Det tog mig ett tag att komma in i den här boken, men när jag la den ifrån mig kände jag att det var en nyttig bok att ha läst. I huvudrollen hittar vi Erik, som arbetar med biståndsarbete i det oehört fattiga Nicaragua. Det känns som att det här med bistånd är ett ganska känsligt ämne att ta upp och det är inte sällan det endast ges en väldigt svartvit bild av det hela – givarna framställs som genomgoda och oumbärliga och mottagarna som evigt tacksamma. I Lapidus bok skildras dock frågan i all sin komplexitet och som läsare förstår man att detta är ett inifrånporträtt. Här finns byråkratin, misslyckade projekt, politik, kulturkrockar och ambassadörer som lever i en så skyddad värld att de inte vet vad som händer i landet där de vistas. Det här känns oerhört angeläget att läsa om, samtidigt som det, för mig ganska okända landet, Nicaragua skildras.

Berättelsen avhandlar också olycklig kärlek, en sviken son och lite annat. Jag kan tycka att det blir lite spretigt och att en del saker rent av känns lite överdrivna och för mig ganska oengagerande, men överlag tycker jag att det är en spännande och viktig bok, som jag gärna rekommenderar.