Bokblomma

Kategori: Keyes, Marian

  • Är det någon där?

    Är det någon där?

    Är det någon där? är en historia om en kvinna som har förlorat sin man i en bilolycka. Ämnet skulle kunna vara engagerande och viktigt, men det är det inte. Det blir mest klichéartat och fånigt om jag ska vara ärlig. Jag tål inte riktigt tillbakablickarna, när vi får se hur huvudpersonens och hennes make träffades, eftersom de är alltför puttinuttiga och löjliga. De sidospår som boken är kryddad med; bl.a. en orealistisk och konstig historia om huvudpersonens privatdetektiv till syster, känns inte som det tillför något heller. Det här var inte min typ av bok helt enkelt

    Ska jag säga något positivt var den i alla fall rolig, åtminstone bitvis. Huvudpersonen jobbar med att marknadsföra make up och jag drog faktiskt ofta på läpparna när jag fick följa med i den ytliga världen, där allt kretsar kring att passa upp på skribenterna på olika modemagasin och att sitta uppe till midnatt för att klistra ihop fina kuvert med prover till desamma.

    Vill man ha lite tidsfördriv är det inte en helt dum bok egentligen, men den gick inte hem riktigt hos mig. Det blir för platt och förutsägbart.

  • Vattenmelonen

    Vattenmelonen

    När Claire precis har fött sitt första barn blir hon lämnad av sin man. Hela världen rasar samman och hon reser från London till föräldrarna i Dublin. Deprimerad dränker hon sina sorger i alldeles för mycket alkohol. I Dublin träffar hon till slut Adam och Claire bestämmer sig för att ta tag i sina problem och reda ut allt, vilket inte är speciellt lätt.

    Det här är en ganska pladdrig bok om ett kraschat förhållande. Den kan vara ganska underhållande och rolig trots att den egentligen handlar om ett allvarligt ämne. Jag har fått många tips om den här boken och alla tycker uppenbarligen att det här är världens roligaste bok. Så rolig tycker jag visserligen inte att den är, men visst är den läsvärd. Problemet är väl kanske att jag inte har rätt ålder inne för att kunna identifiera mig och se allt det komiska i den, men visst skrattade jag emellanåt. Boken är skriven på ett detaljerat och pricksäkert sätt som nästan påminner mig lite om Jonas Gardell. Liksom Gardell har författarinnan fångat en massa vardagliga detaljer som gör att man kan känna igen sig och dra på läpparna, men speciell viktigt eller nytt känns det inte.