligen aldrig blivit till, men jag hade hunnit arbeta in kapitlen i löpande text enligt innehåll, formulering, motiv.
Kapitlen ligger osorterade, men aldrig fel. De ligger som de ligger för att det är så det blev.”
Jag gillar verkligen den här boken; mer för att den är väldigt rolig och säger saker om vår samtid, än för att den ger handfasta tips på hur man skriver en bok, för det gör den faktiskt inte i så stor utsträckning. Det är mer av roliga betraktelser i stil med:
”Det finns personer som sitter på kafé i dagsljus med en MacBook, lång latte, lurar med musik i öronen och skriver.
Bra för dem.”
Samtidigt är det verkligen en omfattande bok i skrivandets konst. Den går igenom allt från varför man ska skriva och hur ens skrivplats kan vara utformad till vad man ska skriva om och hur man ska förhålla sig till ”jaget” i en berättelse. Malmsten skriver om svåra ord, klassiker, deadline, flow och hur man väljer en titel. Med mera. Mellan raderna skymtar kritik till hur läsandet sjunker och att litteraturkritiken inte är vad den borde.
För den som gillar Malmstens författarskap så är Så gör jag en fantastisk bok, inte bara för att den ger en kul bakgrund till böcker hon har skrivit, utan också för att det helt enkelt är en rolig, smart och inspirerande bok. Som en bonus måste jag säga att boken är bland de snyggaste jag äger. Kanske inte för framsidan egentligen, men för det tjocka, lyxiga papperet och alla vackra bilder.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är Bodil Malmstens fjärde loggbok. När hon började sammanställa dem bodde loggbokens Malmsten (som inte ska blandas ihop med författaren Malmsten!) i Finistère, i norra Frankrike, men i de senare böckerna har hon bott och vantrivits i en fuskrenoverad lägenhet nära Atlanten. Den sista boken från Finistère är redan skriven och det här blir den sista boken från staden vid Atlanten. Så kommer Malmsten tillbaka till Sverige: ett Sverige med en post som inte kan leverera paket, bussar som inte klarar av vinterväglag och läkartider som oavsett ärende maximalt får vara 12 minuter och som man måste vänta 2 månader på.
Malmsten skriver vasst och pricksäkert om vad hon betraktar som vansinne i vårt samhälle. Både Sverige och Frankrike, med sin Sarkozy, får sig en rejäl känga och det är både underhållande och tänkvärt presenterat. I varje precist nedtecknad mening ryms skarpa åsikter och stora känslor. De många fotona och bilderna adderar också till att skapa rätt stämning.
Bland alla åsikter och betraktelser över samhället rullas förstås också berättelsen om Malmstens flytt upp och hur hon arbetar och försöker slutföra den bok som hon har skrivit på i åratal och aldrig kan bli kvitt. Man blir nyfiken på om den finns på riktigt, men förmodligen gör den väl inte det, för den berättas indirekt i den här boken.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är verkligen en fin bok. Rolig, vass och välskriven, som man kan förvänta sig av Malmsten.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Bodil Malmsten fortsätter att producera vackra små loggböcker där hon varvar poesi med foton, vardagsbetraktelser med politik. De från norr kommande leoparderna är den senaste och täcker upp maj 2007 till april 2009. Berättarjaget, Bodil Malmsten, bor nu i en lägenhet i en stad vid Atlanten, med ett grannpar som hon någonstans faktiskt inte riktigt kan med, men som ändå har en väldigt stor plats i hennes liv och ställer upp i alla lägen. Det kan behövas när man råkar ut för helvetet, l’enfer, med internetleverantören Orange, eller väntar förgäves på en hantverkare.
Vackert, roligt och tänkvärt! Som alltid när det gäller Malmsten!
Det står rätt still på läsfronten nu, men jag är rätt upptagen av exjobb. Nu har jag i alla fall läst ut Bodil Malmstens lilla pärla För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Visste jag inte att det var Bodil Malmsten som hade skrivit den här boken hade jag trott att den var skriven av Gardell. Liksom Gardell har Malmsten nämligen vågat sig på att skriva om det som många faktiskt inte ens vågar prata om: att det finns ensamma och olyckliga människor. I den här boken får vi träffa fem människor och ta del av deras liv, deras olycka, deras vrede, deras tankar om framtiden. Det är enkelt, på pricken och väldigt ömt berättat och en riktigt fin bok! Varenda ord tycks noga avvägt för att passa in i sammanhanget och allt målar upp ett sverigeporträtt som känns alldeles autentiskt. Oj, vad Malmsten är bra!
Årets första utlästa bok blev Bodil Malmstens fantastiskt fina lilla karamell till bok: Kom och hälsa på mig om tusen år. Malmsten har ett sådant vackert språk och ett så fint sätt att uttrycka sig på. Boken är vad hon själv kallar loggbok:
”Kom och hälsa på mig om tusen år är en fristående fortsättning på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min loggbok, dagslägesberättelse, journal. Fristående för att ingenting som har hänt förut har hänt igen, fortsättning för att ett nytt år har följt på det förra.”
Låter det tråkigt? Nej! Det är riktigt, riktigt bra. Här blandas vardagsbetraktelser och (då) aktuella nyheter med boktips och texter hon skrivit till olika tillfällen (en novell, en dikt), allting med Malmstens fantastiska, ibland lite poetiska, språk. Jättefin liten bok, vackert illustrerad med passande foton och illustrationer.
Och titeln! Varför har Malmsten snott alla vackra titlar man kan komma på till en bok? Kom och hälsa på om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Priset på vatten i Finistère… Någon av de titlarna skulle jag också vilja ha haft om jag hade skrivit en bok, men det krävs förmodligen en Bodil Malmsten för att kunna använda språket på det sättet, att hitta så uttrycksfulla titlar och skriva böcker med ett så enkelt, kärnfullt och vackert språk.
Titeln är tydligen vad Majakovskij svarade när någon sa att hans dikter var tillfälliga och snart bortglömda: Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se. Om Malmstens lilla bok, Kom och hälsa på om tusen år, fortfarande lever om tusen år, är väl kanske inte så troligt. Men jag läser den hemskt gärna och njuter av språket, bilderna och betraktelserna. Det räcker för mig.
I sju år har Bodil Malmsten bott i Finistère och därifrån har hon berättat om den ständiga kampen mot mullvadarna, om sin eleganta granne Madame C och om vardagen i denna franska, pittoreska stad, där man kan köpa flera sorters ostron nere vid hamnen. Hon avslöjar att det är fiktion, att platsen inte finns på riktigt, lika lite som Madame C gör det. Och nu är det dags att lämna detta. Anledningen berättar hon inte, bara att hon måste. Det här är alltså den sista boken från Finistère, precis som titeln avslöjar. Det är dags för Bodil Malmsten att packa, ta avsked från sitt hem och bege sig till en stad nära Nantes, där hon har köpt en fuskrenoverad lägenhet av tre personer som hon kallar för ”De tre onda männen i staden nära Nantes”.
Det fina språket och det härliga berättandet känns igen från tidigare böcker. Det är ingen humorbok, men boken är fylld av fyndiga formuleringar och bjuder inte sällan på leenden. Men någon humorbok är det som sagt var inte. Det var faktiskt länge sedan jag läste en sådan bitter berättelse som detta och jag vet inte hur många gånger bokens huvudperson beklagar sig över att behöva lämna allt hon älskar i Finistère till förmån för ”staden nära Nantes”. Det är djup ånger och ett oändligt antal avsked, men som tur är blir det inte allt för deprimerande och det slutar till och med ganska ljust. Det tackar jag för! Jag valde att lyssna på boken och ska jag vara ärlig hade jag nog hellre läst den själv. Jag fastnar inte riktigt för Bodil Malmstens uppläsning och det är ju lite dumt med tanke på att hon, om någon, borde kunna läsa upp sin egen bok. För mig stämmer hur som helst inte rösten med det lätta språket och även om jag gillade ljudboken tror jag att jag hade gillat pappersformatet mer.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
